Sista striden vid Lemmenjoki
En över 40-årig era går snart mot sitt slut i Lemmenjoki nationalpark, en era som präglats av konflikter och rättstvister.
I juni 2020, om knappt sex år, sållas de sista guldkornen fram med maskin i Lemmenjoki nationalpark. Efter att iståndsättningsarbetena avslutats senast ett år senare är det meningen att nationalparken ska vara fredad från maskinbuller.
I bakgrunden ligger den nya gruvlagen från 2011 som i praktiken avslutar rätten att maskinellt utvinna guld i Lemmenjoki.
En seger för naturen, säger de som varit mot det maskinella guldgrävandet. Ett slag mot människors grundläggande rätt till egendom och näringsfrihet säger de som stöder eller håller på med maskinellt grävande.
Bron över Máttit Ravadas är ny och vandraren behöver inte som tidigare ta av sig skor och strumpor för att ta sig genom vattnet. Vandringsleden slingrar sig västerut och efter en kilometer kommer man till en korsning. Den markerade leden viker av upp mot fjället Gaskoaivi men en äldre stig fortsätter rakt framåt, längs med vattnet och upp i ravinen Jäkälä-äytsi eller Jaegelávzi, som den heter på nordsamiska. Dalgången har fått sitt namn efter laven som täcker stenarna på de branta sluttningarna längre upp.
Stigen som följer vattnet är blockerad med lite ris, en gammal hacka och en träskylt som det står "gold" på. Guld. Efter några hundra meter till hörs ett dovt buller från en grävmaskin. Och efter en stund kommer vi till det första utmålet, ett område med gruvrätt där innehavaren har rätt att utvinna guld maskinellt.
På den norra sidan av bäcken står tre bandgrävmaskiner på 20 ton tätt intill varandra. På en av dem har larvbandet brustit och Mika Telilä är i full fart med reparationsarbetena tillsammans med sin far Risto Telilä och farbror Tarmo Telilä. Muttrarna som Mika Telilä skaffat passar inte perfekt men de får duga, det är långt till närmaste affär med reservdelar.
Mika Telilä har vuxit upp med guldgrävandet i Lemmenjoki. Hans mamma Marjut Telilä grävde guld med maskin vid floden Miessi redan på 1980-talet och Telilä tillbringade sin barndoms och ungdoms somrar i Lemmenjoki. I dag gräver både Telilä, hans bror, far och morbror guld i området. Teliläs egna barn går i grundskolan i Nokia, 1 000 kilometer därifrån, och både dem och hustrun ser han mest på somrarna när familjen är tillsammans i Lemmenjoki.
Teliläs hör till dem som förlorar mest i och med beslutet att avskaffa utmålen. Av de 17 utmål med verksamhet 2013 hör fem till Mika Telilä, hans företag eller till Teliläs bror. Det är nästan en tredjedel av alla utmål i nationalparken.
När diskussionen handlar om vändningarna kring gruvlagen är besvikelsen och bitterheten påtaglig.
Telilä är oerhört besviken på Mauri Pekkarinen som var näringsminister när gruvlagen klubbades igenom och i dag har han inte mycket tilltro till politiker. Enligt Telilä är en av knäckfrågorna bristen på ekonomisk kompensation.
– Ifall staten hade lovat oss ersättning för investeringar som går förlorade och för byggnader vi tvingas flytta hade det inte varit samma problem.
Topi den hopplöse
Från Teliläs utmål slingrar sig en fyrhjulingsväg uppåt dalgången. Emellanåt går vägen över kala områden som nyligen blivit uppgrävda, andra ställen har stått orörda över fem år. Där växer epilobium och andra pionjärväxter som snabbt etablerar sig på bara markytor. Ännu högre upp ligger områden där grävandet pågår aktivt. Mitten av dalgången domineras av djupa gropar, avrinningsbassänger och av spåren efter stora grävmaskiner.
Ungefär tre kilometer uppåt i ravinen ligger Toivo Jokiniemis område, Äytsin kulta. Bredvid två enkla stugor och några servicebyggnader står en fyrhjuling som avslöjar att någon är hemma.
– Hej. Jag kallas Topi Toivoton eller Topi den hopplöse, säger Jokiniemi på rikssvenska och sträcker fram handen med ett vänligt leende. Den andra handen är omplåstrad efter en liten olycka med vinkelslipen. Det är inte första gången Jokiniemi råkar ut för ett olycksfall i fjällen, därav smeknamnet.
Jokiniemi har grävt guld i Lemmenjoki i över tjugo år och hör till dem som ökat grävtakten efter att den nya gruvlagen trädde i kraft. År 2012 behandlade han 6 000 kubikmeter jord, år 2013 blev det över 11 000 kubikmeter. I fjol hade han som mest sju grävmaskiner i bruk samtidigt.
