Ett dygn med Nadja
Helsingfors 2015: Ett tjugotal personer inväntar midnatt. Då töms staden på folk så att de i skydd av mörkret vågar smyga in i det som väl måste betraktas som deras finländska förvaringsplats – en fuktig, förfallen, kall och övergiven byggnad där de egentligen inte alls får vara.
Om Nadja var ensam skulle hon inte övernatta här. Hon skulle hellre välja en soptunna, vilken som helst utan lås. För det här huset är vidrigt, säger hon, och det mest vidriga är inte den genomträngande fukten eller den unkna lukten av förmultnade golvbräder utan det är urinstanken som verkar ha ätit sig in i den förfallna byggnadens alla konstruktioner och i allt det bråte som ligger utspritt på golven i de några rum som döljer sig bakom den trasiga fasaden.
Bråtet består av tunna täcken, av kläder som knölats ihop till madrasser, av några plastpåsar med tillbehör som förvaras här under de dagar de måste hålla sig borta, rädda för att även detta gömställe ska avslöjas så någon åter kommer och tvingar ut dem under bar himmel.
För det har hänt tidigare, och det ska hända igen, trots att ingen annan använder den övergivna byggnaden. Den står där tom, omgiven av ett högt metallgaller lite vid sidan av stadens hetsigaste brus men ändå så pass nära att tiotals människor har kunnat göra det till en nattlig förvaringsplats för trötta kalla kroppar och enstaka ägodelar som man inte mäktar släpa med sig under sina dagliga vandringar runtom staden.
Trots att innanmätet är fullständigt förfallet så skyddar väggar och tak åtminstone lite de nätter det blåser riktigt kallt eller då det regnar.
Ficklampor, vattenflaskor, tält. Något klädesplagg, slitna täcken, en bit mat som sparats till natten.
I några knutar vid sidan av sovplatserna finns stora berg av allehanda sopor.
– Jag skulle hellre sova utomhus i ett tält, och slippa den där lukten. Men vi äger inget tält, inga täcken, inga dynor så min man tycker ändå det är bättre att också vi övernattar här, säger Nadja.
Mannen, det är Costica, och bland många kärlekshistorier hör deras till de mer lyckliga.
Hon var 13 och han 16 då de träffades. Tycke uppstod så gott som genast men det krävdes några rymningar hemifrån innan bägges familjer insåg att det inte går att hindra de här unga tu.
– Jag visste genast att det är henne jag vill ha, säger han och ler varmt.
Ett drygt år efter att de slog sig ihop föddes den första sonen – i dag 22 år gammal – och han följdes av fyra flickor och ytterligare en son, som nu är fem år gammal. Nadja är 36, Costica närmar sig 40. Någon kunde tänka att de är äldre än så. Ett liv utomhus tär på både kropp och sinne.
Den yngsta sonen Armando befinner sig just nu tillsammans med sina syskon i Nadjas barndomshem i en liten rumänsk stad nära Moldaviens gräns, ungefär 2 000 kilometer ifrån sin mamma och pappa. Senast de alla sågs var under ett par månader kring årsskiftet, då föräldrarna unnade sig en längre semester hemma.
– Jag tänker på dem precis hela tiden. Den minsta är så ledsen, och varje gång vi ringer hem gråter han och upprepar hela tiden"mamma, mamma". Han var ju bara två år gammal och systern tre när Costica och jag måste åka utomlands för att tjäna. De kunde inte förstå varför vi måste åka bort från dem.
Det var inget lätt beslut att lämna sin familj, särskilt inte då föräldrarna första gången reste och barnen gråtande sprang efter bilen som for i väg med dem. När Nadja drar sig till minnes den stunden och sin allra första tre dygn långa bilresa till Finland rämnar hennes annars så starka fasad. För en stund avbryter tårarna vårt samtal.
Sovplatserna finns i några rum, sophögarna i andra.
