Krångligt farväl till Rosavillagatan 10
Ett drygt år efter att vi senast sågs har tvillingbröderna Tero och Timo ändrat åsikt om Rosavillagatan 10. Det må vara att boendet räddade dem, men någon stor tilltro till enhetens framtid har de inte längre.
Det är två betydligt magrare unga män som möter oss vid ingången till stödboendet vid Rosavillagatan 10 i Tölö. Somrigt fräscha, med solglasögon och snygga kläder, tänder de var sin cigarett. Vi hälsar, kramas, utbyter artigheter.
Men hela tiden tittar de lite avvaktande på oss, mäter oss med blickarna.
Efter en stund i en än så länge lite kylig vårsommarsol säger de att det är okej att vi går ett varv via deras bostad, innan vi sätter oss i parken intill för att njuta av kvällens sista solsken. Så vi går in genom den låsta ytterdörren, som synts på väldigt många bilder i medierna under det år som gått sedan vi senast sågs här.
Det var vårvinter då, när vi träffades i fjol och tvillingbröderna, under många timmar i några dagar och kvällar, delade med sig av en ledsam livshistoria som börjat dåligt och fortsatt ännu sämre.
Historien handlade om två tvillingbröder som föddes under kaotiska hemförhållanden, om deras väg via knarkmissbruk, våldsdåd och grov brottslighet som efter många och våldsamma sidospår, hösten 2012 hade lett dem fram till en avskalad tvåa i ett sterilt hus i Tölö, tillsammans med nästan 100 andra unga missbrukare som för första gången på länge fått en möjlighet att lämna gator, soplådor och trappuppgångar.
I fjol våras var deras hem sparsamt möblerat, minutiöst städat, och scen för ett ganska mångsidigt missbruk av både amfetamin, subutex, läkemedel och sprit.
Ett drygt år senare är det en ganska stökig tvåa som möter oss. De smala sängarna har ersatts med större. Allehanda grejer och kläder ligger utspridda kring bostaden. Tillbehören för knarkandet syns inte till. Hyllorna som förra gången var ganska tomma har fyllts med saker som finns i alla vanliga hem – foton, flaggor, böcker, prydnadsföremål. På väggen hänger en gammaldags rya i dämpade färger.
Mycket av allt som dykt upp på hyllorna har de fått från sin döda pappas bostad i Åbo, där de efter många år av bruten kontakt nu varit tillsammans med sin storebror.
– Vi har återupptagit kontakten med honom, rett ut saker. Det känns bra, det hann gå ganska många år utan kontakt, när vi var på villovägar. Jag var där i Åbo med en skåpbil och hämtade pappas saker, det är fint att ha dem här, säger Timo.
Men mellan alla orden de säger ligger en mur, där vi tydligt har placerats på den andra sidan.
Vi vet vad det beror på.
Redan förra gången vi sågs hade det förekommit kritik mot den då ganska nyöppnade stödenheten för unga missbrukare på Rosavillagatan 10 i Tölö. Men efter vårt senaste möte steg kritiken till alldeles nya dimensioner. Det hände efter att HBL gick ut med nyheten om att polisen larmats till adressen 325 gånger på ett år och lät rädda grannar berätta om hur de knappt vågar gå ut med hundarna på kvällarna. Likaså lyftes det i nyheten fram minst fem dödsfall som ägt rum på Rosavillagatan 10 under det år boendet då varit öppet.
Andra medier hakade på nyheten. Mediestormen var i gång.
Rapporteringen ledde förutom till en form av klappjakt på enskilda invånare också till en hetsig debatt där flera politiker utmärkte sig.
Bland de första var Tom Packalén (Sannf) som kallade enheten för ”helvetets förgård” där den enda utvägen är döden. Han målade upp mardrömslika scener kring adressen och människorna som bor där. Efter de aktivaste inläggen kring just Rosavillagatan 10 gick han vidare med att föreslå att staden börjar poängsätta sina hyresgäster och bostadsområden. Packaléns tanke var att de hyresgäster som sköter sig sämst ska bo i de sämsta områdena, dit det också skulle koncentreras mer polis- och myndighetsresurser. Område 0, med de svagaste människorna, skulle enligt hans förslag placeras separat från övriga bostadsområden.
– Packalén är en bildad människa, en polis. Och han går ut och talar om hur man ska börja poängsätta folk och placera dem i egna områden. Han sprider information om hur personalen stöder missbruk på Rosavillagatan 10, om hur det här är en samhällsfinansierad knarkarenhet. Men han har aldrig nånsin satt sin fot här, aldrig. Han har aldrig pratat med nån av oss här. Hur kan han gå ut och säga såna saker när han ingenting vet om oss som bor här? undrar Timo och Tero.
Det var inte bara Packalén som engagerade sig.
