Brinnande inferno
I indiska delstaten Jharkhand bryts stenkol ur öppna gruvor där arbetsvillkoren för kolarbetarna är direkt hälsofarliga. Här är det maffian som har makten.
I östra Indien är kol en dyrbar naturresurs. Området Jharia i delstaten Jharkhand är uppbyggt kring kolbrytning och en stor del av befolkningen är beroende av den smutsiga energikällan.
- BCCL är ett dotterbolag till Coal India Limited (CIL) som är världens största kolproducent och står bakom största delen av den inhemska produktionen i Indien.
- Företaget är Indiens femte viktigaste med en årlig kolförsäljning som omsätter över 10 miljarder euro.
- Företaget har omkring 350 000 anställda.
- Indien är världens tredje största kolproducent, men det inhemska behovet av den största energikällan är enormt och landet måste därför importera kol för att möta efterfrågan från elbolag, stålverk och cementproducenter.
- Kol står för 67 procent av energiframställningen och lagren (som är de fjärde största i världen) beräknas räcka i ytterligare 100 år.
- Indien har världens mest energitörstande befolkning på 1,2 miljarder, fast 300 miljoner helt saknar el och 700 miljoner saknar moderna elfaciliteter.
- Den största koksproduktionen (framställs genom upphettning av kol) som används i koksmasugnar kommer från Jharia-området i delstaten Jharkhand. Här finns 23 stora underjordiska gruvor och nio öppna dagbrott.
En av dem är Krishna Beldar, 56, som har varit anställd på statliga kolföretaget BCCL (Bharat Coking Coal Limited) i 35 år. Tidigare hade han de öppna kolfälten som arbetsplats men har de senaste åren gått över till kontorsarbete. Han är nöjd med månadslönen på omkring 420 euro efter skatt. Värre är det med arbetsvillkoren för de tusentals arbetare som bor i anslutning till kolfälten eller som kommer hit efter skymningen – för att stjäla kol från de fullastade lastbilarna. De saknar anställning och livnär sig på svartarbete.
– Jharia är farligt kvällstid. Det är då kol-maffian är som mest aktiv, förklarar Krishna Beldar.
Vi befinner oss i vad som påminner om ett brinnande inferno, där metan och andra giftiga gaser sipprar ut från öppna sår i jordskorpan. Samtidigt drar lastbilar och grävskopor upp koldamm som bildar ett grått dis och hindrar solens strålar att nå fram. Kolgruvorna i Jharia har brunnit i över hundra år och bränderna är så omfattande att varken den federala regeringen eller vetenskapsmännen vet hur man ska släcka dem.
– Detta är helvetet på jorden, fortsätter Krishna Beldar och konstaterar att medelåldern i Jharia är tio år lägre än i resten av Indien.
Cancer, tuberkulos och hudsjukdomar frodas bland befolkningen, och regeringen tittar bara på.
Det börjar skymma bland de artificiella koltopparna, men det hindrar inte 16-årige MD Kahn att fortsätta lasta plasthinkar – fyllda med stenkol – på ett lastbilsflak. Den kortväxte sotige pojken, som ser många år yngre ut än sin ålder, är inte anställd "utan jobbar för sin farbror som säljer kolet vidare till mellanhänder". Tolv timmars arbetsdagar gör att han bara hinner gå till skolan emellanåt. Likadant är det med de andra ungdomarna i samma ålder, täckta av koldamm på både kläder och hy.
– Många går inte i skolan alls, och några arbetar gratis, berättar MD Kahn.
Kolarbetarna som kan liknas vid moderna slavar, har familjer vars lån måste betalas tillbaka till den beryktade kolmaffian.
Vem som tillhör maffian är ändå oklart.
Oväntat möte
Att den så kallade kolmaffian har mycket makt står klart dagen därpå under ett möte med två av traktens fackföreningar. Induc som är Indiens största fackförening för kolarbetare arbetar för att deras medlemmar ska få bättre arbetsvillkor och högre löner.
– Minimilönen för våra kolarbetare ligger på 24 000 rupies i månaden (drygt 320 euro), men kan gå upp till 100 000 rupies (drygt 1 300 euro), säger Inducs generalsekreterare A.K. Jha.
Han tror att kolbrytningen kommer att fortsätta i många årtionden framöver, och eftersom marken i Jharia, med sina underjordiska bränder, är undermålig att bo på så måste utsatta människor flyttas till nybyggda hus på säker mark.
– Regeringen räddar liv genom att flytta på människor, säger han.
En inte lika positiv bild målas upp av Om Singh som har varit medlem i fackförbundet JMS (Janta Mazdoor Sangh) sedan 1977. Han berättar att statliga BCCL inte följer de säkerhetsföreskrifter som gäller.
– De anställda bär inga skyddsmasker mot koldammet och det sker många olyckor i gruvorna, med upp till fem dödsfall årligen, berättar Om Singh.
Luftföroreningarna från de öppna bränderna och alla kolkraftverk i området som spyr ut rök verkar vara ett olösligt problem som ingen vill ta ansvar för. Delstatsregeringen har planterat träd och lovat att miljön ska bli bättre, men ingenting sker för att radikalt minska utsläppen. Läget är värst för de arbetare som inte är anställda, de har inget skydd alls.
– Varken regeringen, polisen eller fackföreningarna stödjer dem. De utnyttjas av oseriösa kolhandlare och utsätts ibland för tortyr. Ingen bryr sig om dem, fortsätter Om Singh.
I Indien är det inte lika självklart som i Europa vilken roll fackförbunden har. Det blir tydligt när representanterna från fackförbunden får frågan om vilken roll kolmaffian har, och vem den egentligen består av.
Det blir tyst bland den grupp av män som befinner sig i rummet. De skruvar på sig och tittar ner i stengolvet. En man tar upp sin mobil och ringer ett samtal. Tio minuter senare är journalister från Jharias lokaltidningar på plats och ställer frågor om varför vi vill veta saker om kolmaffian.
Efter förklaringen att vi enbart ska skriva om miljöförstöring lugnar sig reportrarna. Indiens korrupta system, där maffia, politiker och fackföreningar bildar ett och samma svårtolkade system, har plötsligt fått ett smutsigt ansikte.