Utan karikatyrer får makten härja fritt
En av karikatyrens uppgifter är att provocera. Men framför allt ger karikatyren oss nya perspektiv och får oss att skratta åt makten, säger HBL:s tecknare Wilfred Hildonen.
Den diskussion som pågår världen över efter attacken mot Charlie Hebdos redaktion påverkar oss alla, och kanske i synnerhet satiriker och karikatyrtecknare.
– Det är klart att man har en del att fundera över. Jag tänker ofta på vad som kunde hända mina nära och kära om jag råkade teckna en bild som fel personer tar illa upp av. Jag tänker också på min arbetsgivare och mina kolleger som skulle ta stöten eftersom jag själv bor och jobbar så långt från redaktionen, säger Wilfred Hildonen.
Ger distans
Det gäller att minnas karikatyrens eviga uppgift, att sparka uppåt och få oss att skratta åt makthavarna. Skrattet frigör oss och drar bort den dunkla slöjan från den maktutövning som inte alltid är så tydlig och logisk som den borde vara. Dessutom är karikatyren ett utmärkt sätt att ge oss distans till svåra saker som händer.
– Jag tycker att andelen tecknare som först och främst vill chockera har ökat. Egentligen är det ingen poäng med att vara elak för elakhetens skull, det ska finnas en djupare tanke än så bakom en bra karikatyr, säger han.
Karikatyr är ett ord som kommer från italienska caricare, överlasta eller överdriva. Det är en gammal konstart som spred sig snabbt när tidningarna införde illustrationer, men redan Leonardo da Vinci tecknade karikatyrer då och då.
Nordisk reaktion
Efter terrordådet mot Charlie Hebdos redaktion spred sig begreppet ”Jag är Charlie” snabbt över världen. Nu när det gått en tid har vi motrörelsen ”Jag är inte Charlie, för att ...” följt av en lång motivering.
– Det där tror jag mest är ett nordiskt fenomen. Här är det många som lider av intellektuasis, säger Wilfred Hildonen. Med det menar han att hjärnan går på högvarv på bekostnad av hjärtat. Det skapar ett inre tvång att uttala sig, att göra det djupt och intellektuellt men utan att riktigt lyckas förmedla sitt budskap förståeligt ens för sig själv.
– Det är klart att vi inte är Charlie rent bokstavligt. Vi är inte franska skämttecknare, vi jobbar inte på den drabbade redaktionen, vi kanske inte ens alltid tycker att produkten Charlie Hebdo är en genomgående högklassig satir, men säger vi ”Jag är Charlie” uttrycker vi på enklast möjliga sätt att vi stöder och sympatiserar med offren och deras närmaste. Ingen gick åt John F. Kennedy när han sade ”Ich bin ein Berliner” och tillrättavisade honom med ”Det kan du väl inte påstå, du är ju amerikan”.
Se sammanhanget
Det vi inte automatiskt kan förstå är den kulturella bakgrunden till Charlie Hebdo, säger Wilfred Hildonen.
– Tittar vi på USA och Robert Crumbs grovt sexistiska serier från 1960- och 70-talet, eller varför inte Frank Zappas omfattande produktion på temat ”titties and beer”, kan vi eventuellt förstå kontexten om vi kommer ihåg den verklighet de föddes ur. I ett samhälle där lynchningar av svarta var vanliga och tämligen tolererade var å andra sidan könsord på radio och teve totalförbjudna. Hela samhället präglades av en dubbelmoral som undergroundkulturen och satiren småningom bidrog till att peta hål på. I Norden har vi aldrig haft lika hårda kontraster och motsättningar i samhället.
Hildonen bodde själv en tid i Barcelona efter general Francisco Francos död och reagerade då på den uppsjö av grotesk konst i olika former på temat sex, droger och våld som skapades som en reaktion på att förtrycket äntligen var över.
– Samma sak hände under general Charles de Gaulles regim i Frankrike. På 1960-talet slog polisen ner en demonstration, dödade 600 algerier och vräkte ner en del av dem i Seine. Ett sådant kulturellt bagage är en del av byggstenarna för både livet och satiren. Den fullständigt vilda humor som spränger precis alla gränser kan man inte alltid förstå med nordisk hjärna och nordiskt hjärta, säger han.
