Livets skörhet syns klarare nu
Knivhuggningen i mars i år utanför kongressbyggnaden Dipoli i Esbo gav filosofen, professor Esa Saarinen skador i buken som han fysiskt repat sig från. Händelsen har öppnat hans ögon för det väsentliga.
En eftermiddag i mars var Esa Saarinen på väg till föreläsningssalen på Aalto-universitetet tillsammans med sin assistent. Han skulle hålla föreläsningen Speksibriljanssi i serien Filosofi och systemtänkande.
Då kom en leende ung man emot honom och ropade hans namn. Mannen ville räcka honom en gåva och sträckte fram en plastkasse samtidigt som han högg Saarinen med kniv i magen.
Åklagaren rubricerar dådet som mordförsök och samma slutsats har Saarinen själv kommit till.
– Jag hade kunnat dö. Det var rena turen att kniven högg på ett sätt som inte skadade mina inre organ, säger han stillsamt.
Vi träffas i hans arbetsrum på Bulevarden i ett hus från förra seklets början, ritat av arkitekten Karl Hård af Segerstad då han var 24 år. Interiören verkar välbevarad och vi befinner oss i en värld där Saarinen omger sig med böcker och tankar.
Han har kommit fram till att vårens händelser har varit klargörande för hans livsfilosofiska teman och strävanden.
– Jag skulle aldrig ha trott att människor har så mycket dold medkänsla, att vardagens rutiner döljer det som egentligen är våra bästa sidor, det som har betydelse för andra människor.
- Ålder: Född 1953 i Hyvinge.
- Bor: I Helsingfors centrum med hustrun Pipsa Pallasvesa. Tvillingsönerna Jerome och Oliver är vuxna och har flyttat ut.
- Gör: Filosof, professor vid Aalto-universitetet, föreläsare, företagscoach, författare av filosofiska läroböcker. Hans föreläsningar är mycket populära, för det mesta talar han inför fullsatt sal. En del finns på Youtube och har laddats ner tiotusentals gånger. Pafosseminarierna på Cypern är öppna för vem som helst och avskalade från status och prestation. Saarinen är övertygad om att seminarierna hade betraktats som en ny typ av tänkande om hans liv slutat framför Dipoli den 5 mars.
- Sommarplaner: Pafosseminariet i juli. Resten av tiden tillbringas i staden men med kortare resor. Saarinen längtar inte efter att röra på sig. I stället vill han tänka och komma underfund med saker.
En av hans första tankar i ambulansen var: Hur är det möjligt att jag inte märkt att det finns så mycket goda människor? Godheten gav sig till känna också i den vård som följde.
– Det var en enormt vacker, mänskligt orienterad och fokuserad expertvård. Det är normal vård vid Helsingfors universitetscentralsjukhus i Mejlans men jag hade aldrig upplevt det. Jag var imponerad.
Skyddsänglar
På Youtube kan man se en blek Saarinen som från sjuksängen berättar vad han menar med Speksibriljanssi. Kort uttryckt handlar det om att hitta det goda i oss och utnyttja det på bästa sätt. Att det i varje människa finns resurser som kan lyfta dem till en bättre nivå och gör att de kan förverkliga saker bättre än nu. I universitetsvärldens spex ser man till exempel teknologernas hoppfullhet som inte annars kommer fram. Den andan behövs också på annat håll för att visa skönheten i oss och låta den hitta praktiska former.
Tillbaka på jobbet efter cirka fyra veckors sjukledighet har han passerat händelseplatsen många gånger.
– Att se platsen känns lite på samma sätt som hela händelsen, svår att greppa med förnuftet.
Platsen har stora kantstenar. Han föll över den minsta stenen tillsammans med den 21-årige gärningsmannen. De råkade falla just där det finns en liten gräsplätt, precis där man ska falla för att undvika skador. Saarinen hade tag om knivbladet med handen.
– Stenkanten i sig är dramatisk så jag har haft skyddsänglar med mig på många ställen under den här resan. Knivhugget missade mina inre organ, min assistent råkade vara med mig och tog tag i gärningsmannen, dessutom kom två andra och hjälpte till.
Saarinen var egentligen lite för varmt klädd med tanke på vädret. Han hade en stor vinterrock av läder som lindrade knivhugget. Då han intuitivt grep knivbladet fick han endast lindriga skador i händerna tack vare tjocka vinterhandskar av läder. Han ser många slumpartade sammanträffanden som tillsammans inverkade så att han överlevde.
Positiv upplevelse
När han sedan på nytt mötte gärningsmannen i rättssalen var han intresserad av att höra om 21-åringen ångrat sig.
– Det verkar inte så. Han genomgår ju psykiatrisk undersökning. Men jag känner ingen stor våg av hat eller irritation.
Saarinen ser ändå hela processen som en positiv upplevelse för att det slutade lyckligt, även om man inte kan önska någon en sådan händelse.
– Efteråt har det hänt mycket som öppnat mina ögon. Folk visar medkänsla och stoppar mig på gatan eller gör tummen upp när bilen stannar vid rött ljus. Jag ser klarare och är mer medveten om hur begränsat mitt eget liv är, om livets oberäkneliga skörhet. Mitt äktenskap har fått tilläggstid och jag håller ännu innerligare i Pipsas hand därför att kniven inte träffade en centimeter åt ett annat håll. Jag älskar nu mer än förr det jag tidigare älskat.
Esa Saarinen ser fram emot Pafosseminariet på Cypern i juli som han håller för 43:e gången. Det är värdefullt att så många uppskattar föreläsningarna som han ser som en form av samtida kultur. Nu vill han koncentrera sig på sådant som är centralt och samtidigt hålla ovidkommande saker på avstånd.