– Jag grät hela vägen till Finland. Jag gråter fortfarande när jag tänker på honom och de andra. Ni måste förstå att om det fanns ett enda annat alternativ så skulle jag aldrig vara här, jag skulle vara hemma med mina barn.
Problemet är att varken hon, eller de andra rumänska och bulgariska romerna, som befinner sig i Finland eller andra EU-länder, ser andra alternativ än att lämna hemlandet för att söka ett sätt att försörja dem som måste stanna hemma.
Bakom deras resor utomlands ligger ofta usla och alternativlösa levnadsvillkor hemma. Jakten på ett bättre liv och bättre inkomster har genom alla tider varit en drivande kraft bakom migrationsströmmarna i världen, men dilemmat som uppstått i de EU-länder dit romerna anlänt sedan EU:s gränser öppnades 2007 är att ingen verkar tycka att just den här gruppen av människor borde ha fått röra på sig.
- Romerna, även kallade zigenare eller resandefolk, lämnade Indien på 1000-talet. Till Europa kom de i början av 1400-talet. De såldes bland annat som slavar i Moldavien och dåtida Valakiet, i södra Rumänien.
- Då de frigavs på 1800-talet for de ut i Europa, också till Skandinavien.
- Flest romer blev kvar i Rumänien och Bulgarien där det lever 2–3 miljoner romer, kanske fler. Siffrorna är osäkra eftersom alla barn inte registreras. Över 60 procent av de rumäner som lever i fattigdom är romer.
- Totalt finns det 10–12 miljoner romer i Europa.
- I Finland försörjer sig de uppskattningsvis några hundra romerna från Rumänien och Bulgarien genom att tigga, spela musik, ströjobba, samla flaskor och sälja tidningar.
- Samhället erbjuder ingen egentlig service, annat än dagöppen verksamhet vid stödcentret Hirundo i Sörnäs. Här får de duscha sig, tvätta kläder, erbjuds mathjälp, värme, vid behov en viloplats och får också hjälp med olika problem under de timmar på vardagar då centret är öppet. Inkvartering erbjuds inte och de allra flesta är därför förvisade till egna lösningar.
Därför har det vidtagits en rad olika åtgärder som ska göra mottagarländerna oattraktiva. För Finlands, och de nordiska ländernas del, har det bland annat handlat om att diskutera tiggeriförbud, förbjuda upprättande av olagliga läger och att inte erbjuda någon sådan grundläggande service som skulle kunna locka fler till våra gator.
Det är bara det att Nadja, och de andra, förhåller sig väldigt pragmatiskt till att så många människor helst inte vill veta av dem. De förhåller sig rentav förstående till att många är arga på dem.
– Det finns sådana som stjäl. Jag skulle aldrig någonsin stjäla utan hellre gå hungrig. Men om man sett någon ta en plånbok så ser man alla andra med samma ögon och då förstår jag att finländarna inte vill köpa tidningar av mig eller ge pengar till mig.
Kanske gör tanken på fem minderåriga barn, en mamma med hälsoproblem och en syster med fem barn som ständigt väntar på ekonomiskt stöd därhemma det lättare att utstå verbala påhopp, fullständig ignorans och odrägliga levnadsförhållanden.
– Vi har ett hus och ingenting annat hemma. Vår fjortonåriga flicka har aldrig fått gå i skola, men de yngre – fem, sex och åtta – går i skola och det kostar. Man måste ha mat med sig till skolan, och böcker och annat skolmaterial kostar. Kläderna kostar, maten kostar, elektriciteten kostar och det kostar att ha ett hus. Mamma är sjuk och det kostar, för det lilla bidrag hon får av staten räcker inte till vård, säger Nadja.
