Busungen vill bli vuxen
Knivboulevarden och Helsingfors Reeperbahn? Vasagatan vill rentvå sitt historiskt tvivelaktiga rykte och bli en plats där gamla massageställen och nya vegetariska restauranger kan leva sida vid sida.
– Jag har levt här i hela mitt liv och här kommer jag att stupa.
Tapsa Myller har bott i hörnet av Vasagatan och Gustavsgatan i tolv år. Livet finns här, vännerna finns här. De är som en familj, han och kompisarna som sitter under vindskyddet på Vasaskvären. Han har varit nykter i två veckor, men har i dag druckit en flaska rom.
Då bär det av igen, vart vet han inte.
Knark, droger och fängelse. Den eviga rundgången som abrupt avbryter varje vit period.
Vi är vana att se Vasagatan i en evig skymning präglad av dekisromantik, där sprutorna knastrar under skosulorna och dystra människor ägnar sig åt olagliga aktiviteter på de spyfläckade gatorna. I dag möter vi en gata som vill bli bättre, en gata som vill växa upp.
Gammalt och nytt
En ung kvinna med ljusrosa hår promenerar raskt i Vasaskvärens riktning, hörlurar över öronen. Hon kisar. Aprilsolens obarmhärtiga strålar lyser upp dammet som virvlar i luften. Den hårda vinden tar tag i hennes trench och kaffet skvalpar till i pappmuggen. Hon viker in på den vegetariska restaurangen Soi Soi.
På 1950-talet kallades Vasagatan knivboulevarden. Vissa kallar gatan Helsingfors Reeperbahn på grund av sexbutikerna som traditionellt varit många. Gatan lär ha varit ett ställe där man kunde skaffa droger, och där olika gäng hängde. Tapsa Myller representerar den gamla generationen.
Nu har sexbutikerna fått vika undan för hippa butiker och vegetariska restauranger. Det gamla och det nya lever sida vid sida.
Den relativt korta gatan löper från Flemingsgatan i söder till Vasaskvären i norr. Få vet att den lilla öppna platsen heter så, öknamnet "Piritori" sitter djupt i det kollektiva medvetandet. Ett annat smeknamn är platsen där det ständigt firas valborg.
Strax före lunchtid samsas leende riksdagsvalkandidater och små gäng som främst består av äldre män på skvären. Människor strömmar ut genom ingången till metron som öppnar sig strax intill Helsingegatan. Många sneddar med raska steg över torget och upp längs Vasagatan.
Precis intill skvären jobbar Paula Kasurinen. Hennes arbetsrum är i dag också butik. Färggranna kläder av det egna märket Poola Kataryna hänger på klädhängare längs väggarna. Efter några år i Femkanten och en sväng via främre Tölö hittade hon till Berghäll för ett halvt år sedan. Hon trivs.
Hennes smycken är handgjorda av finsk björk och materialet i kläderna är återvunnet. Kunderna är många, fler än då hon ännu fanns i de södra stadsdelarna. Nästa steg är att liva upp projektet Up with Kallio, ett sorts designkvarter som ska föra samman de många små affärerna i trakten.
Här uppskattar folk det lokala.
Under de första veckorna låste Kasurinen cykeln utanför arbetsrummets glasfönster. Cykeln försvann. Hon hittade den senare på Vasaskvären dit någon hade släpat den. Nu för tiden tar hon med sig cykeln in och låser dörren.
En gång knarktorget, alltid knarktorget. Också det öknamnet är ett gissel för Vasaskvären. Detsamma gäller Vasagatans identitet. Vasagatan är som en vild ungdom som blivit vuxen och frenetiskt försöker gnugga av sig busungens stämpel. Åtminstone om man ska tro företagarna i området.
Men andra omfamnar avigsidan som en del av livet; att man ska se direkt in i det blodsprängda vitögat i stället för att undvika ögonkontakt.
Människornas gata
För Jon Sundell är ordningen en större bov än oordningen. Han äger Made in Kallio som är ett kafé och delat arbetsrum på Vasagatan 14.
Han är aktiv i föreningen Kallio-liike och med i kärngruppen som vill göra Vasagatan och Berghäll till en plats för människorna: för dig och mig, för sig själva och för Tapsa Myller. För kvinnan med det rosa håret, för affärsmännen och för barnfamiljerna.
