"Kriget blev vår vardag"
Lagom till sin 90-årsdag gör Helge Gyllenberg något han aldrig gjort förut: berättar om sin tid vid fronten. Han tar avstånd från den bild av kriget som oftast ges i böcker, filmer och artiklar.
– Det som går fel är att man beskriver kriget ur officerarnas eller historieskrivarnas synpunkt, säger Helge Gyllenberg. Nog talas det om soldater också, men då handlar det om soldaternas svårigheter, inte om vårt vanliga liv i kriget. Vi levde vid fronten i många år och vi levde med kriget som om det skulle ha varit sanningen och verkligheten.
– På motsvarande sätt var det mycket märkligt när vi kom hem från kriget då allt var över. Det kändes fullkomligt tomt. Det var som om en verklighet abrupt tog slut och en helt annan tog vid.
Helge Gyllenberg är inte en man av många ord. Vi barnbarn har mest hört andra berätta om hans liv: Han levde sina första år i Brändö Villastad med sin pappa professor Rafael Gyllenberg och sin mamma Helvi Herlevi, som avled i tuberkulos när Helge var tre år gammal. Pappan gifte om sig och familjen flyttade till Åbo, men en stor del av sin uppväxt tillbringade Helge på sina morföräldrars gård i Mäntsälä, där han lärde sig allt om jordbruk och blev en skicklig hästkarl.
Men tiden i kriget har varit som ett svart hål i Helges levnadshistoria. Under sjuttio års tid har han tigit om sina krigsminnen.
– Jag har inte tyckt att det är något att prata om. Mina erfarenheter är ganska små och obetydliga, min historia är bara en av många hundratusen.
Helge sitter på sin vanliga plats vid bordet med den röda duken. Han har tagit fram kartböcker för att visa hur trupperna rörde sig vid olika skeden av kriget. När han väl börjar berätta talar han längre än jag någonsin hört honom tala i ett sträck.
– Jag var en femtonårig skolpojke när vinterkriget bröt ut. Jag blev evakuerad från Åbo till Jockis, där min moster bodde. Hon ville att jag skulle göra något för att hjälpa till, så hon anmälde mig som frivillig till skyddskåren.
Helge fick börja tjänstgöra som vakt. Under nätterna var det ofta under 30 minusgrader. Vakterna hade inga vapen att försvara befolkningen med, men folket i Jockis uppskattade sina väktare. Samtidigt knöt Helge kontakter som blev viktiga för honom senare i livet.
– Till exempel med professor A.I. Virtanen, som var en välkänd forskare. Med honom gjorde jag på fritiden små förpackningar som innehöll aktivt kol, som skulle skydda mot gas om det blev gaskrig. Jag lärde också känna min blivande professor Torsten Storgårds, som var vaktchef, och många andra gubbar. Det var mycket nyttigt.
En kort tid därefter tog vinterkriget slut, men freden var bräcklig. Ett drygt år senare föll nya sovjetiska bomber över Åbo. Staden brann, många trähus förstördes. 16-åriga Helge Gyllenberg cyklade mellan de olika batterierna med brev från centralposten. Han var medlem av skyddskåren och tjänstgjorde vid luftvärnet, ännu för ung för att skickas till fronten.
– Ibland gick flyglarmet när jag var på väg till något batteri och jag måste springa och gömma mig någonstans, ta betäckning. Då kändes det att det var på allvar.
Han minns en annan detalj och skrattar till.
– Mina stövlar hade blivit för små. Jag vågade inte ta dem av mig ens på natten, för jag var rädd att inte få på mig dem igen vid ett flyglarm. Jag tyckte inte att man kunde gå ut i strumpfötterna om larmet gick, det vore en skam. När jag slutligen fick av mig stövlarna var det mycket skönt – jag hade haft dem på dag och natt i över en vecka!
När Helge Gyllenberg fyllde 18 år 1943 blev han slutligen inkallad. Efter fem månader i korpralsskola hamnade han i en förläggning nära Karhumäki i väntan på att åka till fronten. Soldaterna sov i papperstält om nätterna medan dagarna fylldes av vägarbete, byggarbete och liknande.
– Jag hade tidigare lyckats "pinna" från att göra sådant jag inte gillade, som att skala potatis, men det kunde jag inte längre. Ungefär en gång i veckan kommenderades vi att skala potatis, och det var inte så få potatisar som skulle skalas. Det blev soppa av dem – när den väl serverades smakade den bra!
I början av december fick man veta att det var dags att marschera till fronten.
– Vi hade väldigt tunga sextumspjäser som drogs av åtta hästar, och därför gick marschen långsamt. Men vi kom fram till vårt frontställe till sist, och där fanns det fina korsur, med elektriskt ljus och till och med radio. Där firade vi julen.
Helge Gyllenbergs två år i armén inföll mot slutet av kriget, han upplevde inget anfallsskede eller några drömmar om Storfinland. Han började sin tjänstgöring under det utdragna ställningskriget.
– Eftersom pjäserna var så tunga så sköt vi ganska sällan. Fienden var ungefär en kilometer ifrån eller närmare. I krig är den vanligaste sysselsättningen att vänta. Vänta, vänta, vänta. Ingenting händer. Och när det plötsligt händer går allt på ett ögonblick.
