På jakt efter snillen och gentlemän
Gentlemännen och slagsbultarna på Södermalm är försvunna och fattiglapparna i Gamla stan har ersatts av stora horder turister. Men Stockholms miljöer består.
Natten är ständigt närvarande i den lugubra paradvåningen på Hornsgatan 29C. Här, i en lägenhet med ständigt fördragna tunga sammetsgardiner, nersuttna skinnfåtöljer och cigarrettrök som ringlar sig upp mot stuckaturerna i taket, bor fiktionens Klas Östergren.
Den riktiga Klas Östergrens roman Gentlemen utkom 1980 och blev en kultbok för sin generation. Historien om berättaren Klas Östergren, bröderna Henry och Leo Morgan och den gäckande Maud fångade tidsandan i det sena 1970-talets Stockholm men var också en berättelse på flera nivåer – en krönika över ett förgånget Sverige, en kärlekshistoria och en thriller.
Filmen Gentlemen hade premiär hösten 2014 och lämnar sina tittare i lika stor ovisshet som boken gör. Vad hände egentligen med Henry och Leo Morgan?
Så här står vi – på den legendariska adressen, framför Hornsgatspuckeln. Trafiken på den två kilometer långa Hornsgatan brusar oavbrutet och vi stirrar mot fönstren i den berömda våningen fem trappor upp.
Hornsgatan är en av norra Europas längsta stadsgator och har fått en roman uppkallad efter sig. ”Till det yttre är gatan ett kollektivt konstverk”, skriver Ernst Brunner i Hornsgatan, som utkom 2010.
Utan Hornsgatspuckeln vore gatan tristare. Puckeln är kulturmärkt och det som återstår av den ursprungliga Hornsgatan. Vid förra sekelskiftet breddades gatan och då revs alla hus på södra sidan, bland dem skalden Carl Michael Bellmans födelsehus i hörnet av Bellmansgatan.
Ensamma män på Södermalm
”Du vet om att du är homosexuell eller hur?”
Benjamin är oförberedd och frågan smärtar som ett piskslag i ansiktet. Benjamin är ett Jehovas vittne som har ringt på hos en främmande man på Sankt Paulsgatan, i hopp om att kunna omvända en tvivlare. I stället tvingas han erkänna det han envetet försökt trycka ner. Och livet blir aldrig mer detsamma.
Benjamin är en av huvudpersonerna i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Trilogin är ett äreminne över Stockholms bögar, i synnerhet över dem som tvingades dö en plågsam och ensam död i aids. Den inleds 1982 då den oerfarne Rasmus anländer till Stockholm från en bruksort i Värmland. Så småningom möts Benjamin och Rasmus och håller ihop genom hela trilogin, fram till det sorgliga slutet.
Bögarna är paria och raggar i mörka parker och portgångar. Men på Södermalm finns en fristad. Club Timmy på Timmermansgatan som drivs av RFSL. Intill ligger Sankt Paulsgatan och där bor Paul, han som genast identifierar Benjamins sexuella läggning.
Dessutom finns här en av Stockholms många fina parker – Mariatorget. Vi trampar in på det som en gång var en avrättningsplats. Torget byggdes i slutet av 1760-talet och hette då Adolf Fredriks torg. Kungen gick med på att ge sitt namn åt torget förutsatt att avrättandet upphörde.
Vi kliver in i den torrlagda fontänen, Tors fiske av Anders Wissler, och studerar den krigiske Tor som med höjt svärd går till anfall. Där-efter ägnar vi Benjamin, Rasmus och deras medbröder en extra tanke och fortsätter mot Medborgarplatsen.
Fotbollsfansens högborg
Vi förbehåller oss rätten att genomsöka alla väskor, står det på dörren till den legendariska ölhallen Kvarnen på Tjärhovsgatan. I Jens Lapidus roman Snabba Cash utbryter storbråk inne på Kvarnens herrtoalett. Offret är krogens dörrvakt som blir av med flera tänder och får näsan knäckt. Pissoaren ser ut som en slakthink till slut.
