Med livet i bagaget
Den metallblänkande kylväskan med stamceller är inte den enda i sitt slag. Tusentals likadana rör sig över världen enligt ett oförutsägbart mönster varje år, men under strikt kontroll. Stamcellernas livslängd är tre dygn, men den som får cellerna kan få ett helt liv.
På universitetssjukhuset i Åbo: en patient, svagare än de flesta, sover. Hen har redan för ett tag sedan fått beskedet att livet nu hänger på den sköraste av trådar, på hjälp av någon som är beredd att låta tappa ur sig tillräckligt mycket blod för att donera en tillräcklig mängd stamceller – någon med matchande vävnadstyp, rätt blodgrupp och en rad andra faktorer som stämmer. För några dagar sedan har läkarna och sköterskorna satt i gång processen med att döda patientens immunförsvar. Hela kroppen har strålbehandlats och cellgifter har droppats in i blodomloppet. Behandlingen har tagit livet av de sjuka celler som är problemet, men också av friska. Kroppens immunförsvar hos leukemipatienten är nu inte bara nedskruvat, det finns inte. Från och med nu gäller isolering till dess att en transplantation gjorts, kroppen godkänt de främmande cellerna och nya, friska, vita blodkroppar börjat bildas.
Samtidigt, i Köln: på ett hotellrum intill Media Park Clinik, någon kilometer från den mäktiga Kölnerdomen och alla glimrande julmarknader, vaknar en donator om en stund. Han är en frisk man som fyllt 18, men inte 55. Under en knapp veckas tid har han gått till kliniken för att få en spruta tillväxtfaktorer. Faktorerna har fått kroppens blodstamceller, de som bildas i benens märg, på vandring. De har förökats och trängt ut i blodomloppet. När hans väckarklocka ringer denna morgon borde de vara så många att sköterskorna på kliniken kan lägga en kanyl i armen på honom och fånga upp de stamceller som borde stämma överens med den dödssjuka finska patientens.
Samtidigt, i Helsingfors: Röda Korsets Blodtjänsts koordinator Anu Mourujärvi får en trött blick av hunden när hon stänger ytterdörren efter sig och går till den väntande taxin. Hon stuvar in en lätt övernattningskasse och en metallblänkande kylväska i bilen och börjar gå igenom dagens program i huvudet. Reseförberedelserna har varit minutiösa och hon har skött kuriruppdrag förr, men Köln är en ny destination för henne och då tummar man alltid på stadskartan några gånger extra och memorerar detaljer kring transporterna. Flyget till Düsseldorf är bara den första etappen. Väl framme gäller det att ta tåget till Köln en dryg timme söderut och lära sig den snabbaste och tryggaste rutten tillbaka, för då måste tidtabellen hålla. Rätt omhändertaget håller transplantatet i 72 timmar, men för varje timme som går tacklar allt fler celler av.
Ibland måste insamlingen göras i två omgångar, beroende på hur många stamceller man lyckats provocera fram. Därför har Mourujärvi två förstaklassbiljetter bokade för returen, en till ett flyg hon hinner till om insamlingen går på en gång och en till en senare avgång om insamlingsgångerna blir två.
Mourujärvi är en av tre koordinatorer på Blodtjänst som sköter det praktiska när stamcellstransplantat färdas mellan donatorer och patienter, mellan insamlingskliniker och sjukhus. Hon och hennes kolleger tar emot samtal från personer som sett stamcellsregistrets funktion som viktig och vill bli medlemmar, postar salivtestspaket till dem som vill bli donatorer, sköter praktikaliteter som flygbokningar och hotellboenden åt donatorer och kurirer och startar inledande diskussioner med blivande donatorer om risker och ansvar.
