Tio meter på egna ben
På tröskeln till 2012 kan Nanny Nordström gå fyrtio steg utan stöd. Känseln i vänster hand har återvänt, men inte kraften. Efter hjärnblödningen våren 2011 är varje dag en kamp för att hitta tillbaka till det lyckliga livet. – Det är otänkbart att ge upp. Jag hade ett underbart liv i våras och jag vill ha det igen, säger hon.
Den 12 april 2011 är en soldag, en av dem när man drar in doften av vaknande jord och vet att våren verkligen är på väg. Nanny Nordström, 43, är på väg hem från jobbet. Hon har knäppt upp duffeln och njuter av solen, men känner sig ändå märklig i kroppen. Hon har nyss talat med den nya kärleken i sitt liv, sagt till honom att hon tänker gå hem via apoteket vid Salutorget i Helsingfors.
På apoteket känner Nanny huvudvärken mola allt värre. Den spänner både i pannan och i bakhuvudet, så hon bestämmer sig för att sätta sig en stund vid ett bord på Kapellets uteservering. Ett glas vatten kanske? Hon vill inte gå hem för vid apoteksdisken har hon inte riktigt fått fram sitt ärende tydligt. Hon har känt sig sluddrig och lite stel, på samma sätt som i höstas när hon låg på sängen och tittade på tv och oväntat domnade bort, blev så stum i kroppen att hon fick massera i gång blodcirkulationen. Det där var för ett halvt år sedan, men den obehagliga känslan just nu är bekant.
På uteserveringen tittar hon på mannen vid bordet intill och funderar på om hon bara kan be honom om hans vatten eftersom ingen kypare syns till.
Så faller handväskan i backen. Väskdunsen följs av ett ljud som om något ramlat ut, kanske en borste. Nanny försöker titta, men kommer inte riktigt åt. Någon frågar om hon är full. Frågar. Kanske.
När kvinnan i duffeln förlorar medvetandet och ramlar av stolen minns mannen vid bordet intill plötsligt vad han hört om kännetecknen på en stroke. Han kallar på ambulans och sätter i gång med att ge första hjälpen. Inget av det vet Nanny längre om. Hon kommer att vakna upp först senare – efter en omfattande operation och fem dagar i djup medvetslöshet.
Valborgsmäss närmar sig. Medan resten av världen bunkrar ballonger, serpentiner och mousserande vin, ligger Nanny raklång i en säng på Mejlans sjukhus. Läkarna försöker avgöra hur stor skada patientens hjärna har lidit. Kommer hon att kunna tala? Är hon förlamad och hur svårt i så fall?
– De frågade mig olika saker. Jag förstod det jag hörde alldeles bra, men jag var så trött att jag helt enkelt inte orkade svara, säger hon.
Senare kommer det att visa sig att just talcentrum klarat sig. När Nanny börjar orka igen kommer orden att formas som hon vill. Det blir inte som för dem som drabbas av afasi – som får kämpa med att uttrycka sig och med att förstå, som får arbeta med nya trick för att kommunicera med omvärlden. Nej, på den avdelning hon snart ska till kommer hon snabbt att få testa också sin franska och märka att till och med den sitter. Syskonbarnens oro över att rojalisten Nanny kan ha glömt bort vem drottning Silvia är visar sig också vara obefogad.
När Nanny flyttas några kvarter längre bort, till en avdelning på ett av stadens sjukhus, får hon en plats i rum nummer åtta. Där är hon yngst bland patienterna och bokstavligen i händerna på sköterskor och läkare som kommer och går. Eftersom vänster sida förlamats behöver hon hjälp med precis allt. Det får hon också.
– Av en personal som arbetar hårt, men med alldeles för små resurser, säger hon.
En efter en blir de övriga patienterna på avdelningen mer bekanta. En av de yngre männen roar Nanny. Han har förlorat minnet och verkar inte förstå riktigt vad som hänt honom, men han är full av energi. När Nanny rullar förbi i sin rullstol frågar han om hon kommer ut och reser med honom. Han vill till Argentina. Han vill spela fotboll. Men Nanny glittrar med ögonen och säger att hon inte hinner med Argentina i eftermiddag för hon ska på terapi.