I fullmäktige gick Terhi Koulumies (Saml) i bräschen för kampen mot enheten då hon, tillsammans med 27 andra ledamöter, krävde att kriterierna för rätten att bo på Rosavillagatan 10 ändras så att endast de som förbinder sig att avhålla sig från droger får bo här.
”Det är tvivelaktigt och omänskligt att stödja narkotikabruk med offentliga medel. Staden bör tvärtom, använda sina resurser till att hjälpa människor som verkligen vill bli fria från alkohol och droger”, hette det i motionen.
En annan som profilerade sig var stadsfullmäktigeledamoten Päivi Lipponen (SDP) som i ett brev till social- och hälsovårdsnämnden refererade invånarrespons som hon fått.
”Knarkarna injicerar ofta på gatan och på vår gård, som fungerar som lager för stulna cyklar ... en gammal farbror i grannhuset rånades av boendets invånare mitt på ljusa dagen och barnen i familjecentret invid kunde följa med hur invånarna pucklade på varandra häromdagen”, stod det bland annat i hennes brev.
Den utdragna debatten som fördes både i medier, på nätet och i politikersalarna utmynnade i en stor fullmäktigediskussion där ytterligare en politiker utmärkte sig, Jan Vapaavuori (Saml).
I sitt inlägg, som föregick omröstningen kring huruvida det ska införas krav på drogfrihet på Rosavillagatan 10, talade Vapaavuori bland annat om hur det vore omänskligt och ekonomiskt ohållbart att slänga ut dem som inte klarar av att sluta missbruka på gatan.
Den utdragna debatten slutade med att politikerna med rösterna 60–17 beslöt att invånarurvalet till Tölöenheten får bestå, det vill säga att det inte ställs krav på drogfrihet för att man ska få bo här.
Alla dessa förvecklingar och inlägg följdes också med av Tero, Timo och de övriga invånarna på Rosavillagatan 10, innanför den husfasad som alla där ute diskuterade – om, och om igen under höst och vinter.
– Det var otroligt ångestfyllda tider. Journalister stod och häckade utanför och försökte få invånarna att kommentera. Det kändes som om den här diskussionen går för egen maskin, som om det inte har nån betydelse vad personalen försöker säga eller vad vi tänker och tycker. Och det är klart att vi var arga, förbannade. Vi beslöt samstämmigt att inte uttala oss för medierna eftersom ingen ändå var intresserad av vad vi har att säga. Vi var stämplade, säger Timo.
– Jag tänkte att det tydligen finns a-, b- och c-klassens medborgare. Och sen finns vi som är, ja vadå, å-, ä-, ö-klassare. Ingenting värda. En del uppmanade allmänheten att ta till fysiskt våld mot oss. Det sades jävligt mycket skit om oss, åt oss, tillägger Tero.
Bakom den offentliga diskussionen, som eggade fram både sakliga och väldigt osakliga inlägg, fortgick också deras personliga kamp att lappa ett trasigt förflutet, där i stort sett hela deras ungdom präglats av rusfyllda dimmor, av aggressivitet, av brottslighet, av en ständig jakt på pengar för att få mera droger och sprit.
I kampen ingår bland annat att sona begångna synder. Båda två har suttit sina år i fängelset för allt de åkt fast för – Tero sammanlagt i nästan fem år, Timo i nästan fyra år. Mestadels handlar det om grova våldsbrott och narkotika.
– Efter att vi senast sågs satt jag bort trettio dagar, brorsan sextio, säger Timo.
Han har sitt på det torra nu och meningen är att det inte ska komma fler fängelsestraff.
Tero väntar fortfarande på domen för den vådliga fyllefärd han företog sig i september 2012 när han i 2,44 promilles fylla och en hastighet på 200 kilometer i timmen körde undan polisen i ett bostadsområde med 40-gräns, och på vägen rammade en bil med en liten familj i.
– Efter att jag suttit av det så har jag mitt avklarat, säger han.
Året som gått har också gått till att försöka komma ur drogmissbruket, som präglat deras vuxenliv.
Tero har tagit itu med att avstå från drogerna, en efter en. Mycket av hans tid har tillbringats i flickvännens hem, som känns betydligt trivsammare än det stämplade rummet på Rosavillagatan 10. Kärleksrelationer går förstås upp och ner, men Tero som nyss fyllt 30 år känner att hormonerna börjar göra sig hörda.
– Jag har en hemsk babyfeber. Men man får ju se vad som händer. Först måste nog mitt eget liv vara i skick innan man börjar skaffa barn.
För Timo har året också gått till likartade seriösa försök att komma ur drogberoendet, och att fullfölja studierna till materialskötare vid yrkesskolan som han antogs till i höstas. Det forna livets skuggor ledde till ett bakslag under vintern, men han har nu fått tid till sommarens slut att få ordning på sig själv och är efter det välkommen tillbaka till skolan.