Helge Gyllenberg tjänstgjorde i artilleriet, oftast i eldbatteriet. En hel månad i sträck tjänade han i eldledningen i första linjen, närmast fienden. Vid ett tillfälle var han nära att bli tagen som krigsfånge, när fienden trängde in i deras led för att ta fångar. Den gången misslyckades försöket.
– Ett annat starkt minne är ryssarnas anfall midsommaren 1944. Under fem timmar sköt vi över hundra skott per kanon, vilket är mycket när det rör sig om 40-kilosgranater. Vi var åtta man vid varje pjäs. Jag var riktare, den som skulle rikta kanonen. Ju längre borta fienden var desto högre skulle röret peka. Under de här timmarna kom röret lägre och lägre och lägre ner och fienden kom närmare och närmare. Sen plötsligt hördes "tuli seis", och vi körde därifrån för att aldrig återvända.
Krigets slutskede var en enda lång reträtt. Sovjetunionen hade fått nog och nu skulle det finska motståndet kväsas. Helges trupp retirerade via Ägläjärvi till Tolvajärvi.
– De ryska markplanen attackerade oss hela tiden, hela tiden, hela tiden. De kom på låg höjd, tio meters höjd, och de sköt på oss framifrån och bakifrån. Men det lugnade ner sig så småningom.
Marschen avbröts bara till natten. När soldaterna slog läger måste de först gräva en grop för lavetten, pjäsen skulle riktas och skyttesektorn röjas. När allt äntligen var gjort brydde de sig inte om att sätta upp några tält, det var sommar och de lade sig att sova under bar himmel.
– Den sommaren fanns det otroligt mycket bär. Lingon och blåbär. Någonstans ifrån skaffades det fram kärl och folk började plocka bär. Hela batteriet var fullt av bärplockare. Det var organiserat så att de som plockade fick en liten förtjänst, och bären kördes i väg någonstans och såldes. Ingen brydde sig om att skjuta längre.
Alla visste vartåt det bar. Den sovjetiska övermakten var så stor att ryssarna kunde diktera sina krav: Villkorslös kapitulation. Förhandlingar enbart med Carl Gustaf Mannerheim själv och inte med några politiker. Därför fick president Risto Ryti avgå och fältmarskalken efterträda honom. Medan allt detta pågick var soldaterna kvar ute i terrängen, utan tillräckligt att äta. Männen turades om att ge sig ut och söka något ätbart. Att ta potatisen från åkrarna var straffbart.
En lördagskväll kom Helge Gyllenberg och en kamrat tillbaka från en sådan provianteringsfärd, de hade haft tur och var både mätta och bastuvarma. De möttes av två budskap: Det skulle bli vapenstillestånd. Och Helge hade blivit kommenderad till officersskolan. Där tillbringade han krigets sista månader men fick aldrig avsluta utbildningen, eftersom Sovjetunionen bestämde att det inte länge behövdes någon officersutbildning i Finland. Nu skulle det bli fred.
För Helge var det inte riktigt över än. Han befordrades till officersaspirant och skötte aspirantjobbet i Aholahti i ytterligare några månader.
– För min del tog kriget slut runt den 8 mars 1945. Vi fick surrogatkaffe och någon örfil att äta. Det kändes absolut ingenting. Följande morgon steg jag på tåget och åkte hem.
Det var morföräldrarnas gård i Mäntsälä som var "hem" för Helge. Vid tågstationen i Järvenpää mötte honom ingen. Det var söndag och det gick inga bussar så Helge måste ringa efter häst och kusk, och så började han gå skjutsen till mötes. Han hade hunnit ända till Ohkola innan den kom.
Framme på gården var familjen mitt uppe i ett valmöte inför det stundande riksdagsvalet (i vilket den 20-åriga krigsveteranen inte hade rösträtt, eftersom man på den tiden blev röstberättigad vid 24 års ålder) och alla hade fullt upp med sitt.
– Den kvällen, när jag gick och lade mig, förstod jag att kriget verkligen var slut. Jag var alldeles omtumlad. Det kändes fullständigt tomt. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Helge fick tiden att gå genom skidåkning och långa samtal med sin morbror. Långa tider låg han sjuk i sin säng. Småningom försökte han fortsätta studera, men det ville inte lyckas. Han flyttade till Helsingfors, sedan till Åbo, men ingenting smakade.
På våren 1946 kunde Helge Gyllenberg återuppta sina studier i mikrobiologi vid Helsingfors universitet. Här lade han grunden till sitt liv som vetenskapsman. Han träffade Ulla Carlberg, en de tre vackra döttrarna till Mäntsäläs kommunalläkare, och de blev ett par. Långsamt återgick livet till det normala.
Helge har ingen bitterhet i rösten då han säger:
– Det var först senare som veteranerna blev fina herrar. När vi blev hemförlovade dög vi ingenting till. Det fanns bara absolut tomhet. Kriget var slut, det var inget att fundera på längre. Ett kapitel i mitt liv var över och skulle aldrig komma tillbaka.
Skribenten är journalist och barnbarn till Helge Gyllenberg