3 333 meter blev färdens höjdpunkt
Med ett djupt andetag och pirr i magen inleder vi båtfärdens hittills märkligaste avsnitt. Vi har nått Canal de Bourgognes högsta punkt och måste igenom den 3 333 meter långa mörka tunneln i Pouilly-en-Auxois innan nedklättringen kan börja.
Dramatiken blir inte mindre av att jag måste underteckna ett dokument där vi själva tar på oss ansvaret för färden.
– Flytväst och strålkastare är obligatoriska. Här får ni en färdigt inställd VHF-telefon med vars hjälp ni står i kontakt med mig om det uppstår problem, säger mannen på kanalbolagets kontor.
Han har tittat misstroget på Leifs ficklampa och min cykelstrålkastare, som inhandlats för 9,95, men ändå nickat bifall. När vi närmar oss tunnelmynningen börjar också jag tvivla på vår utrustning.
Ett kyligt och fuktigt vinddrag möter oss, men min made in China-cykellampa fungerar utmärkt och lyser upp den beckmörka välvda tunneln. När Göran Schildt åkte genom samma tunnel 1948 hade han placerat filosofvännen Georg Henrik von Wright med en stark gaslampa i fören på Daphne.
Som Indiana Jones
Någonstans där framme där vårt svaga ljus uppslukas av mörkret ser vi en liten, liten ljus punkt, likt en blinkande stjärna.
– Det är tunnelns mynning på andra sidan, den syns hela vägen för tunneln är spikrak, informerar jag Leif.
Vi kör i tre knop och har trimplanen nerfällda för att försäkra oss om att båten går så rakt som möjligt.
Någonting flaxar framför oss, men vi kan inte avgöra om det är fladdermössen, som vi varnats för. Presenningen är nerfälld och de små "batmännen" kan ta sig in i båten om de önskar, men det gör de inte.
Den lilla ljuspunkten där framme verkar inte alls bli större, men när vi tittar bakåt har den andra tunnelöppningen minskat tydligt. Små skyltar på tunnelväggen anger i meter hur långt vi kört: 1 325, 1 375 ...
Det är lite indianajonesstämning i tunneln. Man väntar sig att störtfloden när som helst ska komma bakifrån och man tvingas köra i femtio knutar för att rädda sig undan.
Båtens röda och gröna lanternor ger en spännande visuell effekt. Halvvägs igenom badar vi plötsligt i ljus. Från och med nu är tunneln försedd med lysrör i taket. Halva tunneln beckmörk, andra halva ljus, utan förklaring. Mycket franskt.
Kröp igenom
Vi ser märken och repor i taket och tänker på de tusentals pråmfarare som före motortiden skulle ta sig igenom tunneln. Här finns ingen möjlighet att använda dragdjur så pråmfararna måste ligga på rygg på pråmen och sparka sig fram. Inget jobb för den som har anlag för klaustrofobi.
I slutet av 1800-talet löstes problemet med hjälp av en elektrisk "spårvagn" som drog pråmarna igenom. Farkosten användes ända till 1984 och är nu museiföremål.
Vår färd igen övervakas varje sekund av videokameror som placerats ut med jämna mellanrum.
Själva tunnelbygget var en omänsklig historia. Tvåhundra man omkom i underjorden. Bygget genomfördes på rekordtid, sju år, tack vare en genialisk lösning. Man grävde 32 lodräta hål från markytan till tunneln, just så stora att en man med nöd kan firas ner genom dem. Den vägen kunde man forsla
bort jordmassorna. Utan hjälptunnlarna, som nu fungerar som luftkonditioneringsrör, hade bygget tagit över femtio år i anspråk.
Vi närmar oss slutet av tunneln och den täta gröna vegetationen utanför fyller tunnelmynningen.
– Det här var resans höjdpunkt hittills. Bara för den här sakens skull var det värt att köra 3 200 kilometer med aktersparkarn, konstaterar Leif.
På kvällen tar vi en sex kilometers promenad upp till den pittoreska lilla byn Chateauneuf med sitt magnifika upplysta slott. I skymningen slår vi oss ner på en bänk och blickar ut över den burgundiska slätten och kanalen. De blånande bergen i sydväst måste ligga på fyrtio–femtio kilometers avstånd. Vi
avnjuter varsin medhavd Kronenbourg.
När vi stiger upp för att gå känner vi att någon iakttar oss.
Först nu ser vi att bänken vi suttit på är en stenfot. Ovanför hänger Jesus på korset och ger oss en välmenande blick, halvt dold under trädgrenarna.