Kvarnen är Hammarbysupportrarnas högborg men nej, Bajenfansen är inga huliganer utan glada typer, intygar personalen.
Lugnet härskar denna förmiddag. Hammarbys flagga är målad på väggen och klubbens internationella storhet, Nacka Skoglund, finns avbildad som staty på en hylla. På en annan hylla plirar den forne statsministern Tage Erlander, också han som staty, ner på oss.
– Tage är segelföreningen Republikanska seglares vandringspris som av någon anledning blivit kvar här, berättar hovmästaren Linda.
Husmanskost är Kvarnens specialitet och på veckosluten dukas det upp till överdådig buffé.
Vi fortsätter Tjärhovsgatan österut och passerar nummer 5 på vars fasad en plakett meddelar att här ligger Johan Vilhelm Snellmans barndomshem. Snellman bodde i huset 1806–1813.
Tjärhovsgatan övergår i Stigberget som vi når via Mamsell Josabeths trappor. Här fanns Stockholms galgbacke på 1500- och 1600-talen. Enligt legenden fördes de som skulle avrättas till galgen via Sista styverns trappor.
Namnet anses syfta på den sista supen som de dödsdömda förunnades men andra hävdar att det handlar om sjömännens sista sup innan det var dags att kasta loss.
Galgen är borta sedan flera sekler men den magnifika utsikten mot Blasieholmen, Skeppsholmen och Djurgården består. Ingenstans är Stockholms inlopp lika vackert.
Sandra springer nerför Sista Styverns Trappa, heter det i en låt av Peggy Lejonhjärta. Men trappan är hal och vi tar oss försiktigt ner till Fjällgatan och vidare mot Cornelisparken, uppkallad efter Cornelis Vreeswijk förstås. Den store holländaren bodde sina sista år på Renstiernas gata och är begravd på Katarina kyrkogård.
En av Vreeswijks mest kända figurer är polaren Pär som, precis som sin skapare och många andra snillen, trivs på Den gyldene freden i Gamla stan.
Mäster Evert på freden
Freden i Nystad 1721 har gett namn åt restaurangen Den gyldene freden som ligger på Österlånggatan 51. Huset är byggt på 1720-talet men köptes sedermera av Anders Zorn som lät rusta upp det och skänkte det till Svenska Akademien i början av 1900-talet.
Här har skalderna alltid trivts, bland dem Evert Taube som brukade sitta i bordet till vänster om ingången. Som Akademiledamot lär Klas Östergren bli en regelbunden gäst.
Alla litterära Nobelprisvinnare dinerar här – så även Patrick Modiano som vi hinner se skymten av innan han livligt gestikulerande försvinner in i dunklet.
Vi fortsätter längs Österlånggatan där turisthorderna är glesare än på Västerlånggatan och viker in på Köpmangatan. På Köpmangatan bor både Martin Beck och Johan Kristian Homan, hjältar i Sjöwall-Wahlöös och Jan Mårtenssons böcker. Gatan är Stockholms äldsta namngivna gata, omnämnd redan 1323, och leder fram till Stortorget.
Döden på slottet
”Svaga män med makt är farliga män”, säger Charlotta, hertiginna av Södermanland.
Året är 1792. På Kungliga slottet ligger kung Gustav III för döden, skjuten på en maskeradbal.
Ute på gatorna är stämningen orolig och i Gamla stans gränder roar sig småpojkarna med att leka maskeradbal. Offret är en gosse vid namn Nils. Hans mamma, Johanna, var som barn pottunge på slottet med uppgift att tömma de kungliga nattkärlen. Nu livnär hon sig på ett kafé men affärerna går dåligt och en ogift mamma riskerar att bli byte för lystna män.
