Livet är någon annanstans
På en smutsig madrass i hörnet av ett rum som mäter kanske fyra gånger fyra meter ligger Humam, fem år. Örngottet är trasigt, men inuti finns i alla fall en dyna. Humam har varit sjuk, hög feber i fyra dagar, men nu mår han bättre. Han är en av de över 2,6 miljoner syriska flyktingar vars liv har lagts på is på obestämd tid.
– Min son fick ingen hälsovård då vår registrering gått ut. Som tur var hade vi medicin med oss från Syrien, berättar Humams mamma Sukina Azaro.
Sukina Azaro och hennes två söner flydde från Syrien till Jordanien för ett år och fyra månader sedan. De senaste åtta månaderna har de bott i det lilla rummet med en pytteliten muromgärdad gård i östra Amman. För flyktingarna gäller det att registrera sig en gång i halvåret hos FN:s flyktingorgan UNHCR för att få identitetshandlingar som berättigar till bland annat mathjälp. Men Azaro och sönerna har inte haft råd att åka för att förnya sin registrering, så de två senaste månaderna har mathjälpen uteblivit. Hyran för rummet är också obetald sedan en och en halv månad.
Rummet är sparsamt inrett med madrasser längs väggarna och låga skåp vid en av dem. På skåpen finns högar av filtar, tjocka mönstrade som UNHCR delar ut. Bakom ett skynke i ett hörn finns toaletten.
På vintern var det mycket kallt, eftersom familjen inte hade råd att köpa gasflaskor till värmaren. Nu är det bättre.
– Fast vi hade fyra filtar på oss frös vi hela tiden.
På ett litet bord står en kokplatta som familjen fått begagnad, och på hyllorna schampo, några vitlökar, sängkläder, en gammal tv, medicinflaskan från Syrien. Inte: leksaker, kylskåp, stolar, bord, musik, böcker, gosedjur, värmeelement eller annat som är ägnat att göra livet lite roligare och lite bekvämare.
– Fast tv:n tittar jag aldrig på. Min situation är mycket svår och jag vill inte se något som ger mig ångest.
Förtvivlan står skriven i ansiktet på Sukina Azaro. Livet är hårt, landet främmande och helst går hon inte utanför den egna porten. Och ändå: då vi anländer står hon på andra sidan den livliga gatan för att visa oss rätt, ansiktet strålar och en ström av ord på arabiska rinner ur hennes mun. Det är inte ofta det kommer besök.
Varje gång ansiktet spricker upp i ett leende lyser det, men slocknar strax igen.
Vad familjen egentligen lever på är något av en gåta. UNHCR delar ut små månatliga bidrag till 19 000 flyktingfamiljer i Jordanien, och räknar man med alla hjälporganisationer är antalet familjer ungefär 40 000. Men familjer med en vuxen man får inget. Eftersom Sukinas äldre son Mohammad är 20 år får familjen inget bidrag. Tanken är att mannen ska försörja familjen – trots att det är så gott som omöjligt för syriska flyktingar att få arbetstillstånd i Jordanien.
Ibland promenerar Azaro i väg och städar någonstans. För en hel dag får hon några dinarer. Det förslår inte långt.
Då arbete är olagligt men alla måste äta är risken för exploatering uppenbar.
– En av fyra jobbar illegalt mot en liten ersättning. Hushåll med kvinnor är alltid i riskzonen, till exempel att man bor gratis mot vissa tjänster. Prostitution förekommer, men ännu inte i så stor omfattning. Ett annat mönster vi ser är att barn används som arbetskraft, säger Volker Schimmel, chef på UNHCR:s fältenhet i Jordanien.
Fältenheten hjälper de flyktingar som bor självständigt i Amman eller andra delar av Jordanien. Det är majoriteten, eller närmare en halv miljon – bara en av fem syriska flyktingar bor i läger. Resten klarar sig så gott det går med eller utan hjälp. Det är familjer som likt Sukina Azaro och hennes söner dagligen försöker lösa en överlevnadsekvation som inte verkar ha någon matematisk lösning. Ändå tar de sig till nästa dag, och nästa vecka.