– Det gick jäkligt bra där. Jag fick fina betyg och det är ett intressant jobb. Jag har praktiserat på olika ställen. Det var dumt att det blev problem. Men jag satsar verkligen hårt på att få ordning på allting nu.
I projektet med att få ordning ingår också att lämna Rosavillagatan. Tero har haft sin fasta punkt hos flickvännen. Timo som är singel har med socialens bifall försökt ta sig ut på hyresmarknaden.
– Jag hade redan skrivit under ett hyreskontrakt till en bostad på Drumsö men när jag skrev in min nuvarande adress på kontraktet så hände nånting med hyresvärdinnan. Damen, som var väldigt trevlig, ville inte längre ha mig i sin bostad när hon såg att jag bor på Rosavillagatan 10. Jag blev förbannad. Jag hade berättat att livet inte varit så enkelt för mig, men att jag försöker få ordning på det. Hyran skulle hon ha haft garanterad eftersom det är socialbyrån som betalar den. Men det hjälpte inte – hon sa nej till mig. Det gjorde också en annan värd, så fort jag nämnde att jag bor på Rosavillagatan 10. ”Aj, du är knarkare” sa han bara.
För det som hänt, enligt tvillingbröderna, är att den emotionella debatten kring stödboendets vara eller icke vara stämplat precis alla invånare i huset som förlorade missbrukare. Sådana finns där också, förstås. Så finns där de som jobbar på att reda ut ett trassligt förflutet.
– Våra tankar kring Rosavillagatan 10 har nog förändrats radikalt på ett år. Det ska sägas att det säkert räddade våra liv då vi fick den här bostaden. Men när vi nu följt med hur det går till här … Inte är det här en bra plats. Det är det inte.
Bland annat korrigerar Tero och Timo uppgifterna om att fem skulle ha dött sedan enheten öppnade.
– Det är fler än så, tjugo eller något sånt, säger de, börjar räkna av på fingrarna men ger upp efter en stund.
– Många fler än fem. Vi kände dem alla. Men man måste förstå att det är människor med svåra missbruksproblem som har varit i ett sånt helvete, i en livssituation att det inte finns andra alternativ än kemikalier. Har de medvetet överdoserat? Det vet ingen. Ett problem med alla unga blandmissbrukare nu för tiden är att de inte fattar den här grejen. Det talas till och med om ”hellre överdos än underdos”. De fattar inte att man alltid kan ta mer men tar man för mycket så går det inte att ta bort. Då är det döden. Helt skit.
Och Rosavillagatan 10 är fylld av lockelser för den som är mottaglig. Säger Tero och Timo, som enhälligt tycker att enheten är för stor.
– Det borde vara max 15–20 på en sån här plats. Här är för många. Det är rena vilda västern, och försöker du bli ren är det inte lätt för alltid står nån och frågar om du ska ha nånting. Jag tycker inte att man ska göra som politikerna och kräva att alla måste binda sig till att vara drogfria om man vill bo här. Det fungerar inte så. Men man borde ställa mer krav på att det är ett mål att bli drogfri, erbjuda mer stödtjänster och kräva lite mer av dem som bor här.
Hur ser ni på framtiden för Rosavillagatan 10?
– Det är förlorat. Man kan inte göra nånting åt det mer. Under ett år har invånarna bytts ut nästan helt. Förr kände vi alla, nu känner vi knappt nån. De har dött, flyttat eller blir vräkta. Därför måste också vi komma bort. På det här stället finns ingen framtid för oss, den finns nån annanstans.
Säger de i början av maj.
Då vet vi inte att Timo bara några dagar senare ska vräkas med omedelbar verkan efter en händelse som urartar inne i husets allmänna utrymmen. Incidenten inbegriper gas och kniv. Ingen skadas i tumultet men utanför huset har det hela, i mitten av maj, synts som ännu ett massivt polispådrag till Rosavillagatan 10.
Just nu bor Timo på en kompis soffa. Han har en bakport, en plats på en motsvarande stödenhet på Backasgatan där nätverken kring invånarna är starkare, men vet inte om han vill ha den platsen.
Det finns tid att fundera. Platsen blir ledig först den 1 augusti och till dess har han en soffa att sova på och många krokar ute för att hitta en riktig bostad.
– Nu när jag övernattat hos en kompis som inte knarkar, som jobbar och bor i ett vanligt hus, har jag tänkt att det enda sättet att bli ren är att bo bland vanligt folk, utan lockelser. Jag har varit och tittat på minst tjugo hyresbostäder på fria marknaden men konkurrensen är hård. Nu väntar jag på svar hur det gick på den senaste bostadsintervjun i Böle. Det kändes i alla fall som om det gick bra.
I går, fredag, sms:ar han: ”Ingen vinst. Bostadsansökningen fick nej. Men jag låter mig inte slås ner utan försöken fortsätter.”
Här kan du läsa det första reportaget om Tero och Timo.