Knarket förvandlar dig till ett rovdjur
När han rökte hasch för första gången var han 20. Året var 1995 och han hade aldrig ens rökt en cigarett. Det var början på en resa till botten av drogträsket som gick i en rasande fart.– Man var ju för fan passagerare i sin egen kropp, säger Patrik Trnovsky, i dag 39 och drogfri.
Vi gick i högstadiet tillsammans, jag och Padde som han kallas. Sista gången jag såg honom var i stadsparken i Lund på skolavslutningen 1991.
Under åren har jag hört att det inte gått så bra för honom. Tung narkoman.
När jag träffar honom för den här intervjun är vi tillbaka där jag senast såg honom i stadsparken i Lund. Det är bara några veckor kvar till skolavslutningen 2014 och det har gått 23 år sedan vi sågs senast.
– Jag har gjort den klassiska drogresan – från hasch till ecstasy, amfetamin, LSD och vidare till heroin, kokain, crack och metadon – allt blandat med piller, säger han.
Då, 1995 när det började, var Padde träningsfreak. Men kompisarna hade börjat röka hasch. Alla i gänget rökte på. Hans bror provade några gånger och en kväll blev trycket för stort. Padde skulle genomgå mandomsprovet, som kompisarna sade.
– Jag kunde ju inte hantera det. Sa de verkligen att jag inte är en man? Jag drog några bloss, fick fråga hur man skulle göra för jag visste ju inte hur man röker.
Bara några månader senare var han fast. Han rökte på varje dag. Började langa hasch för att finansiera sitt eget missbruk. Men att röka på så mycket gör att man inte orkar göra någonting alls. Att gå ner till gatan för att lämna över drogerna till köpare var för jobbigt. I stället budades drogerna med taxi.
Han kunde inte ge en haschbit till chauffören och säga att han ska leverera den. I stället budades Cornflakespaket och videoband till adresser runt om i staden.
På 90-talet kom technotrenden till Sverige och Padde sögs in i rejvkulturen. Haschet byttes mot amfetamin, LSD och ecstasy. Efter tripparna kunde han inte sova och började ta sömnpiller.
I februari 1996 åkte han till ett rejv på Industrigatan i Malmö – Mushroom Explosion. Han var helt ny i den världen men kom ändå dit med strumpan full av ecstasy. Plötsligt rusade killar i neongröna västar in i rummet.
– Först tänkte man fan vad coolt! Men så stängdes musiken av och jag insåg att det var ett tillslag.
Padde var en av de första i Sverige som åkte fast med ecstasy .
Hemma hittade polisen bevis för försäljning och han dömdes till 6 månaders villkorligt fängelse. Han fick panik och försökte fixa till sitt liv och fick jobb på Burger King. Började träna igen.
I maj åkte han fast i tullen med 170 gram hasch.
Straffet på 6 månader omvandlades till 115 dagar samhällstjänst på ett gym. Men han fortsatte ändå att sälja och gick på uppåttjack och ecstasy.
Han åkte till Prag – där hade han hört att man kunde få tag i billigt LSD. Padde och hans vänner blev tvärblåsta. De 1 000 trippar de köpt var helt verkningslösa. Men de fick tag på mer och på tåget hem skulle drogerna testas.
– Eftersom de tidigare varit verkningslösa så tog vi för mycket. Det blev kaos på tåget. Jag fick upp dörren i slutet på sista vagnen och satt och dinglade med benen och stirrade ner i marken. Konduktören blev rasande och låste in oss i vår kupé.
När man tänder av från partydrogerna och ruseffekterna avtar får man ångest som är så svår att folk begår självmord. I Storbritannien har det funnits ett uttryck för det – Suicide Tuesday. Självmordstisdag.
Det var en sådan dag med svår ångest från avtändningen som en kompis kom med rökheroin. På två bloss var panikångesten borta.
– Det var som himmelriket. Varför hade jag gått på tjack och hasch där det tar lång tid innan man märker av ruseffekterna när man med rökheroinet mår som en kung på fem minuter, berättar Padde.
Det hade bara gått två år sedan han drog sina första bloss på en haschpipa och han var redan heroinist.
Haschet hade varit som en lek men med heroinet blev det verkligen på liv och död.
Polisen fick på allvar upp ögonen för honom och i den här vevan blev han också hemlös. Han sökte sig till härbärget där man fick komma in hur bombad man än var, men man fick inte ta med sig några drogattiraljer in. Padde visste inte hur det funkade så han fick gå ut och göra sig av med sina grejer.