Jon Sundell vill ha en Vasagata som fylls av liv dygnet runt. Han vill att det ska vara lätt att ordna evenemang och skapa en levande stad utan att regler och bestämmelser sätter stopp. Han drömmer om en stad där stadsdelarna är mer självstyrda i stil med Berlin där de olika områdena är som små städer i staden. Han ser ett Berghäll där gatukonst skulle vara en accepterad del av stadsbilden och människorna fick mer makt över hur deras kvarter ser ut.
För två år sedan var Vasagatan gågata under en hel sommar. Experimentet var en blixtidé, och staden gav snabbt lov att placera ut trafikmärken som förbjöd bilarna att köra in på gatan. Idén var att utforska om Vasagatan skulle lämpa sig som gågata, men efter det har det varit tyst.
Fantastiskt, säger en, ogenomtänkt, säger en annan. Varenda människa på gatan tycks ha en åsikt om experimentet. Och visst påverkade det vardagen med bredare trottoarer och mera gatuhäng, men i praktiken blev evenemangen få.
På byggnadsverket säger Pirjo-Liina Koivusaari att projektet aldrig fick luft under vingarna. Några loppmarknader ordnades, men intresset från stadsbornas håll var inte tillräckligt stort.
– Gatan, eller området, kan ha varit olämpligt.
Jon Sundell ser det hela på ett annat sätt. Han säger att projektet misslyckades eftersom staden inte understödde det ekonomiskt. Det är resurskrävande att ordna evenemang då tillstånd och ordningsvakter är ett krav. För ett evenemang som inte vill göra vinst blir det helt enkelt svårt att ordna någonting alls utan sponsorer. Ändå får stadens enskilda arbetare tack för flexibilitet och en tillmötesgående attityd.
Problemet sitter i strukturerna, ramarna för det tillåtna som är för snäva för det spontana, inte i tjänstemännen.
Sommaren kommer
Den vegetariska restaurangen Soi Sois ägare Sonja Numminen och Teemu Väisänen ska precis öppna för dagen. De lastar tomat, sojamjölk och salladshuvud ur bilen.
De har i två år följt med hur livet på gatan utvecklats och de var inte särskilt imponerade över försöket med gågatan. Men riktningen är rätt, och sommaren får utvisa vad som händer härnäst. Mycket har hänt sedan 2010 då Soi Soi utvidgade från Tammerfors till Vasagatan. Efterfrågan på vegetarisk mat har exploderat och alla vet att de finner den här. Singelhushållen, unga människor som vill äta vegetariskt tycks toppa statistiken just här.
Två av dem som står i spetsen för samma utveckling är Reima Mäenpää och Jari Lönnberg från restaurangen Döner Harju i hörnet av Vasagatan och Flemingsgatan. På stadens kanske trendigaste kebabställe sitter kostymmän från banken vid ett bord, motorcykelgäng i ett annat. Bankirer, präster, grafiker. Företagarna har sett människor komma och gå, och välkomnar såväl äldre kvinnor som tar sig ett glas efter teatern som barnfamiljer. Också här är diversiteten en bonus och det är en självklarhet att alla är välkomna.
Delägaren Jari Lönnberg bor på Vasagatan med sin familj.
– Inga problem.
Han säger att antalet barnfamiljer ökat från en till sex under de tre år han bott i huset som ligger strax intill restaurangen i hörnet.
Ett nytt dagis reser sig några kvarter bort.
Busungen blir borgare?
Från knivboulevarden och den eviga valborgen till trendkvarter. Men utvecklingen för också med sig att priserna stiger. Jon Sundell från Made in Kallio tror att de stora byggprojekten som omringar Vasagatan förr eller senare kommer att leda till att området putsas upp. Likt Rödbergen, den gamla arbetarstadsdelen som blev det dyra designdistriktet för unga barnfamiljer.
Men ännu är vi inte där. Ett kulhål har prytt baren Kultapalmus fönster i minst femton år, och många hoppas på femton år till.
Sanden virvlar vidare längs gatan som alla tycks ha en åsikt om. Under den finskspråkiga gatskylten vid Vasagatan 14 hänger en annan skylt. På den står det La Rambla.
Utanför Bar Molotov på andra sidan gatan har natten lämnat efter sig ett ölstop på trädgrenen. Våren är här.