Nu ska kräftorna krypa upp på borden
I kastrullen förvandlas kräftorna från bepansrade monster till röda skönheter. Åtminstone om man frågar konstnärerna Anna Retulainen och Kenneth Bamberg, som tillsammans med Anu Dufva inledde årets kräftsäsong.
I århundraden har man ätit de skygga varelserna som gömmer sig längs landets stränder. Men det var först 1931 som ordet kräftskiva lanserades av Dagens Nyheter. Den svenska festen spred sig snabbt till de finlandssvenska delarna av landet. Speciellt Åland och Nyland var snabba att ta på sig haklapparna och fylla snapsglasen.
Två av konstnärerna i boken Kräftskivan – En finlandssvensk karneval sitter den första kvällen av kräftsäsongen runt ett litet grönt bord på en av de små – men väldigt gröna – gårdarna i Gumtäkts trädgård. Både Anna Retulainen och Kenneth Bamberg är kräftfantaster. Med dem sitter också Anu Dufva, som är Bambergs sambo och därför också duktig på att äta kräftor.
På bordet ligger de klarröda kräftorna på stora gröna vinblad och i rosten ligger brödet. Förutom brödet och smöret är enda tillbehören vin, vodka, öl och gott sällskap.
– Goda kräftor är huvudsaken, säger Bamberg.
– Också bra människor är viktigt runt bordet men annars behöver man inte så mycket annat än kräftor, säger Retulainen.
Även om säsongstarten var den här veckan säger alla tre att det inte är första gången de äter kräftor i år. De är alla stora fantaster men rekordet i antal ätna kräftor har Bamberg.
– På Åland brukar jag sitta med kompisarna och äta kräftor som grävskopor. En gång kollade vi hur många vi kunde äta och då fick jag i mig fyra paket.
Kräftskiva med familjen beskriver Bamberg mera som en ritual. Det ska vara hattar, speciella knivar, snapsvisor och kräftorna ska ätas långsamt. En kräfta menar han kan ta upp till 45 minuter. Dufva, som har finska föräldrar, har andra erfarenheter från barndomens kräftskivor.
– För oss var det inte så stor grej. Mina föräldrar brukar säga att man får huvudvärk av för många kräftor men det var nog bara de vuxna som hade det dagen efter.
Oavsett vilket språk det talas runt bordet är det många snapsglas som töms på en kräftskiva. Den största skillnaden verkar vara visorna som går tillsammans med dryckerna.
– Snapsvisorna kommer inte naturligt för oss finnar, säger Retulainen.
Normer är tråkiga
Liksom under andra högtider fylls nu butikerna av ekipering som hör säsongen till. På hyllorna kan man hitta hattar, haklappar och annan utrustning som pryds med kräftor. Sällskapet på kvällens kräftskiva ger inte mycket för sådana fasoner.
– Det har blivit alltför mycket krimskrams runt kräftskivan, säger Dufva.
– Man ska inte följa normerna utan överraska sina gäster. Det enda viktiga är att det ska kännas som om de kommit till något speciellt, säger Retulainen.
– Visst är det ett stort plus om kräftskivan äger rum i en idyllisk utomhusmiljö men annars handlar det främst om den sociala tillvaron, säger Bamberg.
Retulainen tror också att kräftskivor ännu ses som något för ”de finare”. Speciellt i Finland tror hon att det ännu ses som en förnäm kunskap att veta hur man äter kräftor. Hon får medhåll från Bamberg som säger att det finns ett visst ”snobberi” runt kräftskivorna.
– Vi har nog en del skämt om ni finlandssvenskar och era kräftskivor, säger Retulainen och skrattar.
Men alla skämt tas med en nypa salt och i dag ordnas kräftskivor runtom i hela landet. Varför just kräftan har tillägnats en hel festsäsong menar kvällens kräftfantaster mycket beror på kulturen och tålamodet som krävs för att äta dem.
– Enligt ritualen ska kräftan ätas långsamt, säger Bamberg.
– Om jag tänker tillbaka minns jag inte när jag blivit serverad kyckling. Kräftan är lyx och jag kollar dem alltid i ögonen innan jag kastar dem i kastrullen.