Men som heroinist kan man inte ens sova åtta timmar utan att vakna sjuk av abstinens.
Hans vän som han delade rummet på härbärget med var rutinerad och hade fått med sig droger in på rummet. Det fanns knark för två men bara en kanyl.
– Han hade hepatit C men jag sade att jag skiter i det. När man mår så dåligt så struntar man i sjukdomar. Hepatit och hiv vad är det ? Det dödar ju en sedan. Om några år. Heroinabstinensen är så svår att du struntar i vad du utsätter dig för, bara du blir av med känslan och får må bra igen, säger Padde.
Heroinet gör att man fryser och svettas samtidigt när man tänder av. Han beskriver det som att kylan kommer inifrån. Den strålar ut från kroppens inre, och inte ens en tjock vinterjacka mitt i trettio graders sommarsol kan värma en heroinist.
Familj, vänner, etik, moral – allt slängs i soptunnan. Allt som finns är drogerna och jakten på nästa fix. Jakten på att slippa må dåligt.
Pengarna från drogerna han sålde rullade in och tillsammans med en vän bestämde han sig för att lugna ner allt och trappa ner men de kunde inte stanna hemma i Lund. De satte sig på planet till New York.
De kom fram och checkade in på sitt hotell, dövade avtändningen från heroinet med piller och alkohol men det tog knappt udden av abstinensen. Så de gav sig ut på stan för att hitta någon som kunde sälja dem heroin. Utanför Central Park stötte de på hemlösa narkomaner som kunde hjälpa dem att skaffa droger. De frågade efter heroin men två tjejer som ville hjälpa dem gick på crack – en drog Padde vid den här tiden knappt ens hört talas om.
– Vi fattade ju att de kunde blåsa oss så vi kom överens om att min polare blir kvar vid parken med den ena tjejen medan jag satte mig i taxin med den andra för att följa med henne och skaffa C.
Han har ingen aning om vart de åkte för att skaffa drogerna, men det var långt borta från Central Park.
Området var så sjabbigt att taxichauffören vägrade att stanna och vänta medan de uträttade sitt ärende.
När de kom tillbaka till Central Park visade tjejerna hur man röker crack. Padde fick lägga sig i den stora papplådan som de två tjejerna bodde i och en av dem hjälpte honom att ta några bloss på glaspipan.
– Det var som att bli sparkad i huvudet av en häst.
Att tända av från crack är psykiskt mycket tuffare än att tända av från heroin så drogkarusellen fortsatte att snurra i ett högt tempo.
De drev runt i staden och såg turistattraktionerna påtända. I sex veckor blev de kvar i New York, sedan var pengarna slut.
Trots att målet med resan varit att lugna ner drogandet började Padde ta heroin omedelbart när han kom hem.
För att slippa abstinens och ångest rökte han heroin sexton timmar per dag. Det var nu som blandmissbruket med piller också tog fart.
Gränserna han ställt upp för sig själv flyttades ständigt framåt. Alla "jag ska aldrig" blev till "bara den här gången".
En dag var undantagen vardag.
Han slutade röka heroinet och övergick till att injicera mer och mer. Doserna var höga – på gränsen till att överdosera. Han tog allt som var nedåttjack – Stesolid och Rohypnol.
I början på 1999 var han redan trött på livet. Han bodde i ett tält i stadsdelen Gunnesbo i Lund och langade.
Att berätta om den här tiden är inte enkelt för Padde. Att klä i ord hur existensen på botten av samhället såg ut. Hur han levde samtidigt som livet stod stilla och hur döden kunde finnas bakom nästa fix. Att erkänna att det enda man inte gjorde var att injicera i halsen, att alla gränser var utsuddade och att livet inte längre var värt ett ruttet lingon.
– Det var inget liv, säger han och tystnar.
Padde sökte vård på nytt. Han åkte till Mallorca i ett försök att bli av med drogberoendet men så fort han kom hem föll han tillbaka i missbruket av heroin och tabletter.
Doserna var skyhöga. När han tog sömnmedlet Imovane tog han 100 tabletter. Rekommenderad dos för vuxna är en tablett på 5 mg eller 7,5 mg vid sänggåendet.
Trots att han flera gånger var nära att överdosera hamnade han aldrig på sjukhus. Heroinister är lika duktiga på återupplivning som läkare, förklarar han.