Löften om en bättre framtid är bara ett fåtal förunnat. Till Syrien är det svårt att återvända inom en överskådlig framtid, i Jordanien finns för tillfället minimala möjligheter till försörjning och Europa har stängt sina gränser.
En möjlighet som återstår är att få åka som kvotflykting till ett annat land och få en ny start i livet. Det är bland de urbana flyktingarna, de som försöker ta sig fram på egen hand på så gott som ingenting, som också Finlands flyktingkvot väljs ut. Femhundra syrier, varav 250 i Jordanien, ska få en omstart i Finland i år. Chansen att vinna på det lotteriet är ungefär en halv promille. En droppe i havet, men kanske skillnaden mellan liv och död för just dem som blir utvalda.
I år har tjugo länder erbjudit närmare 20 000 platser för syriska kvotflyktingar. Ställer man det i proportion till de mer än 2,5 miljoner syrierna som flytt sitt land till grannländerna finns det inga snabbvinster här heller. UNHCR hoppas att siffran stiger till 30 000 det här året, och vädjar till omvärlden att få upp antalet till 100 000 under de två följande åren.
Omplaceringarna handlar nämligen inte bara om just dem som får åka. Också för dem som blir kvar blir situationen en aning lättare då en del av de mest sårbara fallen tas om hand av andra.
En liten sifferexercis: Jordanien med 6,4 miljoner invånare har närmare 600 000 registrerade syriska flyktingar. Det är mer än dubbelt så många som det finns finlandssvenskar i Finland, med 5,4 miljoner invånare. Sedan gammalt bor här dessutom många palestinier och irakiska flyktingar. Jordanien är inget rikt land utan får internationellt bistånd. Bnp per capita är 3 850 euro, mot Finlands 36 000 euro. Ändå har landet öppnat sina gränser, sitt hälsovårdssystem och skolväsende för de syriska flyktingarna.
I Finland har ett rekordantal kommuner i år skramlat ihop närmare 1 400 platser för flyktingar, mot löfte om extra ersättningar. Flyktingkvoten är i år 1 050.
För Sukina Azaro och sönerna finns det ändå ingen skönjbar väg ut ur det lilla rummet med de flagande väggarna. Att tänka sig att flytta till ett land långt borta är en skrämmande tanke för en som knappt vågar sig utanför huset.
– Mohammad skulle vilja till Amerika, men för mig skulle det vara svårt. Jag är redan 38 år. Jag vet ingenting. Till och med i Jordanien känner jag mig borttappad och kan ingenting om någonting, fast språket ändå är detsamma. Men inte hade vi något bra liv i Syrien heller.
Orsaken till att familjen flydde var att Mohammad blev inkallad till armén.
– De hade tvingat mig att döda folk, det ville jag inte. Men att stanna men inte delta hade inte gått, då hade jag blivit arresterad. Jag vill aldrig åka tillbaka, säger Mohammad.
Han älskar musik och har sysslat med breakdans, hiphop och beatbox. Han rappar och spelar piano. Men i Jordanien har det inte blivit mycket av musiken. Mohammad vågar inte heller ta emot ett illegalt jobb av rädsla för att åka fast. Den som åker fast två gånger riskerar deportation tillbaka till Syrien.
Kanske blir han en av dem som gör den riskfyllda resan över land eller hav, i containrar, under lastbilar eller i sjöodugliga skorvar. Å andra sidan har han knappast råd att betala människosmugglarna.
– Det finns sådana som säljer falska kvotplatser. Ibland delar de ut flyers, där man uppmanas betala för servicen. De är bara ute efter pengar, säger Mohammad.