– Vi måste jobba hårt den tid vi har kvar. Jag har papper i stugan där det står att det finns 120 kilogram guld här. Det är ganska mycket, speciellt med tanke på att priset per gram är 30 euro.
Jokiniemi tänker gräva upp allt guld som finns i marken. Hans inmutning sträcker sig över ett område som är cirka sju hektar stort, av vilket han hittills grävt upp hälften. Jokiniemi har ingen förståelse för de naturskyddsargument som ligger som grund för beslutet att avsluta maskingrävandet i nationalparken.
– När vi gräver använder vi endast vatten. Det är så ekologiskt det kan vara.
Jokiniemi ritar en cirkel på terrassräcket med spetsen av sin morakniv.
– Det här stora området är hela Lemmenjoki nationalpark. Det lilla området här är området där vi gräver. Varför i helvete ska de som kommer från Helsingfors vandra just här i guldområdet?
Jokiniemi tittar ut över landskapet och säger att en finsk veckotidning en gång utsåg Jäkälä-äytsi till Finlands fulaste ravin.
– Men det var innan vi varit här. Se så vackert det är nu.
Guldets dragningskraft
Några hundra meter från Jokiniemis stugor, uppåt mot Pohjoiskuru står en stuga vars huvudsakliga byggnadsmaterial är vattenfast faner. Ryktet säger att Heikki som bor här ska ha hittat ett guldkorn på över 8 gram och visst är det så. Janhunen hälsar, också på svenska, och visar gärna guldkornet. Han erbjuder sig också att visa platsen där han hittade guldet – i inmutningen i Pohjoiskuru dit det tar kring 15 minuter att vandra.
Janhunen har jobbat som grundskollärare i Stockholm och sedan tre år är han pensionär och tillbringar närmare fem månader per år i Lemmenjoki. Flodfåran i Lemmenjoki har varit som ett andra hem i över 25 år – ett viktigt sätt att komma ut i naturen. Platsen där Janhunen gräver är en stenig och klippig bäckfåra. Janhunen pekar på några enorma stenblock han varit tvungen att flytta, med spett förstås. Han gör allt för hand: gräver med spade, vaskar guldet och hämtar också sin proviant, i motsats till många andra guldgrävare, utan hjälp av en fyrhjuling.
– Jag mår bra både fysiskt och psykiskt. En av de finaste händelserna den här sommaren var när jag en varm sommarkväll stod i ösregnet och tvättade mig med tallsåpa.
I nationalparkens framtidsplaner ingår att i allt högre grad utnyttja guldromantiken i marknadsföringen. Bara man hittar en finansiär finns långtgående planer på en ny vandringsled som för besökaren till platser som varit betydelsefulla för guldgrävarna, också platser där man grävt med maskin.
Redan nu spelar guldet en viktig roll för många av de drygt 12 000 personer som årligen besöker nationalparken. Det visade en besökarundersökning som Forststyrelsen lät utföra för två år sedan.
– Men det var främst de historiska berättelserna, legenderna och spadgrävandet som fascinerade besökarna, säger parkens chef Pirjo Seurujärvi.
Det maskinella guldgrävandet fick däremot mycket kritik av de som svarade.
– Folk förstår inte alls att det mitt i parken finns områden som ser ut som vägbyggen. Det kom också en hel del kritik mot fyrhjulingstrafiken, säger Seurujärvi.
Medan en del aktiva maskingrävare hävdar att turismen dör ut i byn Njurgalahti när de lämnar parken efter 2020 ser Seurujärvi på frågan ur ett annat perspektiv.
– Lemmenjoki lockar många besökare och har en enorm dragningskraft – också utan maskinell guldgrävning. Största delen av besökarna kommer för att vandra eller göra dagsturer till vattenfallet Ravadasköngäs (Rovâdâskorže).
Seurujärvi påminner om att nationalparken främst finns till för att skydda en unik natur.
Spåren i naturen
Hur mycket påverkas då naturen av maskingrävandet? Seurujärvi lyfter fram att grävarna i dag följer strikta miljötillstånd och att vattenkvaliteten förbättrats avsevärt sedan de värsta åren under 1980- och 1990-talen.
Fortfarande händer det ändå att vårfloder eller ihållande regn kan få avrinningsbassängerna att svämma över mer än planerat och då är vattnet brunt över en lång sträcka.
I en rapport som publicerades av NTM-centralen och Forststyrelsen år 2010 uttrycks en uppriktig oro för att erosion och de metaller och mineraler som frigörs i grävprocessen kan ha allvarliga konsekvenser för lokalmiljön. Bland annat kan finkornig sand och andra fasta partiklar som samlar sig på bottnen försvåra fiskarnas fortplantning. Lapin kullankaivajain liitto ry (intresseorganisationen för Lapplands guldgrävare) påpekar att det ändå behövs mer forskning för att man skulle kunna säga hur fiskbeståndet påverkas på lång sikt. Intresseorganisationen har också en annan syn på hur växtligheten påverkas av grävandet än den som presenteras i NTM-centralens och Forststyrelsens rapport
Organisationen hävdar bland annat att man efter tio år inte kan urskilja uppgrävda områden i naturen.