På avdelningen finns en kvinna som förlorat talförmågan, men Nanny känner att de kan komma överens. Därför sitter hon och pratar med henne, trots att hon inte får svar. En dag börjar sedan kvinnans talterapi och när hon kommer från den frågar Nanny hur det gick: ”Kan du säga perkele?” frågar hon. ”Perkele”, säger ödeskamraten.
Fyra av tio strokepatienter behöver långvarig rehabilitering och ju tidigare den kommer i gång desto bättre. Den börjar skräddarsys så fort patienten visar tecken på mer ork. Då kopplas alla som kan vara till nytta in: neurologer, sjuksköterskor, fysioterapeuter, talterapeuter, neuropsykologer, ergoterapeuter, familjen ...
I september har Nanny blivit tillräckligt bra för att få äntra promenadmaskinen.
– Nu är bänken rakt bakom dig, nu kan du försöka sitta, säger fysioterapeuten Heleena Ruohola. Med vänliga händer och kroppen som stöd hjälper hon Nanny ur rullstolen. Patientens fötter ska spännas fast i skenor, en sele fästas runt henne. Selen finns för att avlasta; när den får en del av tyngden att försvinna orkar ryggen räta på sig och vänja sig vid god hållning.
När alla remmar späns fast börjar skenorna röra sig och fötterna ta steg. Nannys uppgift är att koncentrera sig på att hålla rytmen. Hjärnan ska läras att det här är en rörelse som kroppen bör upprepa.
En äldre man tittar in och fnyser åt apparaten som fyller halva terapirummet.
– Du borde också gå i den här, svarar Nanny rappt.
Medan Heleena Ruohola pressar Nannys knä i rätt position rullar gångskenorna på: steglängd 40 centimeter, fart 1,3 kilometer per timme.
Den här gången orkar Nanny gå 204 steg, sedan skakar benen kraftigt av trötthet.
– Var känns det mest? frågar fysioterapeuten.
– I benen, svarar Nanny.
– I vilketdera?
– Båda.
– Bra! Förr var det mera på höger sida. Du kommer igen!
Efter gångträningen väntar ergoterapeuten Taru Meriläinen i rummet med spegeln. Åter ska hjärnan bedras. Nu leker den friska högerhanden framför en spegel, medan den sjuka ligger bakom den. Idén är att mata hjärnan med felinformation så att vänster hand ska börja fungera trots att den tror att den inte kan.
Jobbet vid spegeln är tungt. Höger hand kommer fortfarande att få lyfta omkring vänster hand och arm ett bra tag.
En tidig kväll i oktober stannar den stora vita husbilen på trottoaren utanför ett höghus i Tölö. Nanny startar den långsamma proceduren att kliva ner ur framsätet. Hon måste backa och borde välja vänster fot först, men det är höger som vill. Någon minut tar det och så dunsar hon ner i rullstolen, som står med bromsarna fastdragna. Än en gång har kroppen tränat lite.
Den här lördagskvällen har redan en handfull andra kvinnor i samma ålder samlats fem våningar upp – tjejmiddag. Nanny har en flaska vin, och ett framsteg, i bagaget. Hon har gått fyrtio steg. Om hon behåller skorna på uppe i lägenheten så kan hon kanske stiga ur rullstolen för att gå till toaletten utan stöd när det behövs.
Hälften av kvinnorna och de flesta av barnen på festen är nya bekantskaper för Nanny. De ska dela tomatsoppa, kyckling och berättelser i kväll.
Den här helgen veckoslutsbor Nanny redan i sin egen lägenhet på Drumsö. Lägenheten var sprillans ny den där dagen när den massiva hjärnblödningen slet henne av stolen på Kapellet. På sjukhuset fick hon rätt snart höra en av de vikarierande läkarna säga att det är lika bra att sälja med en gång. ”Du kommer aldrig att kunna bo i den lägenheten” citerar Nanny läkaren som dömt ut hennes hem som trångt och handikapphopplöst under ett kort möte i sjukhuskorridoren.