Ansvarsfrågan är viktig. Även om resan till donatorn inte görs med andan i halsen kan den definitivt inte längre avbokas. En donator kan gå ur registret och ångra sitt donationsbeslut, men inte i sista stund. När patienten på isoleringen fått sitt immunförsvar förstört finns enbart en möjlighet – att friska och levande blodstamceller anländer i tid för att under den följande månaden kunna börja föröka sig i patientens benmärg.
Kuriren har ordnat eftermiddagsprogram åt sig. Hon ska äntligen få träffa Claudia Reeh och Svenja Auel, två av de koordinatorer hon regelbundet mejlar med för att hitta matchande donatorer till patienter på finska sjukhus.
Reeh väntar utanför företaget Cellex som tar hand om work up-skedet, det arbete som börjar när den lämpligaste av en handfull donatorer valts. Företaget sköter bland annat om att donatorn kommer till hälsoundersökning, och kommunicerar både med det tyska insamlingscenter som valts och med Blodtjänsts personal.
– Tänk att vi äntligen får träffas! säger hon glatt.
Uppe på kontoret vill flera hälsa.
– Trevligt att få ett ansikte på en mejlkontakt, säger Auel och ställer frågor om volymerna.
Nästan roat ställer hon frågan på nytt och Mourujärvi upprepar att man i Finland samlar in stamceller från högst 40 ickebesläktade donatorer per år. Det finns ett insamlingscenter, med några apparater för ändamålet. De finns på Mejlans kliniker och används också för de fall där syskon lämpar sig som donator åt en sjuk syster eller bror. I Tyskland finns flera insamlingscenter och bara på Cellex får man transplantat från uppemot tjugo anonyma donatorer per vecka. I Tyskland hör cirka fem procent av befolkningen till stamcellsdonationsregistret. I Finland har 25 000 personer anmält sig, cirka en halv procent.
Kollegerna kommer in på en diskussion om Norge. Där utförs cirka 50 stamcellstransplantationer med celler från anonyma registerdonatorer årligen. I Finland är antalet 120.
Efter mötet på Cellex gäller det att vänta. Klockan fyra på eftermiddagen kan personalen på insamlingscentret ge besked om insamlingen lyckats med en gång. Eftersom donatorn är en man är det troligt, för män kan ge ifrån sig en större mängd celler per gång än kvinnliga donatorer. Därför är situationen bakvänd bland annat i det finska registret. De flesta finska donatorer är kvinnor, trots att man skulle behöva unga män.
Klockan 16.30 har centralen besked att ge: allt är klart. Transplantatet kan hämtas följande morgon klockan 8.30.
Nu vet kuriren att det är det första flyget som gäller och kan räkna ut tidtabellen för morgondagens transport.
Extraflyget avbokar hon ändå inte. Först när hon sitter på rätt flyg med kylkassen intill sig. Ifall att.
Natten innan har Mourujärvi drömt att hon fick besked om att hon har en aggressiv form av leukemi.
– Läkaren sade att jag tyvärr måste genomgå helkroppsbestrålning och jag sörjde över att jag hört att det i framtiden är möjligt att man kan slippa just det. Bestrålningen är en stor belastning för kroppen och jag hade hört att andra metoder för att ta ut det egna immunförsvaret kan vara möjliga.
- • Blodstamceller är celler ur vilka alla blodceller utvecklas (röda och vita blodceller samt trombocyter). De kan användas för att behandla bland annat blodcancer.
- Blodstamceller samlas in genom en kanyl i armvecket eller under en kortvarig narkos så att cellerna sugs upp med nålar ur höftkammarnas benmärg.
- De flesta som gått med i stamcellsregistret blir aldrig kallade till donation, men många medlemmar behövs för att öka sannolikheten att matcha en sjuk patient med en donator med rätt vävnadstyp.
- Den som vill ansluta sig till stamcellsregistret ska vara frisk och 18–40 år. Man får finnas kvar i registret tills man fyller 55. Speciellt unga män önskas som donatorer.
- Stamcellsregistret upprätthålls av Finlands Röda Kors Blodtjänst och är en länk mellan transplantationssjukhuset och donatorn.
