Skamfilat helgon fick nytt liv
De senaste veckorna har blivande konstkonservatorn Anna von Numers restaurerat ett helgon som blivit skamfilat under seklernas gång. San Domingo är avbildad på en målning från 1750 eller tidigare. Konstnären är okänd.
Det första man gör när en tavla ska restaureras är att fotografera den. Man gör det först med normal lins och sedan med UV-lins för att få fram mera information. Med ultraviolett filter framträder naturhartset i den ursprungliga fernissan som gröna nyanser, och samtidigt ser man vilka reparationer som gjorts tidigare.
– En infraröd fotografering kan dessutom vara nödvändig om man vill upptäcka eventuella tidigare målningar under den nuvarande, säger Anna von Numers som tar sig an tavlan inom ramen för sin utbildning till konstkonservator. Det var inte ovanligt att dukar återanvändes, ibland på grund av materialbrist, ibland för att konstnären eller kunden inte var nöjd med det första motivet.
Guds hund
När man ska tidsbestämma en målning finns det tack och lov vissa knep. Här var det enkelt eftersom det blytenngula i en detalj på målningen är ett pigment som inte användes efter 1750, säger von Numers. Blytenngult framställdes genom bränning av metalloxider och kvartssand, och var det viktigaste gula pigmentet under medeltiden, renässansen och barocken.
Miljön på tavlan tyder på Sydeuropa, i första hand Spanien, men vissa element i bakgrunden kan också placera målningen i Sydamerika. Dominicus är helgonet, det ser man på attributen och på en nästan bortsliten textbanderoll nertill.
Den helige Domingo/Dominicus, Domingo Félix de Guzmán (1170 – 1221) grundade dominikanerorden. Hunden på avbildningarna kopplas till ordleken med namnet, Domini Canis är latin för "Guds hundar". Han är astronomernas och de falskt anklagades skyddshelgon och avbildas med attributen radband, hund, stjärna och liljor.
Ny ram i modern tid
Helgontavlan har i modern tid satts på en ny och mindre spännram, vilket har gjort att motivets kanter har vikts över listernas sidor. Den har eventuellt någon gång skurits ut ur en ursprunglig ram, historiskt sett inget ovanligt öde för tavlor.
Innan man kan restaurera en tavla måste den tas loss från ramen. Spikarna rostar och fräter bort duken som de håller fast vid träet. Veck och revor måste repareras och flagande målfärg måste limmas fast vid underlaget. Ytan ska rengöras från de värsta missfärgningarna av gammal fernissa, fett och sot.
Ny fernissa får målningen att framträda med fler nyanser, men det gör ändå inte att den ser alltför ny ut.
Vissa material reagerar häftigt på lackborttagning, så det gäller att provputsa på någon del av tavlan som inte kommer att vara rakt i fokus för betraktaren. Om en tavla är från 1700-talet ska den inte se nymålad ut, så restaureringen ska göras med försiktighet och förstånd.
Restaurera med måtta
Bitar av färgskiktet som saknas kan rekonstrueras om de finns på viktiga delar av motivet, men här gäller det också att göra så lite som möjligt.
– Blir det för många och för stora ifyllningar ser det inte rätt ut, säger Anna von Numers.
Hon är inne på sitt tredje år av fyra vid Metropolias konstkonservatorlinje i Dickursby. Först studerade hon bildkonst men lockades sedan till konservatorutbildningen eftersom den är så mångsidig.
– Här ska man kunna både historia och naturvetenskaper. I synnerhet kemi är nyttigt eftersom gamla målningar kan ha rätt exotiska ingredienser. Bly, arsenik och andra farliga ämnen måste man veta hur man handskas med vid restaurering av gamla färgskikt, men värre var det nog för konstnärerna som blandade och använde färgen.
Underlaget största utmaningen
Att restaurera en tavla behöver inte vara speciellt tidsödande förutom att tavlan måste få torka och vila mellan arbetsskedena.
– Mest tidskrävande är det att bygga upp en ny väv under färgen ifall den vittrat bort eller skadats, säger von Numers. I samband med konserveringen sätter man också en skiva bakom duken för att luft inte ska passera genom tavlan, något som gör att duken åldras snabbare.
– Gamla handvävda dukar är lättare att reparera än de nyare industrivävda som kom på 1800-talet, säger hon.
Svårast är det att rädda målningar som gjorts utan grundering och direkt på duk. Då brukar krackeleringen vara väldigt svår.
Det intressanta med San Domingo är att duken verkar ha varit lappad redan när tavlan målades. Det kan tyda på sparsamhet eller på att någonting hänt sedan duken spänts på ramen.
Häng tavlan stadigt
Tavlor kan skadas av många olika orsaker, men den vanligaste är slarv. Just nu jobbar konservatorlinjen med sju tavlor som fallit ner från väggen och slagit sönder ramen. Ofta faller tavlan dessutom på en stol eller något annat vassare föremål som river sönder duken.
Regeln är att se till att tavlan hänger på en skruv, inte en spik, och att skruven är den rätta för väggen. En betongvägg kräver en skruv med expanderande propp, en gipsskiva behöver en ankarskruv. Snören ska man dessutom glömma, det är bara ståltråd som håller i längden.
Jobbet tar inte slut
Konstkonservatorlinjen vid Metropolia leds av lektor Tannar Ruuben, som berättar att 10-12 studerande tas in vart fjärde år.
– Alla elever kommer att ha jobb om de vill konservera konst i framtiden, antingen för något museum eller som egen företagare. Många går vidare till högre studier, vi har elever som fortsatt i både Storbritannien och Australien, säger Ruuben. Han har själv utbildat sig i Estland och Danmark innan han kom till Finland. I grunden har han en fysikutbildning med fortsatt materialforskning, något som är nyttigt i konservatorjobbet. En av de aktuella utmaningarna för utbildningslinjen är en tavla målad rakt på säckväv som börjat lösa upp sig. Då får man gå till många olika vetenskapsgrenar för att hitta en hållbar lösning som kan rädda tavlan för kommande århundraden.
– Vi får in många tavlor som inte har speciellt högt konstnärligt värde, men desto högre affektionsvärde. Det är lika högt prioriterat, och med tanke på utbildningen kan amatörkonstnärers tavlor ge ännu större utmaningar eftersom materialet och färgen ofta är mera exotiska än om en riktig konstnär hade gjort tavlan.