Världens mest kända kyss
Evangelierna berättar inte mycket om Judas Iskariot, en av påskens huvudpersoner. Ofta har konsten tagit fasta på hans förräderi – och avbildat honom som grov, ful och skäggig, ibland försedd med en svart gloria. Men han har också gestaltats som en förtvivlad kristen, väntande på nåd.
Judas Iskariot – kontroversiell, skakande och gåtfull – är en person som har haft en avgörande roll inom påskens händelser. Konsten har tillfört bilden av honom en mängd symboler som betecknar förräderi och ondska, berättar symbolforskaren och experten på religiös konst, fil.dr Liisa Väisänen.
Judas förrådde Jesus i Getsemane trädgård genom att kyssa sin mästare som ett tecken på att han var den soldaterna letade efter. Judas hade troligen förlorat sin tro på Jesus och förrådde honom, kanske omedveten om vad det skulle leda till.
– Judas kyss, den mest kända kyssen av alla kyssar, är i den västerländska kulturen symbolen för svek och förrädiskhet. Judas är avbildad i många viktiga verk inom konsthistorien, i synnerhet i målningar som föreställer den sista nattvarden, säger Väisänen.
Till Judas allmänna attribut i konsten hör penningpåsen, som han håller i vänstra handen som hänvisning till sin vänsterhänthet, samt en svart gloria eller en total avsaknad av gloria. Klädseln är ofta en gul mantel.
Evangeliernas uppgifter om Judas är knapphändiga. Bedömningarna av motiven till hans gärning splittrade den kristna gemenskapen i sekter redan innan kristendomen blev accepterad som statsreligion år 313. Det här framgår av många bevarade tidiga gnostiska texter, vilka inte hör till Bibelns kanon. Hit hör bland annat Judas evangelium.
Den gula färgen
Judas Iskariot var hursomhelst en av de tolv lärjungar som Jesus utvalde och som följde honom i Galiléen. Han var bördig från moabiternas bosättningsområde vid Döda havet, och inte från Galiléen såsom de övriga lärjungarna. Han hade en specialuppgift som brödraskapets ekonomiföreståndare, trots att det sannolikt var rätt så anspråkslösa pengaresurser han var satt att övervaka. Därför avbildas han inom konsten med pengapung i handen.
Judas Iskariot ska inte förväxlas med Judas Taddeus, som var apostel och enligt katolsk tradition kusin till Jesus. Denne omnämns också vid namn Lebbaeus, och är möjligen också författare till Judas brev i Nya Testamentet. Kyrkan i öster hedrar honom som Armeniens apostel.
Judas var tidigare ett allmänt judiskt namn, vars innebörd är "Gud vare lovad". Namnet har samma stam som "Juda land" och "judisk". Tilläggsnamnet Iskariot har ansetts hänvisa till att han var bördig från staden Kerioth i Moab. Också andra förklaringar har getts utifrån hänvisningar från olika språk.
Den mest omfattande illustrerade framställningen av kristendomens betydelsefulla händelser skapades av förrenässansmästaren Giotto di Bondone, som målade en freskoserie bestående av 37 verk i Scrovegni-släktens kapell nära Padova år 1305.
– Bland dem finns två bilder där Judas är med. Den första är scenen där Satan enligt evangeliet far in i Judas. Judas har där pengpungen i vänstra handen och bakom honom finns en svart djävulslik gestalt, säger Liisa Väisänen.
Den andra scenen är från Getsemane trädgård, där Judas avslöjar Jesu identitet genom att kyssa honom. Giotto har här avbildat Judas iklädd en gul mantel, och färgvalet hänvisar till den gula färgens symbolik.
– På medeltiden avbildades ljuset genom förgyllda ytor. Den ljusa blå himlen började bli allmän inom bildkonsten först under renässansen i slutet av 1400-talet. Då man upphörde med att använda guld vid avbildandet av ljus, började man anse att färgen gult var guldets oäkta surrogat, och gult användes därför i särskilda sammanhang för att beteckna förräderi. Den gula färgens symbolik sträcker sig ända till nazisternas dödsläger under andra världskriget, då den gula stjärnan syddes på judefångarnas kläder.
Liisa Väisänen berättar också att renässansmästarna ofta också avbildat en katt bakom Judas som en symbol för slughet och ondska. Hans gloria kan vara svart, eller så saknas den helt och hållet.