Det är under en stund den här kyliga vårdagen då hon motvilligt tar en kort värmande paus inne på Centralstationen tillsammans med oss. Egentligen, förklarar hon, borde hon stå utanför stationen och prångla ut högen av den nyaste Iso Numero, som hon tidigare kvitterat ut på romernas stödcenter Hirundo, grundat i en källare i Sörnäs på ruinerna av den nermejade verksamheten i Fiskehamnen som senast då HBL skrev om Östeuropas romer 2010 fungerade som någon form av tillhåll för de här människorna.
Då, 2010, talades det väldigt mycket om att förbjuda tiggeri och provisoriska läger, om vilken slags kriminalitet som eventuellt omger de här gästerna och om hur finska barnskyddsmyndigheter hade börjat hota med att omhänderta romska barn i Finland därför att de som fått följa med på föräldrarnas resa hölls i förhållanden olämpliga för barn. Varken då, eller nu, talades det riktigt på djupet om hurdana förhållandena i hemländerna var för dessa människorna och deras barn. I stället verkade hela diskussionen, inklusive den om barnskyddsåtgärder, vara en del av alla de åtgärder det finländska samhället ville vidta för att jaga romerna tillbaka hem.
Åtgärderna fungerade inte särskilt bra. Romerna stannade kvar, också efter att Helsingfors stad beslöt att bokstavligen meja ner den byggnad i Fiskehamnen, där unga aktivister erbjudit skydd åt dem. De stannade kvar trots att myndigheterna började jaga bort alla dem som upprättade olagliga läger någonstans i staden. Det betydde i praktiken att alla försök att övernatta i bilar eller tält omöjliggjordes, med resultatet att romerna numera är hänvisade att söka nattligt skydd i övergivna byggnader, eller någonstans där ingen ser dem.
Det som däremot verkar ha haft effekt var hoten mot barnen. I motsats till för drygt fem år sedan syns i praktiken inga barn till i Finland eftersom de flesta föräldrar valt att lämna dem hemma, omhändertagna av olika slags hoptråcklade sociala nätverk.
– Barnen växer upp med sin mormor. Hon är sjuk, men klarar det ännu. Om det går dåligt för henne vet jag inte hur vi ska klara det, konstaterar Nadja.
Fem år efter vårt senaste reportage har något annat också hänt. Den allra argaste debatten har mattats av, medborgaraktivismen som i stort sett ensamt bär det sociala ansvaret för de här människorna har vuxit och utvidgats.
Ganska oförändrad är däremot offentlighetens vana att svänga sig med begrepp som "tiggare" och "problem", liksom att de här människorna fortfarande främst fått förbli anonyma bildsättningar invid rapporter om "tiggarproblemet", där de som kommer till tals är myndigheter och politiker av olika slag.
"Chockerande fenomen i Helsingfors – så här slår tiggarna till mot oskyldiga offer"
"Tiggarna tillbaka i Helsingfors"
"Politikerna tvistar igen om tiggarna"
Så lyder några av rubrikerna från de senaste åren.
- I Finland skrev 102 riksdagsledamöter i fjol under en lagmotion som skulle tvinga tiggare att registrera sig. Första undertecknare var Arto Satonen (Saml). Ärendet gick inte vidare under den avgående riksdagen.
- Aggressivt tiggeri är förbjudet i Helsingfors. Det är också upprättande av olagliga läger, vilket i praktiken betyder att de kan köras bort genast om de försöker slå sig ner någonstans med bil, tält eller på annat sätt.
- I Finland uppskattas antalet östeuropeiska romer just nu vara 200–300.
- I Sverige föreslog borgerliga Moderaternas riksdagsledamot Cecilia Magnusson i höstas ett förbud mot tiggeri. Hon menade att det gäller att ”ta bort en av de värsta riskerna för att fattigdom permanentas”.
- Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt var emot hennes förslag liksom alla riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna.
- I Danmark är tiggeri förbjudet när det är fråga om aktiv handlingar så som att ställa sig framför någon och be denne om pengar. I första hand ger polisen en varning och om tiggeriet fortsätter kan det resultera i upp till 6 månaders fängelse.