Romanen Pottungen är fortsättningen på Anna Laestadius Larssons fjolårsroman Barnbruden. Å ena sina beskriver den de fattiga kvinnorna som sliter ut sig med grovjobb, å andra sidan besöker vi slottets tjusiga salonger och umgås med de fina damerna vid hovet, bland dem Charlotta vars man, hertig Karl, blir förmyndarregent och tar över tronen när Gustav III dör.
Vi inspekterar de gränder där tiggare och skökor fått kämpa för sin överlevnad – Gåsgränd, Stora hoparegränd, Helga Lekamens gränd, Göran Hälsinges gränd ...
Gemensamt för dem är att de är trånga, mörka och hala. Vid Stora Gråmunkegränd ligger en av Stockholms legendariska jazzklubbar, Stampen.
Nu tornar Riddarholmskyrkans höga spira sig upp framför oss. I Maj Sjöwalls och Per Wahlöös roman Terroristerna från 1975 skjuts Sveriges statsminister ihjäl under ett besök på Riddarholmen.
Bredvid kyrkan ligger Wrangelska palatset. Här kröntes Karl XII år 1697. Palatset fungerade som kungafamiljens tillfälliga bostad efter att slottet Tre kronor brunnit. Det nuvarande slottet stod klart 1754.
Olycklig kärlek
Hugo Rask, det är jag, meddelade filmregissören Roy Andersson i en intervju för tidningen Fokus i höstas.
Detta efter att den svenska kultureliten i ett år ältat vem förebilden till Hugo Rask kunde tänkas vara. I Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande är Hugo Rask konstnären som lättvindigt belägrar Ester Nilsson och som sedan lika oberört avfärdar och nonchalerar henne när hon trånar efter honom.
Men Lena Andersson var inte road av Roy Anderssons utspel.
– Hugo Rask är Hugo Rask. Han är en fiktiv person, genmälde Andersson.
Både Hugo Rask och Roy Andersson har hur som helst sina konstnärliga ateljéer på Östermalm. Fiktionens Hugo Rask huserar på Kommendörsgatan medan verklighetens Roy Andersson har en studio på Sibyllegatan.
I sin jakt på kärleken, personifierad av Hugo Rask, blir Ester Nilsson en stalker. Hon hänger utanför Hugo Rasks ateljé och hon skuggar honom när han går till matbutiken.
Under en av dessa seanser köper Ester Nilsson en korv, i det som måste vara norra Europas finaste korvkiosk, åtminstone i juletider. Kiosken i hörnet av Nybrogatan och Kommendörsgatan är ett glittrande konstverk och omöjlig att inte beundra.
När Ester vill köpa en bok till Hugo Rask går hon till antikvariatet Rönnells på Birger Jarlsgatan.
Antikvariatet som klarade sig
Allt är möjligt och Det är ditt fel, står det på t-tröjorna som är till salu på Rönnells antikvariat. Hyreshöjningen som hotade antikvariatet är avvärjd och en av delägarna, Pekka Särkiniemi, myser bakom disken.
– Jonas Gardell ville att pr-fotona på honom inför hans senaste bok skulle tas här, berättar Särkiniemi.
Ett urval ny litteratur samsas med äldre böcker. Vilka böcker är i dag svåra för ett antikvariat att sälja?
– Ganska mycket. Det är en väldig spridning på efterfrågan och böckerna kan bli liggande länge, säger Särkiniemi.
Böcker av en avantgardepoet som Bruno K. Öijer råder det dock ständig brist på. Bruno K. Öijer hör till dem som varit superpopulära under de evenemang Rönnells arrangerar. Men mest publik lockade Bodil Malmsten.
– Umberto Eco uppträder här varje gång han kommer till Stockholm och han drar alltid fullt hus, berättar Särkiniemi.
Skymningen har lagt sig och hundra meter bort ligger Stureplan. Jens Lapidus har skrivit om stekarna på Stureplan och Henning Mankell beskriver ett olyckligt möte med sin mamma på ett kafé här. Hon ville inte att han skulle komma för nära.