I sjukhussängen bär fiender likadan pyjamas
I arton år har Åke Hydén arbetat som sjukskötare och barnmorska i konfliktdrabbade områden. Inom sjukhusets väggar säger han att kriget inte hör hemma, men tiderna ändras och i dag går personalen inte lika säker.
Innan Åke Hydén slog sig ner vid Vasa centralsjukhus år 2006 har han hunnit arbeta på sex olika konfliktområden. Han började sin livs resa på gränsen mellan Kenya och Uganda. Där tog de emot skadade som kom från konflikten i Uganda. Men Hydén minns inte bara misär från sin första resa.
– Man möttes av ett väldigt vackert och exotiskt landskap!
Efter en vinter i Kenya tog sig Hydén till Afghanistan, där han kom att stanna i fyra år. Sedan skulle arbetet ta honom till Irak, Kambodja, Somalia och Sierra Leone. Det är områden som ännu är aktuella men Hydén säger att dagens biståndsarbetare jobbar under ett hot som inte fanns på hans tid.
– Terrorismen har vänt på situationen för utlänningar. När jag var i Afghanistan kunde vi gå till basaren med Röda Korset-emblemet framme. Då var det mera ett skydd men i dag skulle vi nog bli hemskickade ganska snabbt.
Privilegierad på gott och ont
När Hydén talar om sina minnen från de konfliktdrabbade områdena blandas både goda och dåliga upplevelser. Han har sett människors sista andetag och bott på primitiva områden där bomber kan falla när och var som helst. Men Hydén tänker ändå tillbaka på volontärarbetet som en stimulerande tid.
– Trots alla otrevliga minnen så ser jag tillbaka positivt. Jag har fått se massor som andra skulle betala vad som helst för.
Inom sjukhusets väggar beskriver Hydén en miljö med jämlikar. De som nyss var fiender blir plötsligt rumskompisar. Han uttrycker det här med att alla bär likadan pyjamas på sjukhuset. Även om kriget härjade utanför lyckades man skapa en skyddad miljö på sjukhuset.
– När människorna såg vad vi gjorde lämnade de oss oftast i fred. De som blev oroliga lugnade vi ner genom att engagera dem i arbetet.
Men i krig finns det alltid någon part som vill veta vad som händer också i sjukhusen.
– En gång blev sjukhuspersonalen uppradad och piskad. De ville få information om vad vi sysslade med och visa vem som bestämmer.
Smugglarna
Hydén tillbringade inte all sin tid inom sjukhusets – lite tryggare – väggar. Han rörde sig också bland lokalbefolkningen, som han både utbildade och utbytte tjänster med. Speciellt smugglarna minns han väl.
– Utan smugglarna skulle vi inte ha klarat oss. De hjälpte mig få in saker jag behövde till sjukhuset på hästryggen. Hästarna skulle sedan också ha betalt.
Smugglare fanns det gott om i konfliktområdena. En gång mötte han en grupp tobakssmugglare, men från dem hade Hydén inget att hämta. I stället såg han en chans att dela med sig av sina kunskaper.
– Jag stod i ett gränsområde och gav en kort förstahjälpenkurs till en grupp män i kepsar och med hästar fullastade med tobak.
Hydén har inga mardrömmar från tiden som hjälparbetare, men han glömmer aldrig de människor han mött, hjälpt och förlorat.
– Jag brukar ofta tänka tillbaka på en kille som kom in till intensiven med en livshotande skottskada. Jag minns tydligt paniken och skräcken i hans ögon när han förstod att det här var slutet. Brukar också undra över vad som hänt med de nyfödda som jag hjälpt till världen.