Dagen då USA svek sina vänner
I många år hade de troget tjänat USA. När nordvietnamesiska trupper stod utanför Saigon trängdes de i tiotusental inne på ambassadens område, och framför allt utanför. Den sista helikoptern lämnade taket på morgonen den 30 april 1975. Då visste de som varit USA:s vänner att allt hopp var ute. De var levande lik.
Världen och framför allt USA minns valborgsmässoafton för 40 år sedan, dagen då Vietnamkriget äntligen tog slut och nordvietnamesiska trupper tillsammans med FNL-gerillan intog Sydvietnams huvudstad Saigon, i dag Ho Chi Minhs stad.
Det var en skammens dag för USA. Ända sedan kriget trappades upp på 1960-talet hade hundratusentals vietnameser hjälpt amerikanarna. De hade varit bundsförvanter i Sydvietnams armé, de hade fungerat som tolkar, chaufförer, kockar, poliser, älskarinnor, hallickar, fixare och fuskare.
Många vietnamesiska kvinnor hade gift sig med amerikaner. De hade gemensamma barn, föräldrar och andra släktingar.
Alla hade de anledning att frukta kommunisternas armé som sedan en månad obönhörligen närmade sig Saigon, kilometer för kilometer.
Staben i Saigon och diplomater på ambassaden förstod hur kritiskt läget var. De visste att upp till 300 000 vietnameser hade gjort USA så stora tjänster att de sannolikt skulle råka riktigt illa ut i kommunisternas händer om inte USA evakuerade dem.
Den 12 april uppsökte maringeneral Richard E. Carey ambassadör Graham Martin för att diskutera olika planer. Han föreslog att evakueringsfartyg kunde köra upp till staden längs Saigonfloden, lasta dem fulla med flyktingar och återvända till Sydkinesiska sjön.
Alternativt kunde man starta en luftbro och flyga ut flyktingarna i jättelika transportplan från flygplatsen Tan Son Nhut. I nödfall, om ingenting annat var möjligt, kunde man flyga ut flyktingar med helikoptrar till hangarfartygen ute till havs. Men då var kapaciteten begränsad, varnade general Carey.
Ambassadör Graham Martin tittade kallt på generalen och hade bara ett kort svar.
– Det finns ingen anledning att evakuera någon. Situationen kommer att lösas på annat sätt. Jag förbjuder alla antydningar om evakuering.
Därmed avbröts alla ansträngningar för att rädda vietnameserna.
Samtidigt begärde president Gerald Ford 700 miljoner dollar av kongressen som en sista insats för att skydda vietnameser som gjort USA tjänster. Kongressen förkastade Fords begäran, 60 000 amerikaner hade redan stupat och ändlösa miljarder dollar satsats på ett krig som nu skulle förloras.
Inte en cent till skulle slösas på Vietnam, det var demokrater och republikaner ense om trots att Ford varnade för att USA:s trovärdighet står på spel om man lämnar de allierade åt sitt öde.
– Vilka skitstövlar, "sons of bitches", svor Ford när han blev utan sitt anslag.
Flygplatsen bombas
Den 25 april anlände 40 marinsoldater till ambassaden för att skydda ambassadör Martin. De bar civila kläder för att inte öppet bryta mot fredsfördraget i Paris, som motparten bröt mot så mycket man kunde.
Ambassadör Martin fortsatte att förbjuda allt prat om evakuering. Han trodde aldrig att nordvietnameserna skulle attackera Saigon, det skulle ju ha varit ett allvarligt avtalsbrott!
Graham Martin hoppades på en förhandlingslösning och förbjöd till och med avverkningen av träd på ambassadtomten för att inrätta en landningsplats för helikoptrarna. Han fruktade att minsta signal om evakuering skulle framkalla panik.
Natten mot den 29 april bombar nordvietnameserna Saigons flygplats så att landningsbanan är obrukbar. Militärattaché Holmer D. Smith väcker ambassadör Martin och uppmanar honom att genast ge order om evakuering med helikopter från ambassaden och från andra nyckelbyggnader i Saigon.
Martin vägrar. Han tror inte för ett ögonblick att läget är så allvarligt utan kräver att med egna ögon få inspektera flygplatsen. Det innebär ytterligare ett dröjsmål med några timmar, men strax före klockan 11 har också ambassadören övertygats om att en evakuering är nödvändig. Han ger order om att Operation Frequent Wind kan inledas.
Nu återstår sexton timmar av USA:s krig i Vietnam. Inne på ambassadområdet, och främst utanför grindarna, trängs en bra bit över 10 000 vietnameser som hoppas få skydd. Bara amerikanska medborgare, deras fruar och barn släpps in genom grindarna.
Betalade hotellet
Newsweeks korrespondent Loren Jenkins beskriver dagen:
"De amerikanska evakueringsplanerna var lika dunkla som hela USA;s äventyr i Vietnam. Bing Crosbys White Christmas på radion var signalen till tusentals amerikaner att ta sig till givna platser för att plockas upp av bussar som skulle föra dem till flygplatsen.
Tillsammans med David Greenway från The Washington Post bestämde vi oss för att stanna och bevaka de sista minuterna av USA:s närvaro i landet. Vi träffades i Continental Palaces reception för att betala räkningen. Receptionisten såg förvånad ut då vi betalade i lokala piastrar. Vi förkunnade att en gentleman aldrig lämnar sitt hotell obetalt.