Det gick inte lika bra för en av hans närmsta vänner.
Padde kom hem till kompisen med heroin och tog själv en fix. När han vaknade flera timmar senare låg kompisen livlös i lägenheten.
– Hans ögon tittade på mig utan att se. Jag försökte få liv i honom men när det inte gick så sprang jag ut och gömde narkotikan innan jag ringde 112. Man är så skruvad som narkoman – man tänker på att polisen kommer när man ringer in en överdos och att de kommer att hitta drogerna, säger han.
När ambulansen kom kunde de bara konstatera att hans vän var död. Han hade varit död i flera timmar.
Efter den här händelsen hamnade Padde i en ännu mer destruktiv spiral. Han hade ingen aning om hur eller varför just han överlevde och han kände ett oerhört ansvar för sin väns död. På 18 månader gick han ner från 109 kilo till 59 kilo.
Han åkte fast igen och via rätten kom han till behandling men blev utslängd då han fortsatte missbruka heroin. Året var 2000 och Padde tog heroin för 140 euro per dag.
Vid det här laget kallade polisen inte ens honom för Trnovsky längre, de sa Padde. De bad honom rutinmässigt att vända ut och in på fickorna.
När han på nytt åkte fast var han så nedgången att han under tiden i häktet gick upp 16 kilo på bara 19 dagar.
Den här gången blev det kontraktsvård, det vill säga som ett fängelsestraff på behandlingshem. Om man blir utkastad från kontraktsvården blir man efterlyst. Två veckor innan behandlingen var slut gick det åt skogen och Padde fick sex månaders fängelse.
Inne på Fosieanstalten fortsatte missbruket. 0,1 gram heroin kostade 50 euro inne på fängelset.
Medan han satt i fängelse sökte han vård på ett behandlingshem i Spanien. I 40 graders värme jobbade narkomaner med hårt kroppsarbete samtidigt som de tände av från heroin. Det tog inte lång tid förrän Padde blev utslängd efter att ha hotat en av de anställda.
Han insåg att det kommer att gå åt helvete och tänkte att då kan det ju lika gärna göra det hemma i Sverige. Hemma i Lund tog han ett medvetet beslut att lägga av med heroinet och att i stället missbruka metadon.
Trots att de ansvariga för metadonprogrammet bedyrar att metadonet inte hamnar på gatorna så missbrukade Padde heroinsubstitutet varje dag mellan 2004 och 2012 utan att vara inskriven i programmet.
Metadonet ger inte samma kick som heroin, och på jakt efter den där udden började Padde dricka alkohol.
Livet blev lättare som metadonmissbrukare, det är billigt och socialbidraget räcker till att betala för drogen, så han slutade att langa.
– Jag bodde i trappor och i parkeringshus. Jag ville inte ens umgås med andra missbrukare.
Under den här tiden sov Padde periodvis hos en vän på en skitig madrass under en filt från Statens Järnvägar.
När han gick och lade sig ställde han alltid fram dosen han måste ta så fort han vaknade. Nära intill så att han inte ens behövde resa sig för att komma åt den.
Han öppnade en öl – kolsyra fick honom att kräkas så medan han sov hann ölen bli avslagen – han lade fram 2 milligram av den lugnande och ångestdämpande medicinen Xanor och han hällde upp metadon i en liten kopp.
Den 11 december 2011, nästan så högt upp i parkeringshuset Färgaren i Lund som man kan komma, låg Padde bakom ett bilvrak i ett hörn. Han hade just upptäckt att han kissade blod. När han kräktes fanns det blod i spyorna.
– Jag insåg att jag bara hade veckor kvar att leva.
Padde slog numret till socialchefen i Lund och grät. Han bad om att få hjälp, berättade att han inte vill dö så här. Att han vill leva.
Det tog sex månader för honom att få vård på grund av alla chanser han tidigare fått och som alltid slutat i återfall.
Han lades in för avgiftning på sjukhuset i Malmö, avgiftningen från metadon är för svår för att skötas på behandlingshemmet.
Där befann sig Padde med andra missbrukare som fick metadon för att avgiftas från heroin medan han skulle avgiftas från den drog som de andra fick som ersättning.
Till och med personalen på sjukhuset i Malmö tyckte att det var skevt.
