Genom fattig-Frankrike
På avstånd är det pittoreskt. På nära håll luktar det fattigdom och mögel. Canal de Bourgogne går genom det Frankrike vi förknippar med världens godaste viner och bästa mat, men paradoxalt nog är det också Frankrikes bakgård.
I Ravières är det så tyst så man hör kattens steg mot stenläggningen på huvudgatan. Stillheten avbryts och katten tar ett skutt upp på den spruckna muren när en långtradare dånar igenom staden. Så sänker sig tystnaden igen.
De slitna, blåbleka fönsterluckorna hänger framför fönstren i den dallrande hettan. På nästan alla hus finns skyltar med ”vendre”, till salu. Boulangeriet, brödbutiken, har slagit igen. Av skyltfönstret att döma hade den säkert ett par hundra år på nacken.
Place de la Paix, där man i alla franska städer hedrar de stupade i första och andra världskriget har i Ravières förvandlats till en sjaskig parkeringsplats.
Fönsterrutorna i det medeltida slottet mitt i stan är sönderslagna. Taket på ett av tornen har fallit in och murarna lutar livsfarligt.
Två unga män spelar petanque på en dammig plan och några turister irrar villrådiga omkring i de gamla förfallna kvarteren. Varför är här så skrämmande tyst, frågar vi tre gubbar som sitter på en parkbänk.
– Haha, får vi som svar, tyst, det är rätta ordet, säger Michel Blut, den talföraste av männen.
– Vet ni att en gång bodde här tusentals människor i kommunen, nu mindre än ettusen. Här finns inga jobb, ingenting. Just nu är fyrtio bostäder och de sista affärslägenheterna till salu.
– Själv hade jag en bar, men kunderna tog slut.
Daniel Saunier visar på sitt bälte och berättar att Ravièresborna dragit in tio hål på svångremmen de senaste åren.
– Ungdomen har flyttat bort. Här finns ingen framtid. I Montbard längre ner längs kanalen finns det ännu jobb, dit flyttar de.
Men inte heller där tycks det gå alltför bra. Bostadsförmedlaren säljer ett slott omfattande elva rum, två salar på 100 kvadratmeter styck och fem badrum för 690 000 euro. En villa med 4–5 rum får man för +/- 100 000 euro.
Pyntat eller vind för våg
Redan vår entré i kanalen väckte förvåning bland en del lokala.
– Varför i herrans namn väljer ni att åka längs Canal de Bourgogne? Nivernais är ju mycket vackrare!
Frågeställaren är en karlmarxliknande figur som lutar sig över slusskammarens kant när vi kör in på kanalen.
Vi förklarar varför, att Göran Schildt åkte den här vägen och han tyckte att Canal de Bourgogne var vackrast ... varpå han konstaterar: Men ni hinner nog med Nivernais ännu, ni är ju så unga.
Hmm ...
Strax efter slussningen får vi syn på tre flickor som viftar frenetiskt på kanalbanken och hör snart ropen ”Suomi, Suomi”. Inget att ta fel på, landsmän på tågluffen.
Vi byter några ord, önskar dem lycka till och fortsätter i sakta mak genom lummiga skogspartier där träden hänger ner över kanalen. Vi går genom den ena slussen efter den andra. Ibland passerar vi några hus, kanske en by, men för det mesta är det skog och fält. Lite som att åka bil i Kuusamotrakten.
Snart går kanalen högt över landskapet runt oss. Det är vackert, pittoreskt och lantligt. En del av slussvaktarhusen är som pepparkaksdito med fönsterluckor, små välskötta trädgårdar med prunkande blomsterarrangemang. Andra är obebodda och har lämnats vind för våg.
– Jag har bott här i tjugo år, berättar en norrman som hälsar på oss från ett av de små husen vi passerar. Vi är tre familjer som hyr huset av kanalbolaget för 700 euro per år. I kontraktet ingår att vi håller det i skick.
En del fungerar fortfarande som slussvaktarbostäder. Men en ung slussvaktare säger att han i alla fall inte har råd att bo i dem.
– De som är till uthyrning bebos av turister.
Slussvaktarna är som sin arbetsplats. De är endera öppna eller slutna, de flesta öppna och pratglada.
Kriskanal
– Kanalen är i kris, berättar en.
– Båtarna har minskat kraftigt. Den kommersiella trafiken har tagit slut helt och hållet. Det lönar sig inte mera. Nu är det nästan bara hyresbåtar med britter och tyskar som åker på kanalerna. Så har vi föroreningarna, se, det växer sjögräs överallt och ännu är det bara början av sommaren. Vänta bara ska ni se hur det ser ut i augusti – september.
Före det hoppas vi dock ha tagit vår sista sluss – för den här gången.
Vi hinner nätt och jämnt till Saint-Florentin till kvällen. Ingen hamnkapten syns dock till. Kontoret står tomt. När vi tittar in på nytt har han försvunnit och dörren är låst. De utlovade toaletterna och duscharna likaså.
Vi knallar in mot stan och känner igen den fransk-portugisiska restaurangen som värdinnan gjort reklam för med en liten hopknåpad lapp som hon delat ut i marinan. Vi går in för att få en kall öl, vilket beredvilligt låter sig göras.
