Dj Bror spelar 78-varvare från förr
Med en 20 kilo tung Marshall-skivspelare och tre dussin 78-varvare drar Bror Sahlström, 78, iväg på ett av sina dj-gig. Musiken på skivorna är från 40-50-talet när medlemmarna i Esbo pensionsförening var unga.
"Den här musiken hör man så sällan på radio nuförtiden". Den kommentaren får Bror Sahlström ofta höra när han är ute med sin skivspelare och albumen med 78-varvare och spelar för sina jämnåriga. Minnesdiskoteket har en glad och tacksam publik, annars är det bara Kaffekvarnen i Radio Vega som levererar musik från den här tiden.
– Numera blir det mest folkdans, men det var just den här musiken vi slet golvet till när vi var unga, säger Gunvor Blomberg i en paus i servicehuset i Esbo centrum.
– Man kände igen alla låtarna från 40-talet och senare fast det var länge sedan man hört en del av dem, säger hennes make Christian. Dessutom märkte han att trettiotalsmusiken var lika bekant, fast han inte är riktigt så gammal.
– Aldrig har det varit en sådan andäktig tystnad på våra träffar, inte ens när prästen har varit här, säger Berit Grenman vid samma bord. Men ofta är det någon som trallar med i melodin.
Samlare och faktabank
– Min första egna skiva fick jag av mamma under kriget, det var Lale Andersens Lili Marleen. Följande var Sjömannen och stjärnan med Olavi Virta, säger Bror Sahlström.
– Vi bodde nära Johis, planen nedanför Johanneskyrkan, och alltid efter lördagens önskekonsert på radion sprang vi ner dit för att lyssna och skrinna. Det fanns två rejäla högtalare som hängde högt uppe och riktade ljudet neråt, så många kom nog dit bara för att lyssna på musiken, säger han.
Ett musikminne han har från den platsen är låten I wonder who's kissing her now, som spelats in av bland andra Louis Armstrong och Danny Kaye. Ett annat är Civilisation, eller Sivistys (Bingo bango bongo) i Henry Theels version.
– Den låten värmdes upp långt senare i humorsammanhang med historien om hur Henry Kissingers fru brukade vänta med maten och sjunga I wonder, where's Kissinger now.
– När jag började köpa egna skivor gick jag oftast till Nifa på Högbergsgatan 3. Pianisten Asser Fagerströms bror Atso med fru hade en trevlig musikaffär där med massor av 78-varvare. Senare handlade jag mest i Herbert Katz skivaffär Levyvaari på Nylandsgatan, men då hade lp-skivan redan kommit.
Skivor i alla skåp
Den gamla skivsamlingen hemma hos Bror Sahlström är betydande, men han föredrar att gömma den bakom skåpdörrar på olika ställen i lägenheten. På senare tid har också donationer börjat droppa in.
– När folk får veta att jag håller på med skivspelare på pensionärsdanser sticker de åt mig gamla skivor som de inte längre spelar, och samlingen växer lite till, säger han.
När HBL går på diskotek i Esbo centrum har Bror den stora Marshallspelaren med sig. Det finns en mindre och lättare Philips också, men den klarar inte så stora lokaler.
– Allt började när Gillekören behövde lite avkoppling efter en intensiv körsatsning. Ett par medlemmar ville att jag skulle spela lite gamla skivor, och det blev väldigt lyckat. Efter det har jag spelat i Hagalund, Haga, Kervo och Esbo. Tre gånger i Haga svenska förening är rekordet hittills.
En gång spelade han på en stambytesfest i sitt eget bostadsbolag. Nästa diskotek arrangerar han för finskspråkiga pensionärer i november.
Mellansnack
En diskotekeftermiddag med Bror är allmänbildande. Han har ordet i sin makt och hjärnan full av musikfakta och trivia. Därför är det lätt hänt att man går hem klokare än man var när man kom.
– Bröderna Tommy och Jimmy Dorsey hade en komplicerad relation. 1935 kom de ihop sig över arrangemanget till låten I'll never say never again again. Det ledde till att de gick skilda vägar både på det privata och det musikaliska planet. Tommy grundade eget, det vill säga han tog över Joe Haymes band. Jimmy gjorde likadant och närmade sig Bob Crosbys band. Brödernas kris berodde på olika åsikter om tempo, och den pågick i 18 år tills de försonades 1953.
Bror Sahlström är old school också när det gäller kunskapsinsamling. Dator har han inte.
– Den bästa informationen har jag alltid hittat i skivfodralens baksidestexter. Det är oftast extremt faktaspäckade paket om man orkar läsa dem, och skribenterna är experter på det som de uttalar sig om. Många av baksidorna läste jag redan med brorsan i pojkrummet på Bergmansgatan. En gång kom mamma in när vi lyssnade på A kiss to build a dream on med Louis Armstrong. "Kan han nu inte harkla sig", sade hon, och vi måste förklara för henne att han alltid låter så där.
Bror Sahlström spelar enbart 78-varvare på sina diskotek. Orsaken är både stämningen och publikens ålder.
– Om man själv hört musiken på en stenkaka när man var ung kan man inte tänka sig något bättre format, säger han. Knastret är bara en bonus och en stämningsförhöjare.
I och med 1960-talet var det definitivt slut på de bräckliga 78-varvarna i både USA och Europa. Vinylen tog över. Den var lättare, lite böjlig och inte så känslig för stötar.
– Några 78-varvare har gått sönder i samband med flyttningar, till exempel Glenn Millers In the mood och Kalamazoo, säger han. Men Glenn Millers största insats med In the Mood var nog att han tog Joe Garlands originalarrangemang för klarinett och kapade ner det från 6,5 minuter till en längd som fick plats på en skiva. Det är det som gjort låten klassisk.
Vi avslutar faktaparaden på högsta möjliga kuriosanivå: Det är faktiskt George Clooneys faster Rosemary som spelar Betty Haynes i filmklassikern White Christmas.