– Judas är i allmänhet mörk, skäggig, har grova ansiktsdrag och är ful. Hans judiska ansiktsdrag är kraftigt betonade medan de övriga lärjungarna är avbildade som ljusa européer. Han har ofta rött hår och i vänstra handen klämmer han pengapungen, vilket kan vara orsaken till en avog inställning till vänsterhänthet och rött hår.
Inte jag, väl?
Leonardo da Vincis Heliga nattvard i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano blev färdig åren 1495–1497. Konstverket som hör till världens främsta och är förebilden för otaliga altartavlor som senare målats med nattvardsmotiv och fick i samband med världssuccén kring Dan Browns roman Da Vinci-koden i början av 2000-talet ett stort intresse.
Målningen har många gånger varit nära att förstöras och har under århundraden restaurerats flera gånger. Som genom ett under klarade den sig under andra världskriget, då en bomb ödelade byggnaden runtomkring. Målningen restaurerades i 20 år och avtäcktes iordningställd för allmänheten 1999. Som hjälp vid konserveringen av den svårt skadade målningen fanns två väl bevarade kopior som gjorts i början av 1500-talet.
I da Vincis målning har lärjungarna samlats för den sista nattvarden och konstverket återger ögonblicket då Jesus uttalar de berömda orden "En av er kommer att förråda mig". Lärjungarna frågar, enligt Matteus, en efter en med häpnad och med gester "inte är det väl jag". Judas klämmer i det ögonblicket penningpåsen han har i handen och på bordet framför honom har ett saltkärl fallit omkull, vilket är ett tecken på att det gammaltestamentliga vänskapsförbundet, där saltet är tecknet på Guds förbund, har brutits.
Också Rembrandt kände till Leonardos verk och gjorde enligt det en teckning med rödkrita år 1634, som nuförtiden finns i Louvren i Paris. I Finlands kyrkor finns det flera, kanske rentav tiotals altartavlor från 1700–1800-talen vilka mer eller mindre baserar sig på kompositionen i Leonardos målning.
Rembrandt skildrade också Judas dystra slut, då han ångrar sin gärning och slänger de trettio silverpenningarna på tempelgolvet och prästerskapet vägrar ta dem tillbaka till tempelkassan, eftersom de är blodspengar. För pengarna köpte prästerna i stället krukmakarens åker som skulle användas som gravplats för främlingar och som fick namnet Blodsåkern enligt Matteus evangelium. Efter detta hängde sig Judas i förtvivlan.
– Judas hängande i galgen har avbildats av konstnärer i synnerhet under medeltiden. Exempelvis i katedralen i Autun i Frankrike finns en relief, där Judas hänger i galgen, säger Liisa Väisänen.
– Efter renässansen blir bilderna av Judas färre och småningom försvinner de nästan helt från bildkonsten. Till de mest kända illustratörer av senare tid hör fransmannen Gustave Doré, vars bilder från 1866 är bekanta från Familjebibeln. Judas kyss är där avbildad i festlig 1800-talsstil.
Nåd eller eviga kval
Litteraturen, teatern och filmen har på 1900-talet visat stort intresse för evangeliernas händelser och Jesu lidandes historia, och ämnet har behandlats med stor konstnärlig frihet. I musikalen Jesus Christ Superstar har Judas en central roll. Jesus är tenor, Judas är bas. Martin Scorseses skakande film Kristi sista frestelse (1989) baserar sig på Nikos Kazantzaks roman. Dödahavsrullarna (1947–1956) och textfyndet i Nag Hammadi 1945 har öppnat nya infallsvinklar till den urkristna gemenskapens tankevärld.
Konsten har i allmänhet skildrat Judas Iskariot med skuldens, förräderiets och ondskans attribut, men av konstnärerna har bara Dante placerat honom i det understa helvetet för att lida i evighet. I Michelangelos och Signorellis berömda verk Sista domen finns inte visionen av Judas bland de förlorade. Men Michelangelo placerar nog påvens ceremonimästare Biagio Da Cesena i helvetet utrustad med åsneöron, därför att han fördömt de nakna gestalterna i Sixtinska kapellet.
Judas har också setts som urbilden för en kristen – bruten av förtvivlan, djupt ångerfylld och väntande på nåd. Han bekände sin skuld och ångrade sig. Sista ordet om hans eviga öde är fortfarande osagt.