Gränsen mellan satir och hatpropaganda är inte alltid speciellt rak, men den är ändå lätt att upptäcka när man rör sig i humorns marker.
– Grundregeln är att man alltid sparkar uppåt, mot makten och maktmissbruket. Man sparkar inte neråt mot minoriteter eller andra utsatta grupper. Nu säger en del att Charlie Hebdo gått över den gränsen, men det tror inte jag. De riktar sig inte mot de svaga i sina karikatyrer.
Vill man ha ett tydligt exempel på hatpropagada räcker det mer än väl med Völkischer Beobachter, nazisternas husorgan som konsekvent hetsade mot judar i både text och illustrationer.
Driv med dina egna
Det är svårt att avgränsa den intelligenta humorn från den dåliga humorn. Om jag tycker något är roligt så är det bevisligen roligt. Andra roas av andra saker.
– Man ska komma ihåg att det är judiska komiker driver allra mest hejdlöst med judar. Svarta komiker driver med svarta. Alla stora komiker har i första hand gisslat sin egen grupp, inte minst Monty Python-gänget med sina hejdlösa utfall mot den brittiska stelheten och moralismen. Det är en bra regel, säger Wilfred Hildonen.
Han anser att det största hotet mot satiren och karikatyrerna i dag inte är eventuella terrordåd, utan den massiva krisen i mediebranschen.
Allt färre tidningar och tidskrifter har råd med egna tecknare. På 20 år har läget förändrats radikalt. Samtidigt som vi har fler bra tecknare än någonsin blir kanalerna för deras kreativitet allt färre.
Komplicerad historia
Serietecknaren Ville Ranta är övertygad om att vi i Norden inte riktigt kan förstå det som tidskriften Charlie Hebdo symboliserar i den franska kulturen.
– Det mesta handlar i grunden om den franska uppfattningen av så grundläggande saker som frihet och demokrati. En fransman anser att begreppen är franska, uppfunna av fransmän. Att vi i andra länder också tillämpar demokrati, yttranderätt och frihet är något som man i Frankrike noterar med intresse, men den allmänna meningen är nog att vi får njuta av det franska systemets välsignelser, säger Ville Ranta.
– Det här leder till att vi inte riktigt förstår den franska satiren. Men det gör man inte heller i USA eller Storbritannien, så vi är långt ifrån ensamma.
Långt ifrån alla i Frankrike har hyllat Charlie Hebdos version av humor och satir. Det är uttryckligen en långt driven avart av satiren vi talar om, och vet man det är det bara logiskt att den belgiske tecknaren Bernard ”Willem” Holtrop en tid efter terrorattacken och den åtföljande vågen av sympatiyttringar sade ”Vi spyr på våra nya vänner”.
– Det är en rå och hård satir de sysslar med. Man kan bli arg, sårad och upprörd över den, men man får inte fördöma och framför allt inte ta livet av dem som medverkar i tidningen, säger Ranta.
Han anser att den pågående diskussionen om vem som är Charlie eller inte Charlie är lika onödig som diskussionen om huruvida Charlie Hebdo görs med god eller dålig smak och konstnärlighet.
– Det handlar inte om konstnärlig stilkänsla eller val av motiv i satiren. Det handlar på sätt och vis inte heller om Charlie Hebdo. I grunden såg vi bara ett överlagt, välplanerat och framgångsrikt terrordåd mot den västerländska demokratin. Utan en tidning som Charlie Hebdo skulle attacken förr eller senare ha riktat sig mot något annat strategiskt mål i väst. Det hade lett till lika starka reaktioner, säger han.
Det hindrar inte att serietecknare drar öronen åt sig. I värsta fall kan attacken leda till en försiktighetens tid med mera utslätad satir. Det är inte bra för konsten, och det är inte heller bra för samhället.
Charlie Hebdo räddade oss andra i västvärlden genom att bli utsatt för attacken. Det är slutsatsen som Ville Ranta drar innan han småningom börjar förbereda sig för den årliga resan till seriefestivalen i franska Angoulême i slutet av månaden. Där kommer händelserna i Paris att uppmärksammas av serietecknare från hela världen.
– Det blir en mycket annorlunda stämning i år, och det ursprungliga programmet har planerats om efter attacken, säger Ranta.