I The Posts Toyota körde vi till ambassaden. Greenway övergav bilen och lämnade nyckeln hängande i startlåset. Tiotusentals vietnameser trängdes utanför portarna. De tiggde och bad om att få komma in. Vi lyckades med möda tränga oss fram, vi visade upp presskort och pass och släpptes in. På området rådde kaos och vid stängslet stod marinsoldater och knuffade med hjälp av gevärskolvarna ner desperata vietnameser som försökte klättra över.
På ambassadområdet drog marinsoldater undan det stora nersågade trädet som hade gett skugga åt ambassadör Martins limousin. Överallt satt vietnameser som hade samarbetat med amerikaner. De bar med sig stora kappsäckar, väskor och klädbylten. Jag såg tre sydvietnamesiska generaler i uniform tillsammans med sina familjer, vietnamesiska politiker, Saigons tidigare borgmästare och stadens brandchef.
Från byggnadernas fönster steg mörk rök och kaskader av halvbrända, sönderrivna dokument och hundradollarssedlar. CIA:s män brände dokument och ambassadens handkassa. I samma ögonblick dök de första helikoptrarna upp. De mindre landade på taket och de större på den nya landningsplattan inne på området. De fylldes av vietnameser och amerikaner och lyfte mot havet. Så fortsatte det hela dagen och hela natten."
"Tigern är ute"
När klockan var halv fyra på morgonen kunde man på ambassaden redan höra skottlossning från staden. President Gerald Ford tog kontakt och frågade hur många som återstod att evakueras och fick svaret att ytterligare nitton flygningar behövs.
Ford gav tillstånd att slutföra dem, sedan skulle de sista amerikanarna lämna Saigon. En timme senare klev ambassadör Martin ut på ambassadens tak med den amerikanska flaggan i famnen. Följd av några officerare och reportrar, bland dem Newsweeks Loren Jenkins, sin vietnamesiska kock och skräddare klev han ombord på helikoptern. När den hade lyft mot hangarfartyget USS Blue Ridge sände piloten koden "Tigern är ute". Det var signalen att evakueringen hade avslutats.
Oturligt nog stämde det inte för kvar på ambassadområdet fanns fortfarande tio marinsoldater. Budet gick nu från man till man att man snabbt skulle ta sig till huvudbyggnaden.
Major James H. Kean berättar:
"Vi bildade en halvcirkel och retirerade långsamt mot byggnaden. I samma stund stormade vietnameserna utanför ambassaden grindarna och störtade in. Vi gick in och låste dörren efter oss. Under vägen upp mot taket stängde vi järngrindar mellan våningarna och låste hissarna på sjätte våningen. Folkmassan hade nu sprängt dörren och var på väg uppåt. Från taket kunde vi höra att skottlossningen kom närmare."
Kean och hans män tvingades vänta på taket i tre timmar tills en sista helikopter kom för att evakuera dem. Då hade Henry Kissinger på en presskonferens redan hunnit medge att alla amerikaner inte kunnat evakueras utan att några fastnat på ambassaden.
Den sista helikoptern med major Kean och hans män landade på USS Okinawas däck klockan 9.30 den 30 april 1975. USA:s krig i Vietnam var över.
Sammanlagt räddades 978 amerikaner och 1 120 vietnameser från ambassaden.
Fakta om Vietnamkriget:
- När kolonialmakten Frankrike lämnar Indokina ska fria val hållas i Vietnam 1956 för att förena det kommuniststyrda Nordvietnam och det USA-stödda Sydvietnam. Av fruktan för en valförlust vägrar Sydvietnam delta i valet.
- Den av Nordvietnam initierade gerillan FNL inleder krig i Sydvietnam och tvingar USA att trappa upp sin hjälp till Saigonregimen. Med svepskälet att Nordvietnam angripit en amerikansk torpedbåt i Tonkinbukten inleder USA 1964 bombningar av Nordvietnams städer och sänder reguljära trupper i strid.
- 1968 har USA över en halv miljon man i Vietnam. Man bombar infrastruktur, förstör skördar och åkrar med gift och griper och avrättar 20 000 misstänkta FNL-män. Nordvietnam och FNL får omfattande vapenhjälp av både Sovjet och Kina.
- Richard Nixon väljs till president 1968 och trappar upp kriget med invasion av Kambodja och massiva bombningar av Hanoi och hamnstaden Haiphong.
- Protester mot kriget i hela västvärlden tvingar Nixon att minska den amerikanska närvaron. 1973 undertecknas ett fredsavtal och USA börjar hemförlova stridande förband.
- Striderna trappas snabbt upp igen och trots stöd av USA kollapsar den sydvietnamesiska armén snabbt.
- 1975 går Nordvietnam in för fullskalig invasion. Den 30 april faller Saigon.
- 60 000 amerikanska soldater stupar medan mellan 2 och 5 miljoner vietnameser dör. Oräkneliga lemlästas och blir hemlösa.
- USA fällde under kriget sju miljoner ton bomber, dubbelt så mycket som fälldes under hela andra världskriget i både Europa och Asien.
- Efter kriget förföljs alla som haft med den sydvietnamesiska regimen att göra. Miljoner flyr i dåliga båtar. 800 000 vietnameser flyttar till USA, en liten grupp båtflyktingar tas också emot av Finland.
Vietnam är fortfarande en kommunistisk enpartidiktatur, men med omfattande ekonomisk frihet.