- Donationer är anonyma och inget arvode betalas till donatorn, men utgifter för resor och förlorad tid ersätts.
- Veckorna efter transplantationen är kritiska för patienten eftersom benmärgen fortfarande bygger upp ett nytt immunsystem hos patienten, som då är extra känslig för infektioner.
- Ett år efter donationen kan donatorn fråga koordinatorerna om hur det gick för patienten.
Andra drömmar har också ackompanjerat Mourujärvis kuriruppdrag. Än har hon drömt att hon glömt att åka och hämta transplantatet, än att hon struntat i att föra det till sjukhuset direkt och åkt hem för att sova.
– Fast inget av det är möjligt med alla de kontroller och rutiner vi har, säger hon och skakar på huvudet åt sina hjärnspöken.
Rutinerna blir tydliga följande morgon. Litet efter 8.30 knuffar Mourujärvi in den silverglänsande kylväskan hos koordinatorn Nicolas Ofczarek. Föregående kurir rullar ut sin väska och kuriren Lothar Berens, som ska föra ut ett transplantat i världen står i kö.
– Dina kylklampar har smultit, konstaterar Ofczarek och byter ut dem mot nya ur frysen på kontoret.
Sedan plockar både kurir och koordinator fram sina blanketter och börjar jämföra. Varenda bokstav och siffra ska stämma.
– Vad heter mottagaren?
Mourujärvi svarar.
– Har du en blodgrupp?
– Ja. O+.
– Det stämmer.
– Kan jag få se ditt pass så jag kan faxa ett meddelande om att du är på väg till flygplatsen?
Sedan säger Ofczarek att han haft problem med ett av faxnumren till Finland också. Mourujärvi undrar om man skulle kunna fotografera dokumentet med telefonen och skicka det per e-post, men det tycker Ofczarek är en dålig idé.
– Jag vill inte ha en enda uppgift lagrad i någon okänd server, säger han vänligt.
När alla papper är signerade och uppgifterna korskontrollerade virar Of-czarek in blodpåsen i nåra lager isolerande papper. Det bästa är att hålla cellerna kylskåpskalla. Lite värme är inget problem, men frysa får produkten inte. Då dör cellerna.
– Ta väl hand om de små gynnarna nu, lyder Ofczareks avskedshälsning.
Sist ber han Mourujärvi skriva ett kort och skicka det till uppsamlingscentret. Om hon minns. Den här begäran får alla kurirer som hämtar transplantat på kliniken,
– Vi har en wall of fame här, en vägg där donatorerna kan titta på korten och se hur många människor ute i världen donatorerna hjälpt, säger han.
På perrongen vid stationen Hansaring slutar biljettautomaten fungera fyra minuter innan tåget till flygplatsen är på ingång.
Mourujärvi stirrar stint på apparaten. Sedan bestämmer hon sig. Hon får hellre böter för att åka utan biljett än missar tåget och kanske flyget.
– Om folk bara visste vad det är jag transporterar, hur fint det är, har hon sagt föregående dag och förklarat den där känslan man får av att vara livräddare.
Biljettkontrollanterna stiger på några stationer senare, men de har också en känsla för livräddande insatser. När de hör vad kylväskan innehåller skriver de inte ut någon böteslapp utan säljer en biljett.
Säkerhetskontrollen på flygplatsen är alltid ett spänningsmoment för kuriren. Trots att det borde vara klart att kylväskan inte får genomlysas kan det bli problem, åtminstone fördröjningar.
– Ni har ett organ i väskan?
– Ja, ett transplantat.
Den här tjänstemannen är med på noterna. Väskan, som nu måste transporteras i rätt position, inte längre baxas in på tvären någonstans, bärs i väg, försiktigt som en baby.
