Musik ska byggas utav glädje
Ju närmare dixiemusikens rötter man kommer, desto mindre bryr man sig om renlärighet. Man spelar det man vill spela, säger Birger Lindström i Birger's Ragtime Band.
Bandet startade 2011, men medlemmarnas samlade musikaliska erfarenhet räknas i sekler.
– Vi debuterade på en firmafest, och sedan blev vi ganska stora på Kimitoön, säger Birger Lindström. I början var konserterna pedagogiska med lite berättelser om hur och var musikstilen uppkommit, med foton, videoinslag och musikexempel.
Under åren har bandet medverkat på både Baltic Jazz och Korpo Sea Jazz. En gång åkte de med fansen till Sverige för att spela på Höga Kusten, och samtidigt spelade de på färjan både tur och retur. I april är de musikinslaget på Pensionärsförbundets kryssning med två gånger fem set att spela.
– Poängen med ursprunglig dixie är att den är allt annat än formalistisk. I allmänhet ökar graden av renlärighet med kvadraten på avståndet från källan, och det försöker vi motarbeta, säger Birger.
Just nu har bandet övat in Yellow River, bandet Christies hitlåt från 1970-talet, för att ett av fansen uttryckligen bett om det.
– Inte för att det fins det minsta jazz eller dixie i den låten, men för att vi kan det. Vi har också J.L. Runebergs Vid en källa på vår repertoar, säger Birger.
Jobbar på ackord
Sångerskan i bandet Charlotta Kerbs är nybliven musikpedagog och musikproffs. Resten av bandet har en brokig musikhistoria. Någon har lagt musiken i malpåse under några decennier när yrkeslivet varit som mest intensivt, andra har varit proffs- eller hobbymusiker från och till. Birger bodde i Sverige på 80- och 90-talet och hann både jobba på sin doktorsavhandling och starta ett tradjazzband med några unga rockmusiker.
Första gången bandet deltog i Swedish Open i gladjazz fick han själv ett solistpris och bandet placerade sig bland de fem bästa. Nästa år vann bandet, och trumpetisten fick solistpriset.
– Sedan spelade vi på Stampen i Stockholm en gång i månaden, och det fortsatte vi med sedan jag flyttat till Sundsvall.
År 2000 återflyttade Birger till Finland och Ekenäs. Via Alvi's Dixie Stompers hittade han snabbt sin plats i den finländska gladjazzen.
Dom som håller takten
Jukka Järvelä spelar banjo och har ägnat sig åt gammal jazz sedan 1970-talet. Han är en av dem som upplevde boomen under 90-talet med upp till 150 gigs per år.
Sven-Erik Krogius drogs till trumsetet dels tack vare en opedagogisk pianolärare, dels av en skiva där Lionel Hampton hade ett häftigt trumsolo. Efter skolorkestrarna och firmafesterna blev det en lång paus innan han via Alvi's hittade tilbaka till gladjazzen.
Jussi Sipilä var trombonist i olika sammansättningar under tiden i Tekniska Högskolan, och 30 år swenare när en oktett bildades på ruinerna av Boston Promenade Orchestra behövdes en basist, så han satsade ett halvår på att lära sig det nya instrumentet.
Robert de Godzinsky har jobbat med musik hela livet, men framför allt med ljudteknik.
– Att pappa var musiker betyder inte att han skulle ha lärt mig allt. Han lärde mig faktiskt bara ett enda ackord, säger Robert de Godzinsky som spelar piano i bandet. Att han har en egen inspelningsstudio där oräkneliga skivor spelats in är ingen nackdel. Akustiken är perfekt för bandets övningar.