På annat håll i Amman, ett väntrum. En fot guppar rastlöst iförd brun plastsandal. Ett par med en baby på armen tittar tillbaka ur sina själars avgrunder. Vi skyndar förbi, här behövs inga betraktare. På andra våningen är det annorlunda. Barn i 6–7-årsåldern leker stolleken med några rockringar på golvet. Den där då man ska gå runt så länge musiken spelar, och snabbt sätta sig på en av platserna då den slutar. Den som blir utan faller ut, och så fortsätter det med en stol, eller ring, mindre. Barnen skrattar. Vinnaren ser belåten ut. Ingen förlorare får ett utbrott.
Så enkelt har det inte alltid varit. Barnen har alla varit med om svåra och traumatiska upplevelser, och det här är en terapigrupp på The Center for Victims of Torture, CVT, som har rehabiliteringscenter på olika håll i världen. Till det här centret kommer irakier och syrier då bagaget blir för tungt att bära.
– I början av terapin pratade de här barnen inte. Nu pratar de och berättar om sina känslor. De har börjat slappna av, berättar Islam Akeel, som jobbar som psykoterapeut på centret.
FN:s människorättsråd rapporterar om summariska avrättningar, godtyckliga arresteringar, kidnappningar, tortyr, sexuellt våld och kränkningar av barns rättigheter som utförts av den syriska regimen och dess milis.
Ingenting av det är främmande för terapeuterna på CVT. Men alla svåra krigsupplevelser kvalificerar för terapi.
– Här finns många kategorier. Det finns folk som blivit offer för tortyr, men också sådana som bevittnat något eller förlorat något eller någon. Vi har till exempel en grupp 9–10-åringar som bevittnat massakrer i Syrien. De har sett sina mammor och pappor dödas. De hade hallucinationer och mardrömmar, men efter en tids terapi brukar symtomen minska, säger Akeel.
Centret arbetar främst med gruppterapi, men kan också erbjuda individuell terapi då det behövs. Står det riktigt illa till kan de remittera klienterna vidare till psykiatrisk vård.
– Redan svårigheterna med att flytta till ett annat land, att kämpa med uppehället, att sväva i ovisshet om familjemedlemmars öden och den egna framtiden är en börda som kan få många att krokna. Det finns också mycket skuldkänslor, oro och skräck i förhållande till dem som blivit kvar i Syrien, säger psykoterapeuten Leah James.
I det nya landet kan det också uppstå andra problem; barnen kanske mobbas i skolan, om de över huvud taget går till skolan. En omfattande undersökning som gjordes i fjol visar att bara 40 procent av de syriska flyktingbarnen utanför lägren går i skola. Förutom traumarelaterade problem och mobbning kan det vara en utmaning att hänga med också kunskapsmässigt för de syriska barn som blivit uppryckta ur sina skolmiljöer hemma.
Enligt James och Akeel började problemen hos de nya klienterna bli värre för ungefär ett år sedan. Det kommer allt fler som blivit skadade, kidnappade, torterade, belägrade utan livets nödtorft, folk som sett sina familjemedlemmar dö och sitt hus förstöras.
Men hur hjälper man, hur kan man rimligtvis bringa tröst till någon som förlorat precis allt?
James och Akeel berättar om en grupp kvinnor som förlorat män och barn i kriget. Känslan i den gruppen är påtaglig. Kraften i det stöd människor med samma erfarenheter kan ge varandra kan inte överskattas.
– Först måste man ta itu med sorgen, sedan försöka finna styrka och först sedan prata om det svåra, säger James.
Att skaffa mat på bordet är en enorm utmaning för de flesta urbana flyktingar, i Amman och på annat håll. Alternativen till illegalt arbete är föga lockande: förutom barnarbetskraft till exempel tidiga äktenskap och skyddsäktenskap. Hur utbredd prostitutionen är kan man inte så noga veta eftersom det är väldigt svårt att tala om.
Då syrierna bosätter sig i fattiga områden stiger hyrorna också för de fattiga jordanierna. I fjol steg hyrorna till exempel med hela 25 procent bland de syriska flyktingarna. Det väcker irritation, och många fattiga jordanier undrar varför inte de omfattas av den internationella nödhjälpen.
