Åka solo tillsammans är det roligaste som finns
Det är friheten. Att känna vinden i håret. Att kunna vända nosen vart som helst en kväll och gasa i väg. En motorcykel är ett utpräglat solofordon, men att träffas är ändå det roligaste motorcyklister vet.
– Det här är som den finska bastun – här springer man inte omkring med sina titlar, säger Tea Lindblom medan hon kastar en blick längs raden av Harley Davidson-cyklar som kantar Västra strandgatan i Åbo.
Hon har just lirkat in sin mörkröda Dyna Wideglide 1400 sakta, sakta in ytterst i raden.
– Här är man på grund av sin hobby.
Tea Lindblom körde motorcykel som yngre och återupptog hobbyn i början av 2000-talet då barnen började gå på egna ben. Sin nuvarande hoj har hon importerat själv från USA via Litauen. Det blev lite billigare på det sättet.
– Men den där cirkusen med tullpapper, vilken glädje! utbrister hon glatt ironiskt.
Nu ligger den bakom henne, och framför hägrar båtkaféet Esposito, en kopp kaffe och en munk tillsammans med mestadels medelålders män i svarta läderkläder. Det är onsdag kväll och Aura ås västra strand har fyllts av motorcyklister – liksom varje onsdag så länge det finns motorcyklar i trafik.
Närmast Esposito parkerar HD-ägarna. Längre ner på de lite skuggigare platserna finns sedan blandat folk med BMW, Yamaha, Honda, Kawasaki och allt annat. Till och med en röd Vespa har vågat sig hit.
Parkeringsordningen har sin historia, om man får tro Jari Iivonen som är distriktschef för den lokala avdelningen av Harley Davidson Club Finland (HDCF).
– Det var vi som startade det hela omkring 1996–1997, sedan kom andra med. Då blev det lite rörigt med parkeringen, så vi bestämde ordningen. Det klagades lite från invånarna i husen omkring.
– Det händer fortfarande att någon av nykomlingarna kör eller parkerar fel här men då brukar någon av de äldre visa hen till rätta.
Alla ämnen duger
Hur det gick till då motorcyklarna började samlas vid Aura å finns det flera versioner av. Också inom Turun Moottoripyöräilijät finns det de som vill ta äran åt sig. Nu är det i alla fall fritt fram för alla att komma och träffas.
– Man kan byta åsikter om det politiska läget, tala om de senaste justeringarna på hojen, eller som vanligt gråta över sina rara tonårsbarn, säger Lindblom.
– Ämnena varierar, det kan handla om vad som helst. Det måste inte vara om hojen. Den är en del av livet, men den är inte hela livet.
När man kommer in på hojar hettar det till under läderjackan.
– Speciellt om folk runt kaffebordet har olika cyklar så kan det bli vilda och heta diskussioner. Det skall vara ett visst märke. Och någon kanske vill ha sin HD med avgasrör från Vance & Hines medan en annan tycker att det skall vara FMF.
Individualismen och tryggheten i grupp för en ständig dragkamp om motorcyklistens själ.
– Frun tycker inte om att åka så jag får A-klass-resor, skämtar en av de läderklädda på kajkanten i Åbo.
– Det är en gemenskap. Inte är man ensam på golfbanan heller, säger Harry Söderberg från Mariehamn och skrattar. Han hör till ett dussin äldre män som brukar köra en runda varje tisdag.
– Körandet är en sak, men kaffedrickandet betyder lika mycket, när gubbarna får sitta och ljuga lite. Den gemenskapen är värdefull.
MC-gemenskapen är också rent praktiskt värdefull.
– Var man än kör så hälsar man alltid då man möts och om man behöver hjälp så får man det alltid.
I gänget som kör från Mariehamn är alla lika värda och lika välkomna, understryker Söderberg.
Tanka med eftertanke
Det finns gäng som kör tillsammans utan någon formell organisation och så finns det föreningar med digra hemsidor och långa listor på träffar och utflyktsmål.
– Det är så mycket på gång i sommar så jag hinner inte hålla reda på allt, säger Tom Blomström från Vasa.
Han bidrar till det själv genom att vara med och arrangera träffen 6 % Rally, den finlandssvenska MC-träffen som i år ordnas för andra gången. I fjol var den i Kimito, i år blir den i Malax.
I tabellen här invid sammanfattar HBL några av de viktigaste träffarna för motorcyklister i Svenskfinland i år.
Förutom de stora mötena finns det tiotals platser liksom Aura å där motorcyklister samlas mer eller mindre informellt. Oftast är det en och samma veckodag vid ett visst kafé, eller en körtur som startar från samma plats men har olika mål varje gång.
I Jakobstad blev motorcykelskaran för över tio år sedan så stor att gänget godvilligt delade på sig och började köra i två grupper: Nostalgiknuttarna och MC-Klubb 99.
Motorcyklarna sammanför inte bara sina ägare utan också motstridiga intressen. Själva träffen kan bestå av att bränna bensin, äta grillkorv, dricka öl eller kaffe och lyssna på dansband, men avkastningen– såvitt det blir någon – riktar de flesta MC-klubbar till någon välgörenhet.
I Åbo har motorcyklisterna varje år engagerat sig för dels omhändertagna barn, dels cancersjuka barn på läger. Man ger både ekonomiskt stöd och konkreta upplevelser genom att ta barn ut och åka en sväng motorcykel, om det går.
– Det är ett sätt att ta barnen bort från sjukhusvardagen och från föräldrarna en stund, säger Tea Lindblom.
För motorcyklister vet hur viktigt det är med känslan av att vara fri. Och tillsammans.