I kväll har Nanny en lysande röd sjal om axlarna.
– Och jag har haft papiljotter, säger hon stolt och ber om hjälp med att fiska fram den sista. Den har av en outgrundlig anledning hamnat innanför byxbenet, i knävecket. Det är inte så enkelt att fixa till papiljotterna och ordna sminkningen med en hand som fortfarande saknar känsel.
– Men Björn har hjälpt mig, säger hon.
Björn: mannen Nanny träffade bara någon vecka före hjärnblödningen – mannen som inte försvann, utan som hjälper med att baxa henne ut och in i bilen, tar henne på veckoslutsutflykter till Åbo och håller på att förvandlas från den nya till den stadiga kärleken.
En bit in i december är himlen utanför sjukhuskafeterian grå som en smutsig yllevante.
– Får jag tala om Gud? Jag vill tala om Gud, säger Nanny.
Vi talar om Gud.
– I mitt jobb på Kyrkans utlandhjälp talar vi ofta om sådant som att hjälpa där nöden är störst och om kärlek till nästan, men under tiden efter hjärnblödningen har mitt gudsförhållande utvecklats. Jag vet att det bads förböner för mig redan under operationen. Just nu är Gud väldigt närvarande i mitt liv och ger mig tröst.
Nanny har turen att ha en enorm tröstreserv också i familj och vänner. Det ger kraft att folk minns att man finns och kommer för att umgås en stund.
– Men på avdelningen finns också sådana som är ensamma. Jag har lärt känna en tant som gråter en skvätt ibland för att hon är så ensam. Hennes väninnor är också gamla och orkar inte komma till sjukhuset så ofta så jag brukar försöka trösta henne ibland.
För ett tag sedan sjönk Nanny själv ner i missmodsträsket.
– Jag fick en så stark muskelavslappnande medicin att ta morgon och kväll att jag blev trött och mest ville ligga under ett täcke och vara i fred, säger hon och tvingar fingrarna på vänster hand raka. Handen vill så gärna knyta ihop sig.
Det är inte ovanligt att depressiva tankar tar över när man börjar fundera på framtiden. Hur ska det gå med försörjningen? Hur ska det gå med arbetet?
– Själv längtar jag tillbaka till jobbet och arbetsgemenskapen, men nu är jag sjukledig till september minst och från januari är det öppenvård och serviceboende som gäller, säger hon.
Att hålla reda på alla kostnader är inte helt okomplicerat. Sjukhusdygn och mediciner kostar. Till en början löper lönen som vanligt, men hur länge den droppar in på kontot beror på ens arbetsavtal. När lönen sedan slutar komma ersätts den av en sjukdagpenning som är kring 70 procent av inkomsterna i föregående beskattning och efter 300 dagar är det eventuellt dags för något slags pensionslösningar.
– I början fick familjen fullmakt att sköta sådana ekonomiska saker som måste skötas.
Ibland säger Nanny att hon känner sig kidnappad från sitt eget hem, från sitt eget liv.
– Jag saknar min frihet, att kunna gå bra, men jag vill inte tänka tanken på vad jag inte kan få tillbaka. Fast jag hoppas kunna segla igen, säger hon. I somras satt hon inomhus i rullstol medan en annan tog över där hon hade planerat att vara gast på en seglats.
För sju dagar sedan fick hon ändå känna frisk havsvind knipa i kinderna, för då tog Björn och hans familj ut henne till Kopparnäs vid havet för frisk luft, ringlekar och brasa.
Allt går framåt.
– Den neuropsykologiska rehabiliteringen går bra. Jag ser framåt, men jag vet att hjärnan behöver tid för att hämta sig, säger Nanny.
Fyrtio steg kan bli en kilometer. En kilometer kan bli mer.
Artikeln är publicerad i HBL 31.12.2011.