- Norge hävde sitt förbud mot tiggeri 2005. År 2013 ändrades polislagen så att kommunerna kunde sätta villkor för penninginsamlingen och göra upp register. Den nya regeringen bestående av Høyre och Fremskrittspartiet införde i april i fjol möjlighet till lokala tiggeriförbud.
Ändå har varken Nadja eller Costica gått omkring med en burk sedan organisationen Kultti 2012 lyckades med konststycket att etablera brittiska Big Issues systertidning Iso Numero också i Finland. Tanken bakom tidningen är att den som behöver extra inkomster kan köpa den för två euro och sälja den för fem. De tre eurona som utgör mellansumman går oavkortat till försäljaren. Försök med liknande satsningar har gjorts i Helsingfors tidigare, men av olika anledningar har det aldrig uppstått ett så stort intresse bland inhemska fattiga att tjäna extra att satsningarna skulle ha tagit fart.
Den saken ändrades egentligen då romerna från Östeuropa, främst Bulgarien och Rumänien, insåg att det skapats ett alternativ till deras tidigare intjäningsmöjligheter som bestått av att samla tomflaskor, spela musik eller tigga. I dag säljs den övervägande upplagan av Iso Numero av romer och det synliga tiggeriet har minskat, även om en del fortfarande tyr sig till den metoden.
– Vi har också försökt tigga, men det går dåligt och för det mesta tittar ingen ens åt mitt håll. Så nu säljer vi bara tidningen, båda två. Costica står vid Stockmann, jag har tagit platsen vid järnvägsstationens huvudingång. Det är den bästa platsen och det finns många andra som vill ta den av mig, men jag säger att jag har en stor familj att försörja, att jag måste få stå där, säger Nadja.
Den bästa platsen betyder att det ständigt rör sig mängder av människor på väg från eller till Centralstationen under de tio till tolv timmar som Nadja varje dag i alla väder står här med sina tidningar. Bra dagar säljer hon fyra, fem eller fler, sämre dagar ingen alls.
Det hela är oförutsägbart och visst är det frustrerande att gång på gång räcka fram en tidning till folk som fullständigt ignorerar dig och inte ens bemödar sig om att säga "nej tack".
– Ibland har det hänt att någon blir arg, så som en berusad kvinna som mitt på dagen kom och slog ner alla tidningar ur mina händer. Men de flesta låter bara bli att köpa utan att gå till angrepp mot mig, säger hon.
Vi sitter med Nadja under ett av hennes vanliga arbetspass, en av de dagar när det lynniga och kalla vårregnet för en stund upphört. Arbetsdagen utomhus har börjat före klockan tio, efter ett snabbt besök på Hirundo där Costica och hon har fått i sig ett morgonmål.
Vid 14-tiden har Nadja sålt en enda tidning. Under de följande timmarna som kryper fram sträcker hon hundratals gånger fram tidningen till dem som är på väg någonstans och om och om igen sänker hon handen med den osålda produkten.
Efter klockan 18 börjar solen sjunka och Costica dyker upp.
Han har inte sålt en enda tidning, Nadja har sålt fem.
Vinsten som blir kvar i handen är femton euro. Det betyder en timlön på ungefär 50 cent för de timmar hon vandrat av och an utanför stationen, bara stenkast från alla andra landsmän och -kvinnor som med ungefär samma framgång försökt sälja tidningarna.
– En bra dag, fem tidningar, säger hon, övertygad om att det är vi som gett henne god lycka.
För hennes del är jobbet att sälja tidskriften Iso Numero, vanligtvis utanför Centralstationen. På kvällen äter hon och maken Costica dagens enda mål mat.
Pengarna räcker till en bit franskt bröd och ett revbensspjäll, som vi köper i stationens större mataffär för drygt åtta euro. Parets middag avnjuts på en mur utanför stationsbyggnaden. Båda två fryser, men att sätta sig inomhus vill de inte utsätta sig för.