Mourujärvi håller ögonen på väskan, hon tycker inte om tanken på att den ska försvinna ur hennes synfält, ens runt hörnet. Men hon får vänta några minuter. Locket ska upp för att en av tjänstemannens kolleger ska göra ett snabbtest för explosiva ämnen. Han försvinner in i ett bakrum med sin testremsa.
Två minuter går. Ett tecken till polisen som vaktar väskan, och transplantatet har passerat kontrollen.
När flyget landat i Helsingfors drar Mourujärvi raskt sitt bagage över blänkande vänthallsgolv och hittar den förbeställda taxin. Chauffören har stått och väntat. Inom tio minuter efter landning lyfts kylväskan in i baksätet. Där står den mellan Mourujärvis jeansklädda ben.
Tystnaden sänker sig.
Plötsligt måste kuriren få veta. Hon öppnar locket, plockar fram termometern och andas ut.
- Stamcellsregistret i Finland har 22 000 medlemmar. Medelåldern är 40 år.
- Varje år donerar 20–40 finländare stamceller.
- En knapp tredjedel av de finländare som behöver en donation hittar en lämplig donator i den närmaste familjekretsen. Resten behöver en donator via registret.
- Registret förmedlar 70–90 stamcellstransplantat per år.
- Över 50 procent av dem som får en stamcellstransplantation blir friska.
– Pust, jag fick en känsla av att jag måste få veta att allt är okej. Fyra grader. Allt är okej.
Så ringer hon sjukhuset i Åbo och meddelar att transplantatet är på väg.
Blodtjänst samarbetar med donationscenter över hela Europa, men också med center i USA. När ett finskt sjukhus meddelat att de har en patient som behöver en transplantation börjar Blodtjänsts koordinatorer leta i det internationella registret Bone Marrow Donors Worldwide med över 21 miljoner potentiella donatorer.
Den längsta hämtningen är från Kanada, men vanligast är donationer från Tyskland. USA har på grund av sitt stora register ofta matchande donatorer för finska patienter, medan donationer från Asien är ovanliga.
Finländarna har en mycket homogen vävnadstyp och den avviker betydligt från till exempel kinesers. Därför blir det sällan träff i sådana register, utom när den som behöver en donation är av utländskt ursprung.
I USA har diskussioner förts om donatorer borde få betalt. De – patientorganisationer och föräldrar till barn med leukemi – som talar för det vill öka antalet donatorer. De som motsätter sig – bland andra läkare – lyfter fram etiska frågor och hävdar att betalningar kan leda till att donatorer donerar mot betalning trots hälsorisker eller att välbärgade får bättre tillgång till transplantat än fattiga.
I USA kan också donator och patient få träffa varandra. I Finland har man resonerat att anonymiteten signalerar att alla mottagare är lika värda oberoende av ålder, kön eller hemland. Man befriar också donatorn från skuldkänslor i den händelse att patienten inte skulle överleva och en överlevande patient från tacksamhetsskuld.
– Problemet i USA är att donatorerna inte alltid är dedicerade, de kan dra sig ur när de plötsligt får frågan. I Finland har vi inte det problemet. De som fattat ett donationsbeslut ser det på något sätt som en självklarhet att man håller det man lovat, säger Mourujärvi.
Klockan 17.05 är transplantatet i samma korridor som patienten. Nu ska den kylskåpskalla påsen få värmas i rumstemperatur i en timme eller två. Sedan hängs den upp på en droppställning och stamcellerna börjar droppa.
– Det tar kanske en halv timme, säger specialistläkare Marjut Kauppila och berömmer transplantatet. Det innehåller tillräckligt många celler, med marginal.
– Det var en bra donator.
När de sista blanketterna är kontrollerade är Mourujärvi glad.
– Vet du, när vi är hemma kanske patienten redan har fått sin transplantation.
En ny chans.
Ett nytt liv.
Så plockar hon upp sin telefon. Meddelandet: En sjukhus har en ny patient som behöver transplantation. Sökjobbet börjar i morgon.