Vi bestämmer oss för att stödja den folktomma restaurangen med att äta middag där, speciellt som det visar sig att det finns en tv och jag här kan se VM-mötet Frankrike – Ecuador.
Från ocean till kanal
Före det får vi intressanta gäster ombord. Det är det holländska paret Anja och Ton Hierck i den pyttelilla segelbåten bredvid oss. Det visar sig att de är världsomseglare. De har bytt ner sig från 42-fotaren som de seglade med på jorden runt-resan. En färd som tog dem åtta år. Paret hade inte besökt hemlandet en enda gång under de åtta åren världsomseglandet pågick.
– Å andra sidan var det kanske lika roligt för barnen att komma och hälsa på oss i stället. Så har de fått se många exotiska platser på jorden som de annars hade gått miste om. Vi har sponsrat deras resor, säger Anja.
– Att segla på heltid är inte bara för de rika. Ofta har vi varit på platser där det är mycket billigt att leva, säger Ton.
Och farligt. Sudan, Jemen ... flimrar förbi i parets berättelser.
Varför flyter ni då omkring på de franska kanalerna?
– Vi kände att vi måste komma ut igen. Det här var ett bra alternativ, vi är inte så unga mera och vi kan dra båten med oss med trailern.
Äntligen när klockan redan hunnit bli 22 och matchen har börjat kommer vi loss och knackar försynt på i den portugisisk-franska krogen. Ok om vi kommer så sent?
Vi blir hjärtligt mottagna och får bänka oss med den övriga familjen bakom tjugotummaren och erbjuds grillbiffar vars pris är bättre än portionen. Men familjen är så vänlig så vi förlåter gärna de små bristerna.
På morgonen visar det sig att det var i stort sett den enda krogen i stan. Saint-Florentin hör också till dessa många bortglömda småstäder på den franska landsorten.
Hertigen och ”jolies filles”
Vi passerar den ena sömniga byn och staden efter den andra. I Tonnerre klättrar vi upp till kyrkan Saint-Pierre högst uppe och slår oss ner och filosoferar på stentrappan, så som Göran en gång gjorde med vännen Georg Henrik von Wright.
I Tanlay och Ancy-le-Franc gör vi korta strandhugg och kollar in de lokala slotten. Om den sista hertigen som bebodde slottet i Ancy berättas det att han förlorade en jätteförmögenheten påЃdes jolies filles, vackra flickor, och champagne och lämnade jordelivet barskrapad.
Vi gratulerar honom till välinvesterade pengar.
Hinner nätt och jämnt fram till centralorten Montbard till kvällen. Fullkomligt utmattade av att ha slussat fyrtioen gånger somnar vi som stockar.
Vi vaknar till ösregn. Slussandet går först som en dans men sedan blir det stopp och slussvakterna tar, av för oss oförklarlig anledning, en två timmars paus.
– Ni kan slussa vidare till Pouillenay, men där måste ni vänta till klockan elva i morgon. Det kommer en annan båt som ska åt samma håll och vi slussar er tillsammans.
Varför gör ni så? Vi måste ju nu vänta nästan ett dygn?
– Jamen, för att det passar oss bättre, säger den unga slussflickan hur troskyldigt som helst.
Man kan bara le och nicka.
Danska skojare
Vi åker tillbaka till föregående hamn Venarey-les-Laumes där vi överraskas av dansken Knud Stougaard som kommer över till vår båt.
Besöket blir nästan som en reminiscens av Görans möte med de två danska skojarna som tältade i korsfararborgen i Les Andelys.
– Jag såg att ni måste vända om vid slussen. Vad sade dom åt er? Att de inte slussar en båt åt gången? Ja, ja det är något helt nytt. Vi har åkt på kanalerna i femton år och det här har aldrig hänt tidigare.
Det framgår att Knud och hans hustru Mary, som gärna håller sig lite i bakgrunden när hennes högljudda, fryntliga make spelar upp, likt holländarna inte heller har haft behov av att besöka hemlandet.
Knud och Mary var hemma senast för femton år sedan.
– Vi har varit på väg hem några gånger, men så tänker vi nej vad tusan!
– Vi har en våning i Avignon och en på Kanarieöarna. Kanalerna, Avignon och Kanarieöarna är vår Bermudatriangel, skrattar Knud.
Har du lärt dig franska?
– Nej, jag kan ingen franska, men när jag visar kreditkortet kan alla fransmän danska!
Leif vill ta ett foto på Knud, vilket denne mer än samtycker till.
– Kom hit ska ni få se grabbar, säger Knud och klär på sig vikingahornen, och för att ytterligare understryka sitt barbariska förflutna griper han mistluren och blåser en trudelutt som hörs över den fridfulla lilla hamnen.
När Knud gräver djupare i sin rekvisitalåda finner Mary det klokast att söka sig in i framkajutan. Han vill bli fotograferad med en lösnäsa som föreställer en penis med glasögon, men då vaknar censorn i fotograf Weckström.
I morgon ska vi klättra upp för kanalfararnas himlastege och sedan gå genom den 3 333 meter långa oupplysta tunneln – full med fladdermöss, sägs det.