Sjuåriga Julius ben är gjort i 3D-skrivare
Sjuåriga Julius Rautios nya benprotes är delvis gjord i 3D-skrivare, och utvecklingsarbetet fortsätter. Målet är att lättare anpassa passformen i takt med att pojken växer.
Julius Rautio bor i Sandhamn med sina föräldrar och yngre bröder, fyra och ett år. Han går i första klassen i den lilla skolan ett par hundra meter från hemmet. Samhället innanför grindarna på militärområdet är lugnt och tryggt.
– Folk låser inte ens sina cyklar, säger pappan Samu Rautio.
Här spelar Julius fotboll med kompisarna, cyklar, simmar och rider. Han spelar slagverk i ett band och är med i scouterna. I somras deltog han i minimaraton. Han gör kort sagt allt som barn i hans ålder brukar göra.
Att så är fallet är ingen självklarhet. När Julius föddes sommaren 2007 vägde han bara lite över ett kilo. Han föddes i 28 graviditetsveckan, två och en halv månad för tidigt. Fostervattnet hade gått i vecka 19 och chanserna att han skulle överleva var små.
– Största osäkerhetsmomentet var om lungorna var tillräckligt utvecklade. Men han andades själv ända från födseln, säger Samu Rautio.
- Förväntningarna är höga när det gäller möjligheten att tillverka mänskliga reservdelar med 3D-skrivare.
- Förutom proteser görs redan i dag till exempel personligt anpassade hörapparater, tandimplantat och skoinlägg med 3D-skrivare. Tillverkning med 3D-skrivare lämpar sig just för individuellt utformade produkter i enstaka exemplar.
- Förhoppningarna är stora när det gäller möjligheten att ge lemlästade personer i krigsdrabbade länder ett drägligare liv.
- I framtiden räknar man med att kunna skriva ut mänskliga organ i biologisk vävnad.
Det vänstra benet däremot slutade vid knäet, och fingrarna satt ihop som klumpar. Efter födelsen blev det långa sjukhusvistelser och komplikationer av olika slag, men efter omständigheterna utvecklades han förvånansvärt snabbt. Som ettåring fick han sin första benprotes och lärde sig gå i stort sett i normal ålder.
– När Julius föddes sade man att han ännu för tio år sedan skulle ha satts i rullstol, och först som fyraåring hade det blivit aktuellt med protes. Här har utvecklingen gått framåt, säger Samu Rautio.
Under sin livstid har pojken redan hunnit ha cirka ett halvt dussin proteser.
Han har inte alltid varit förtjust i formgivningen hos de äldre modellerna, men den nya, som delvis är tillverkad i 3D-skrivare, är han stolt över. Han fick den nu i höst och det är den andra i ordningen som har sitt ursprung i 3D-skrivare.
Stommen i protesen är fortfarande ett kolfiberrör, samma typ som används vid traditionell protestillverkning. Det är det kringliggande skalet, som formar vaden, som har gjorts med 3D-skrivare. Materialet är polyamid-nylon och formgivet i en sådan struktur som gör det mycket starkt trots att det är lätt. Det påminner om benskydd som fotbollsspelare använder.
– Ett krav när vi utvecklade protesen var att den ska tåla att spela fotboll med.
Utvecklas vidare
Hylsan upptill som fäster protesen vid benet är fortfarande gjord på traditionellt sätt som hantverk, vilket innebär ett cirka tre månaders arbete med avgjutningar i fyra etapper.
– Nästa steg blir att göra också den delen med 3D-skrivare. Det skulle förenkla tillverkningen avsevärt.
Fördelen vore då att protesen kan förnyas oftare, till exempel i takt med att pojken växer. 3D-skrivarens stora förtjänst är just att det är relativt billigt att tillverka också enstaka, individuellt utformade produkter, som annars skulle vara komplicerade att göra som hantverk.
I Finland är det redan vanligt att göra tandimplantat med 3D-skrivare, men så vitt Rautio vet har det inte tidigare gjorts benproteser här. Däremot förekommer det till exempel i USA.
Försöket att använda 3D-skrivare vid protestillverkningen är helt och hållet Rautios eget initiativ. Formgivningen har de gjort i samarbete med en bekant formgivare, och under handledning av en professionell protestillverkare. Själva 3D-utskrivningen har skett hos företaget Materflow i Lahtis.
– Utgångspunkten har helt och hållet varit Julius behov och önskemål. När Julius föddes bestämde vi att om det är något han behöver i livet så gör vi vad vi kan för att han ska få det. Vi beslöt att pröva allt och ser vad som funkar. Att använda 3D-skrivaren har varit en framgång, säger Rautio.
Stor acceptans
Fingrarna som satt ihop vid födseln har läkarna under årens lopp plockat fram och byggt på med hud, nerver och blodkärl. Det sista, vänstra handens tumme, gjordes i juni.
– Det är otroligt vad som är möjligt nu för tiden, säger Samu Rautio.
Kanske mest av allt gläds föräldrarna över en sak:
– Ingen har någonsin ifrågasatt att Julius skulle få vara med som alla andra. Här har världen gått framåt, attityderna har förändrats och toleransen ökar. Julius är ett exempel på vad som är möjligt bara man inte ger upp. Men det krävs uthållighet och en hel del tur.