Diamantdrömmen slukades av sanden
Den tyska staden Kolmanskop grundades i tyska Sydvästafrika i början av 1900-talet och övergavs fyrtio år senare. Numera återstår bara ruiner av det som kring sekelskiftet fick 200 tyska familjer att vallfärda till öknen där de byggde en helt ny stad.
Det är svårt att förstå ivern att flytta till en sandig platå när vinden piskar den namibiska sanden över slätterna. På vägen kör lastmaskiner med plogar för att förhindra att vägen driver igen och överallt tränger sanden in som en obarmhärtig inkräktare. 1908 var det diamantfeber i hela världen och tyskarna sökte intensivt efter råvaror i den del av Afrika som man lyckats annektera och stolt kallade Sydvästafrika.
Järnvägen växte fram mellan Lüderitz och inlandet och någonstans bland sandgroparna fann järnvägsbyggaren Zacharias Lewala en diamant i sanden som han visade för sin överordnade, August Stauch, den tyske järnvägsingenjören.
Ödsligt. Sanden tränger in överallt och några av husen är närapå täckta av sand.
Trots att man inledningsvis lyckades hålla fyndet hemligt spred sig snart nyheten ända hem till Tyskland och människor vallfärdade till Namibiska öknen för att leta diamanter. På bara några år växte dussintalet villor fram i det som snart fick namnet Kolmanskop, uppkallat efter ett vägskäl där den boerska upptäckaren Jani Kolman fastnat i sanden med sina oxar under en sandstorm. Så här på morgonen är det skönt att besöka Kolmanskop som stänger redan klockan ett. Ännu har inte diset från havet lagt sig över vidderna och fortfarande är himlen blå.
En stad med allt
På bara några år byggde tyskarna en hel liten stad med sjukhus, kasino, skola, servicebaracker, isfabrik och den första röntgenavdelningen på hela det södra halvklotet. Dessutom fanns slaktare, bageri, möbelsnickeri och en av landets första swimmingpooler.
Via kasinot kämpar vi oss upp mot kvartersmästarens hus, förbi lärarbostaden och vidare upp mot två av områdets finaste hus, arkitektvillan och förmannens hus där den tyska arkitekturen framträder som allra bäst. Herr Ziegler var en klassisk tysk arkitekt som egentligen var alldeles för bortskämd med prima europeiskt virke för att passa i Afrika, men med en egen snickerifabrik på plats kunde Herr Ziegler rita avancerade glasverandor och en lång rad utsmyckningar som fick husen att framstå som tyska.
Det är tungt att vandra i den djupa sanden som ständigt ändrar form och utseende. Trots att vägar ibland skottas fram mellan huskropparna är sanden snart tillbaka på nytt och ibland tvingas vi klättra över små sanddyner som påminner om sandens kraft och ursprung.
Arkitektvillan är onekligen en av favoriterna. Det är också ett av områdets mest fotograferade hus. Själv var arkitekt Ziegler mån om att husen skulle vara stora och rymliga och med en vacker glasveranda mot kasinot hade han fin utsikt mot stadens hjärta. Möjligen var han rätt nöjd med att så snabbt få en hel stad på fötter, den där Ziegler. Det är få förunnat att kunna rita hela städer åtminstone om man håller sig utanför världens diktaturer.
Överallt har sanden trängt fram, bildat dyner och på vissa ställen tagit över hela hus. För bara tjugo år sedan var stämningen i Kolmanskop en helt annan. Då fanns fortfarande delar av den ursprungliga inredningen kvar, pärmar med papper som lämnats åt sitt öde. Skrivbord som lämnats orörda och detaljer i kök och badrum. I dag är hela spökstaden plundrad, parkettgolven uppbrutna och dörrar och fönster saknas vilket får sandens kraft att eskalera och husen att försvinna under högar av sand.
Snickarglädje. Tyskt hantverk som fortfarande består.
Vildhästar
På vägen tillbaka mot Klein-Aus Vista, en vacker lodge bara ett par kilometer utanför Aus passar vi på att besöka vildhästarna i Namiböknen som hör till världens sista levande hästar som anpassat sig till ett liv i öknen. Ursprunget är fortfarande okänt. Vissa tror att hästarna tillhört de tyska Schutztruppe och släpptes fria när sydafrikanska trupper invaderade Sydvästafrika 1915 medan andra tror att hästarna tagit sig iland från ett skeppsvrak längre ut mot kusten eller att hästarna tillhört den tyske baronen Hans-Heinrich von Wolf som ursprungligen ägde slottet Duwisib. Oavsett ursprung så är forskare världen över överens om att de namibiska vildhästarna lyckats utveckla en specifik förmåga att överleva i öknen. Numera finns det organiserade vattenhål sedan hästarna minskat dramatiskt i antal och på förmiddagen eller strax före solnedgången brukar hästarna komma travande mot vattnet.
Det är också på eftermiddagen, faktiskt redan klockan tre som ett tjugotal ståtliga springare kommer skrittande i små grupper om fem, tio hästar åt gången. Hållningen är fantastisk, klassiska ridhästar i vacker skritt, helt utan påverkan av ryttare, så nära ursprunget det bara går att komma. Flera timmar senare rullar vi in på campingen i Klein-Aus Vista och får den bästa campingplatsen med utsikt långt upp i dalgången.