Chocken har inte släppt Merja Ailus
På tolv dygn krossades Merja Ailus. Det är sex månader sedan, men ännu har hon inte hittat tillbaka till livet och sig själv.
– Vad var det som hände? Så kändes det, säger Merja Ailus, som ena dagen var framgångsrik vd för det kommunala pensionsanstalten Keva och nästa dag bespottad och hånad.
Hennes mardröm började den 10 november när Helsingin Sanomat avslöjade att hon betalat för lite skatt för sin tjänstebostad.
De följande dagarna fick läsarna veta om den dyra renoveringen av hennes bostad och att hon hade valt en öppen BMW som tjänstebil. Sedan droppade det ut en jämn ström av ofördelaktiga detaljer om hennes privatliv.
– HS valde att portionerna ut nyheterna, trots att tidningen satt inne med all information redan från början. På det sättet fick man det att se ut som om det hela tiden dök upp nya oegentligheter.
Merja Ailus, 46, ensamförsörjande tvåbarnsmor, var helt okänd för den stora allmänheten. Plötsligt hittade hon sig själv på tidningarnas förstasidor.
– Seiska, en tidning som jag ansett bara skriver om tokar, hade ett uppslag om mig!
Ångrar en sak
– Jag behärskade inte offentligheten när jag ställdes inför medierna i Kevas stora auditorium. Där satt Yle och MTV3 och tidningarna och började fråga ut mig om bilens skinnratt och cigarrettändare. Det var absurt.
– Det enda jag i dag ångrar var att jag inte bad de journalister sträcka upp handen som ansåg att saken var viktig. Jag borde ha frågat dem: ”Menar ni allvar?”
– Jag ville bevara min värdighet. En väninna tröstade mig och sa: ”Gråt inte, de kan i alla fall inte döda dig.” Till slut kunde jag lämna alltihop med högburet huvud.
– Ingen hittade efteråt några som helst oegentligheter. Först tänkte jag vägra avgå och låta juridiken avgöra, men så insåg jag att jag kan få leva med det hur många år som helst.
Ailus lämnade Keva och kvitterade ut ett avgångsvederlag på cirka 300 000 euro. I avtalet ingår att hon inte yppar något om uppgörelsen. Men Ailus sticker inte under stol med att Kevas organisation och beslutsfattarna som godkänt hennes löneförmåner aldrig lyfte ett finger till hennes försvar.
Mamma for illa
Månaderna som gått har hon använt till att hitta sig själv och ta hand om sina två tonårsdöttrar och sin ålderstigna mor.
– Mamma for väldigt illa av det här. Det värsta är att människorna omkring en får lida. Det bryr sig medierna inte om.
När mediepådraget var som värst ville Ailus inte ens gå ut och handla, hennes mamma måste göra det i hennes ställe. Det kändes som om alla stirrade.
– Hos mig utlöste det en identitetskris. Plötsligt stod jag på sidan om. Allt det jag hade jobbat för hade med ens mist sin betydelse. Var det för det här jag hade försakat familjen, jobbat långa dagar? Gårdagen var borta, nuet var trist och framtiden oviss.
Fiskeresorna till Saimen och friden på sommarstugan har varit hennes terapi. Men hon är fortfarande långt ifrån du med sig själv. Chocken sitter i.
– Jag kommer aldrig helt över det som hänt. Medierna och folket glömmer, men jag minns.
Hämndgirig tjänsteman
Hela karusellen började med att Helsingin Sanomats journalist skickade in ett frågebatteri till Keva med krav på utredning av direktörernas olika förmåner.
– Då förstod jag ännu inte att det var jag som var måltavlan. Vi svarade på informationsbegäran, det förpliktigade offentlighetslagstiftningen oss till.
Vad Ailus inte visste var att en tjänsteman, som hon haft gammalt groll med, läckte ut detaljerade uppgifter bland annat om att hennes tjänstebostad var större än vad man uppgett för skattemyndigheterna.
– Han kände till felet, men jag gjorde det inte.
– Efter den första uppståndelsen började luften gå ur storyn. Då måste man göra mig till en dålig människa. Mina gamla relationer revs upp. Mina vänner blev uppringda av tidningar som erbjöd dem pengar om de berättade skvaller om mig. Min sommarstuga fotograferades från helikopter.
Ailus förutsattes veta exakt hur stor hennes tjänstebostad var. Hon i sin tur litade på de uppgifter som hennes underlydande gett om bostaden.
Girighetens symbol
Den öppna lilla BMW:n i 1-serien hon fått som tjänstebil kom snart att symbolisera pensionsdirektörens girighet.
– De manliga direktörernas cityjeepar som stod i samma garage var betydligt dyrare än min lilla bil. Beskattningsvärdet var måttligt, 600 euro.
– Jag tänkte först inte ens ta emot en tjänstebil. Jag kör 5 000–10 000 kilometer per år. Men så tyckte jag att det är en rolig liten bil som är lätt att parkera. Eftersom jag nästan bara kör på sommaren så var det skoj med sufflett.
Hade bilen varit en dyrare, men konventionellare Audi A4 hade knappast någon frågat efter den.
– En väninna som bor i London undrade vad finländarna har emot små BMW-bilar. Hon uppfattade bilen som närmast pinsamt liten för en direktör.
– Det verkade som man tyckte att tjänstebostaden var A och O för mig. I själva verket tvekade jag att ta emot den. Men när tonårsdöttrarna började gå varandra på nerverna tänkte jag att vi tar den för några år för den har ett rum mer än vår egen bostad.
– Vi fick flytta tillbaka hem den första maj. Jag räknade dagarna tills vi fick lämna tjänstebostaden ifrån oss. Mamma flyttade med oss.
Familjen Ailus bor nu i tre generationer i sitt gamla hem på Skatudden.
Om stämningen bland folk var hätsk och fientlig under den värsta uppståndelsen har det nu skett en vändning.
– Det händer att okända kommer emot på gatan och säger att ”det var nog ganska orimligt det du fick genomgå”.
– Kanske allt det här kan föra något nytt och gott med sig. Men just nu känns det som om luften gått ur mig.