"Di e int jär na meir"
Krigshjälten Allan Finholms, 92, död och hans insats för landet de ödesdigra dagarna i juni 1944 har spridits som en löpeld på de sociala medierna de senaste dagarna. Inte minst unga personer har berörts av den lågmälde hjälten.
"Di e int jär na meir". Finholms första ord efter att 60-70 ryska soldater stupat för hans kulor har blivit bevingade efter sjuttio år.
Nu regnar det "tack" och "respekt" över Finholms minne.
Responsen på artikeln (HBL 6.1.2015) om mannen som "räddade Finland" och som förliknats med Antti Rokka i Väinö Linnas Okänd soldat, har överträffat det mesta. "Rambon" som, när det krävdes, steg fram i den lugna, timida bondsonen fascinerar. Många av läsarna frågar hur allt gick till i detalj.
– Han hade svårt att få det sagt, hur det kändes då han sköt fienden i ryggen, en efter en, berättar Finholms vän, forskaren Stefan Forss.
– Privat sa han till mig att något värre kan man inte vara med om, eftersom detta egentligen inte var strid på lika villkor utan ren och skär avrättning. Men något val fanns det inte om han ville komma därifrån med livet i behåll.
– "Ordern var ju att stranden skulle rensas, men sen fick vi komma bort", sa han ofta, "vi behövde inte gå i ställning".
Bara två dagar tidigare hade det finlandssvenska regementet IR 61 anlänt till Tienhaara utanför Viborg, som strax innan hade fallit i ryska händer. De två finska bataljonerna som hade satts att hejda den ryska framryckningen från Viborg var utmattade och inte mera i stånd att avvärja ett massivt ryskt anfall över Kivisillan salmi (Stensbro sund). De ersattes av 61:an.
"Vi mötte en ständig ström av officerare och soldater som var på väg bort från stridsområdet, utan vapen och en och annan utan skor och utrustning. Längs vägkanterna och i skogen låg persedlar och vapen utspridda. Soldaterna vi mötte använde ett grovt och för oss förnedrande språk. Men vi gick framåt", vittnade IR 61:ans män senare.
De hade order att vara "Finlands lås". Om ryssarna kom genom den dörren så skulle allt vara slut.
Bara åtta timmar efter ankomsten, soldaterna hann knappt gräva ner sig i den oländiga terrängen, bröt helvetet löst. Ryssarna gjorde sitt första försök att ta sig över sundet med alla tillbudsstående farkoster.
– En del försökte vada över för vattnet var bara meterdjupt i sundet. Men det gick för långsamt, säger Göran Westerlund, då fänrik och chef för en maskingevärspluton.
Minst tio anfall slogs tillbaka de närmaste dagarna. Westerlund beskriver infernot när tusentals granater, hundratals bomber och över hundra markstridsplan fyller luften.
– Infernot varar olidligt länge. Det gäller att trycka sig mot marken så tätt som möjligt. Hoppas att stenar och små ojämnheter skall ge något skydd. Bara trycka sig ner, inte förlora nerverna.
Ögonvittnen beskriver hur de ryska planen var så många att de måste flyga på olika höjd med följd att ett plan högre upp av misstag bombade ett eget, som flög på lägre höjd.
På midsommaraftonen var det så dags för den händelse som gjorde Allan Finholm till hjälte. Ryska stormtrupper lyckades ta sig över.
– Deras avsikt var naturligtvis genast att gå vidare, norrut mot Juustila och västerut mot Säkkijärvi och Salpalinjen, säger Westerlund.
Hade "låset" brutits upp hade vägen mot Helsingfors öppnats.
11:e kompaniet, som legat i reserv men under morgontimmarna lidit svåra förluster i den ryska artillerielden, beordras gå till motanfall och driva bort ryssarna. En decimerad pluton under ledning av fänrik Gottlieb Britschgi avancerar mellan landsvägen och järnvägen mot ryssarna. Löjtnant Hans Löfman har övertagit kompaniets ledning sedan kompanichefen sårats. Med sjutton man smyger han sig ner längs strandremsan.
Ryssarna sätter in en förödande spärreld och Löfmans mannar kastar sig ner, alla, utom en. Finholm tvingar sig med ren viljestyrka genom spärren med korta språng. Några fiender ser han inte längs strandremsan, bara ett antal stupade ryska och finska soldater. De senare har stupat till sista man när ryssarna kommit i land.
– Jag var livrädd och skräckslagen, berättade Finholm efteråt.
Men samtidigt betraktar han "fyrverkeriet" med förundran, kanske rentav som i trance.
– Tunga granater slog ned i strandvattnet och åstadkom 4-5 meter höga dypelare. Splitterverkan var minimal vilket var hans smala lycka, säger Stefan Forss.
Järnvägsvallen skyddar honom från insyn. Han kan ta sig fram nästan ända ut på Tienhaaraudden utan att bli upptäckt.
Mellan vägbankarna pågår hårda närstrider och Britschgis folk pressar ryssarna sakta men säkert tillbaka med handgranater och maskinpistolseld. Och ryssarna har ingen aning om dödsfaran som lurar snett bakom dem, där Finholm börjar sin strid knästående bakom en albuske.
Där kan han ostört sikta på dem medan Britschgi och hans mannar driver dem rakt i famnen på honom. Han ställer maskinpistolen på enskild eld för att inte påkalla någon uppmärksamhet med ljudet som uppstår från serieeldgivning.
Av bara farten skjuter han också dem som kommer undan och vadar tillbaka eller flyr över sundet mot Sorvalistranden, samma väg de har kommit.
När han strax efteråt gör anmälan till löjtnant Löfman fäller Finholm de legendariska orden om att "Di e int jär na meir", samtidigt som en granat kreverar invid och Löfman dör och Finholm såras svårt.
– 60-70 stupade ryssar är en helt rimlig siffra, säger Forss.
Då dagen är till ända har alla kompaniets officerare stupat och bara ett trettiotal man återstår.
Henrik Forsius, då sergeant och sanitär och senare ögonläkare, hörde till samma grupp som Finholm. De höll kontakt livet ut.
– Jag såg honom i strid när han tillsammans med Harry Järv erövrade en rysk stödjepunkt. I tio-tolv timmar grävde de sig under snön mot skyttegraven. Järv kastade in en buntladdning i den ryska korsun och 20-25 man dödades, berättar Forsius. Han sitter tillsammans med Göran Westerlund i dennes lägenhet i Folkhälsans seniorhus i Brunakärr och minns de dramatiska dagarna.
– Jag tror inte han hade några samvetskval för det han gjorde. Ryssarna var "objekt", helt enkelt. Han gjorde sitt bästa för fosterlandet. Men han ville gärna prata om de tiderna, när vi sågs och han tyckte om när jag berömde honom.
– Han kände sig ensam. Nästan alla kamraterna hade dött bort. Sin hustru förlorade han redan på sjuttiotalet.
– Han och Järv kunde göra precis vad som helst. Andra utförde patrulluppdrag för att de måste, men de här två för att det var spännande. De var inte rädda för någonting.
– Sista gången jag talade med Allan var i oktober då skulle han in för en operation, han hade en tumör på hjärnan. Han skulle ringa och berätta hur det gick. Men han ringde aldrig.
Allan Finholm dog i lördags för en vecka sedan och begravs den 17 januari.