– Vi blir omedelbart bortkörda av vakterna. Nu har vi jobbat hela dagen och inte ätit någonting alls. Vi är så hungriga att vi vill kunna äta i fred och det går bara om vi håller oss utomhus, säger Costica.
Pengarna som är kvar efter dagens jobb borde räcka till att köpa ett telefonkort så att de kan ringa barnen, och till att skicka i väg pengar med den äldsta sonen som snart ska resa hem.
– Jag har sagt till barnen att de inte ska gråta efter mig, att jag ska skicka choklad till dem. Men mina minsta barn säger att de inte vill ha choklad, att de vill ha mamma. De är med mig hela tiden, hela tiden. Det har hänt att jag är väldigt hungrig, men när jag ska börja äta tänker jag på dem, på att de kanske inte fått någon mat alls. Då går jag hungrig själv, säger Nadja.
M en den här gången äter hon, första gången sedan i morse. När middagen är klar sträcker de på sig. Costica beklagar sig över magont och ihållande rosslande hosta, ett problem som plågat honom länge. Eftersom han, liksom den stora delen av de andra ungefär 200 romer som befinner sig i huvudstadsregionen, saknar sjukförsäkring är de förvisade till den frivilliga Global Clinic-verksamheten, som regelbundet tar emot papperslösa och andra som sorterats utanför den offentliga vården.
Här möter läkarna allt från kroniska och utdragna hälsoproblem till infektioner och akuta tillstånd som skulle kräva mer avancerad medicinsk vård. För de tre personer som jobbar vid Hirundo går också en betydande del av arbetstiden åt till att debattera romers möjlighet att få tillgång till akut offentlig vård, vilket inte borde vara ett problem.
Costica har inte orkat söka hjälp för sina besvär, men misstänker att han måste läggas in på sjukhus då han kommer hem i slutet av månaden. Då gäller det att försöka sälja ännu fler tidningar så förtjänsten räcker till allt som ska betalas.
– Min äldsta flicka ringde och sa att hon behöver nya skor. De kostar tio euro. Mamma behöver hela tiden pengar till mat till barnen. Det är inte lätt att inte kunna ge sina barn allting de vill ha och behöver, saker som andra barn har men inte de, säger Nadja.
Vad är det som de allra mest vill ha?
– Mat och kläder.
Tror du på en bättre framtid?
– Jag tror inte på en bättre framtid för mig själv. Men barnen … Om jag säljer två tidningar per dag finns det inga goda förutsättningar. Men bara Gud vet hur det kommer att gå, vi måste ha tillit till honom.
Klockan närmar sig sju på kvällen och det är dags att fortsätta jobba en stund till. På helgerna kan jobbdagen dra ut längre eftersom det brukar finnas flaskor att samla under nattens sena timmar på stan.
– Under goda nätter kan man samla ihop allt från fem till sju euro, säger Costica.
En vanlig veckodag brukar det inte vara mödan värt att leta flaskor. Då avslutar de vanligtvis dagen med att småningom samlas någonstans tillsammans med sina landsmän, på ställen därifrån förhoppningsvis ingen jagar bort dem. Under kvällens sena samvaro skrattar man, skojar med varandra, och avhandlar alldeles andra saker än frågan om hur det är att tillhöra en folkgrupp som är stigmatiserad på i stort sett alla områden där den försöker existera.
Här sitter de sedan tillsammans till midnatt, eller senare, tills stadens gator är så tomma att de i nattens mörker kan smyga sig in till den övergivna byggnaden.
Och det må vara att den mörklagda byggnaden luktar vedervärdigt, att här inte finns tillgång till annat än hopknölade kläder som tjänar som madrasser och att det blir trångt när ett tjugotal trötta ska samsas om utrymmet. Under alla nyckfulla nätter då regn eller slask öser ner så utgör den i alla fall ett regn- och vindskyddat utrymme för dem alla.