Föreningens ordförande Jouko Korhonen preciserar i telefon att det gäller områden där växtligheten kommit tillbaka.
– Man måste vara biolog för att se någon skillnad i artrikedomen.
Rapporten, som granskar områden som iståndsatts och som stått orörda i tio år, säger däremot att "det ser ut som om maskinell guldgrävning fullständigt förändrar naturtypen och växtligheten". I rapporten påpekas också att området återhämtat sig mycket långsamt och att det varken till landskapet eller artrikedomen påminner om det naturliga tillståndet.
Jouko Korhonen är en högljudd kämpe som i guldgrävarnas medlemstidning Prospäkkäri anklagar bland annat Sametinget för att "med våra skattepengar fabricera klagomål mot guldvaskningstillstånd".
För en utomstående kan guldgrävarnas kamp kännas oproportionerligt häftig – speciellt med tanke på att grävarna själva sagt att området i Lemmenjoki är slutgrävt och att grävandet skulle ta slut av sig själv inom tio år.
– Kanske det guld vi hittar är en droppe i havet men vi har företagare som inte kommer att hinna få upp allt guld de har i marken.
Varför är tonen så aggressiv?
– Vi måste vara aggressiva. Vi är en intresseorganisation och vi kommer att kämpa för att få fortsätta gräva guld med maskin ännu efter 2020.
För de enskilda guldgrävarna kan de ekonomiska intressena vara betydliga och intresseföreningen hänvisar ofta till att guldgrävarna både direkt och indirekt bidrar till ekonomin i norra Lappland. Direkt genom bland annat uppköp, övernattning och transport och indirekt genom skatter och personer som får sin inkomst genom guldturism eller smyckestillverkning.
Några exakta siffror är ändå omöjliga att få fram. Skatteintäkter från guldförsäljning registreras inte separat, en stor del av guldgrävarna bor inte i Lappland och mängden hittat guld är inte den samma som mängden sålt guld.
Guldgrävarna som gräver med maskin i Lemmenjoki hittar årligen 15–30 kilogram guld, säger överinspektör Pasi Molkoselkä på Säkerhets- och kemikalieverket Tukes.
Uppskattningen baserar sig på de rapporter grävarna årligen skickar in till Tukes och år 2013 ser mängden ut att landa på 15 kilogram.
– Den exakta mängden är omöjligt att verifiera. Det är guldgrävarna själva som ansvarar för att siffrorna stämmer.
Guldgruvan i Kittilä, som ägs av kanadensiska Agnico Eagle, producerar årligen kring 5 000 kilogram guld.
Ett långt arv
Vid nationalsparkens kant, i viken Njurgulahti, ligger byn Lemmenjoki. Här har människor levt i tusentals år och i den närliggande omgivningen finns spår efter fångstgropar som användes för att fånga vildren redan i slutet av stenåldern (8600–1300 f.Kr.). Familjerna som bor här i dag lever främst på turism och renskötsel – inställningen till maskingrävandet är delad.
Kaija och Heikki Paltto hör till dem som försökt väcka intresse för miljöfrågor och för vattenkvaliteten i Lemmenjoki (Leammi). Heikki Paltto är andra vice ordförande i Sametinget och har även genom den rollen tagit ställning mot maskingrävandet överlag.
– Många säger att Lemmenjoki är en juvel, både ur nationellt och internationellt perspektiv. Den viktigaste frågan är hur vi tar hand om det arvet för kommande generationer, säger Heikki Paltto.
Kaija Paltto säger att de ofta känt sig kluvna.
– Den rena naturen är ett av Lemmenjokis starkaste dragplåster men man kan inte alltid dricka vattnet i fjällbäckarna för att grävandet gjort det brunt. Om vi talar för mycket om att vattnet är smutsigt tappar vi kunder. Om vi inte säger någonting alls lider naturen och djuren, säger Paltto.
Paret Paltto ser positivt på framtiden. Trots att antalet besökare under de senaste åren har minskat har intresset för dagsturer och övernattningar i Lemmenjoki ökat stadigt. Parets söner jobbar också med turismen och med renskötseln och en av sönerna har byggt ett eget hus i närheten till föräldrarna.
Kaija Paltto hoppas att uppmärksamheten kring maskingrävarna inte skrämmer bort besökare och betonar att det traditionella sättet att gräva guld har en otroligt stor betydelse för turismen.
– När människor sköljer sand i vaskpannan och verkligen hittar några guldkorn är det lika fantastiskt varje gång.