Behandlingshemmet Narconon gick med på att ta emot honom trots att avgiftningen inte var klar. Deras behandling går bland annat ut på att inte ersätta drogerna med andra preparat. I stället ska kroppen renas bland annat genom bastubad och motion.
Narconon drivs av scientologerna och har fått mycket kritik för sina metoder. I en rapport från svenska Socialstyrelsen står det att behandlingen saknar vetenskapligt stöd och att den kan vara farlig. Tv-programmet Uppdrag granskning har sänt ett reportage om behandlingshemmet och många svenska tidningar har skrivit om kritiken. I Finland höll Narconon senast i april 2011 en workshop i Vanda.
– När jag avgiftades önskade jag att mitt hjärta skulle stanna. Jag var så sjuk att jag inte kunde ta mig ut, säger Padde.
En händelse han minns från sin första tid på behandlingshemmet var när en kvinna frågade honom hur gammal han var. Han svarade att han är 34 år.
Hon frågade vilket år han är född. Han svarade 1975.
Hon tittade på honom och berättade att han har fel. Att han är 37. Någonstans i metadondimman hade han förlorat tre år av sitt liv.
Tre år som bara upphört att existera och som det inte finns några minnen av.
När han var färdig med rehabiliteringen valde han att stanna kvar och jobba med aktivitetsstöd åt de missbrukare som kommit till hemmet, men han trivdes inte.
– Det var det där med scientologin. Det är inte min grej. De var bra på att hantera oss missbrukare för de som jobbar där är själva före detta missbrukare, men deras tro är inget för mig.
Det tärde också på Padde att jobba med missbrukare som han såg inte tog behandlingen på allvar. Som skulle återfalla i missbruk så fort de kom därifrån, precis som han själv gjort många gånger förut.
Padde ringde sin bror. Bara timmar efter att han lämnade Narconon i Eslöv var Padde plötsligt lagerchef på First Class Beverages of Sweden, anställd av sin bror.
I dag är Padde stöd åt en väninna som har två missbrukande bröder.
– De som finns runt missbrukarna har det värre. Knarkarna är bedövade. När man hälsar på dem på stan sitter de där och tiden står stilla. Om man går därifrån och kommer tillbaka en timme senare har inget hänt.
Paddes mamma jobbar inom missbrukarvården. När jag frågar hur det kunde gå som det gjort trots att han har en mamma med den kunskapen om droger och missbruk som hon har, säger han:
– Hon är ju min mamma. Hon ville inte tro att jag skulle göra något sådant. När hon gav mig en lista på alla droger och deras effekter så struntade jag i att läsa de negativa delarna – jag läste bara om ruseffekterna. När hon frågade mig om jag tagit droger bedyrade jag att jag inte gjort det. Hon ville så gärna tro på mig.
I dag har Padde en tro på framtiden. Han gick regelbundet på kontroller för sin hepatit C men ett kort tag efter att han blivit fri från missbruket läkte sjukdomen spontant ut. Han har till och med strukits ur smittskyddsregistret.
Han är fri från skulder och fri från alla myndighetskontakter gällande sitt missbruk och sin brottsliga bakgrund.
När jag frågar vad som var nyckeln till att han blev fri från drogerna kommer svaret snabbt.
– Beslutet måste komma inifrån. Fram till den sista behandlingen var det inte mitt beslut. Jag gjorde det bara för att andra tjatade. Men sedan bestämde jag att jag var värd bättre än att leva i misär. Jag tror inte heller på geografisk omplacering. Jag hade kunnat bo på Antarktis och ändå fixa heroin.
Han tänker på alla dem som inte har drogfria människor omkring sig när de kommer ut från behandlingen. Att få ett jobb och att familjen välkomnade honom tillbaka underlättade återanpassningen och han önskar att fler fick den chansen.
Ute på stan känner han sig som en reklampelare för hur bra det kan gå om bara viljan finns. Poliserna som tidigare bad honom att vända ut och in på fickorna hälsar bara numera och säger att han ser bra ut.
– I dag är jag ett vitt ark, men jag är 22 år gammal – inte 39. Jag var 20 när jag började knarka och jag har varit ren i två år. Jag vet inte hur man löser konflikter utan hot och våld – det är saker jag lär mig först nu. Och Svenssonlivet – det har ju upp- och nedgångar det med. Det hade jag ingen aning om! Jag är för evigt missbrukare. Den dagen jag tror att jag inte är narkoman, den dagen är jag ute på hal is.