Då syrierna började anlända till Jordanien mottogs de med öppna armar. Men smärtgränsen börjar vara nådd för de vanliga jordaniernas generositet. Regeringen går en ständig balansgång mellan internationella förpliktelser och folkets stöd. Att underlätta flyktingarnas situation genom att bevilja dem arbetstillstånd är en svår nöt att knäcka.
– Jordanierna är rädda för att de rätt välutbildade syrierna ska ta deras jobb, även om statistiken visar att det väl kunde finnas jobb för den växande invånarmängden. Jordanien har också generöst öppnat sin hälsovård och utbildning för syrierna. Men Jordanien är inget rikt samhälle, inte ens sophanteringen fungerar. Då väcker det ont blod bland en del att man satsar på flyktingarna, säger Volker Schimmel.
Amna Khalaf Abu Zaid och hennes familj på tjugo personer hör till de lyckligt lottade som får ett månatligt bidrag av UNHCR, som räcker till hyran. Abu Zaid, hennes fyra svärdöttrar, hennes son och barnbarnen delar på fyra rum i ett hus i östra Amman, där hyrorna är låga. Orsaken till att de får bidraget är att sonen lider av svår diabetes, och resten av de vuxna är kvinnor. För maten får de kuponger.
I det rum som Abu Zaid delar med sin son ligger det madrasser längs väggarna precis som i de andra hem vi besöker, och i ett hörn står den obligatoriska tv:n.
– Ingen får titta på något annat på tv för jag måste se nyheterna från Syrien, säger Abu Zaid. Alla männen är kvar i Syrien, förutom en av mina söner, och jag vet inte om de kan ta sig därifrån.
Annars är det sparsamt med inredningen, men barnbarn och svärdöttrar fyller upp huset med sin närvaro och guldtanden blänker då Abu Zaid berättar om livet i Syrien och efteråt. Emellanåt talar hon i den gamla mobilen, fingrarna flyttar pärlorna runt runt på radbandet i handen. Utanför dörren gråter några av barnen, de är rädda för besökare för i Syrien blev de ständigt varnade för främlingar, men snart klättrar de upp och ned i famnarna på de vuxna.
– Vi måste rädda barnen, det var därför vi flydde. Hus och skolor bombades. Fyra av familjens hus står kvar, fyra har jämnats med marken. Före kriget var livet bra. Jag saknar det hemskt, ibland tänker jag att jag ska tillbaka trots bombningarna, säger Abu Zaid.
Det är den gamla som för ordet. Så hemskt gammal är hon visserligen inte, men livet har satt sina spår. Listan på dödade vänner och släktingar är lång och förkrossande: En dotterdotter var i skolan då den bombades, två av vännerna dog då de sprang därifrån på gatan. Ett av barnbarnen är nygift och gravid, men mannen har precis åkt tillbaka till Syrien efter att hans bror dödats. En släkting brändes ihjäl av en raket på väg till jobbet. En brorson blev förföljd av soldater då han åkte motorcykel, torterad och dödad. Hans två bröder dödades då de blev träffade av kulor och förda till sjukhus.
– Soldaterna följde efter dem till sjukhuset där de skulle opereras. De dödades av soldater förklädda till läkare. De som jobbar på sjukhus har vittnat om falska läkare som kommer in och dödar patienter, säger Abu Zaid.
För att inte tala om sönerna och männen som är kvar i Syrien och har svårt att ta sig ut därifrån. Bara ibland får man kontakt med dem på telefon.
Det var en natt i juli 2012 som Abu Zaid promenerade i väg med sin stora familj vid midnatt. Fyra timmar tog det dem att gå till gränsen. På andra sidan gränsen hämtades de till flyktingläger av jordanska bussar.
– Vi hade ingenting annat med oss än kläderna vi bar. Vi lämnade allt. Maten vi hade hemma gav vi till grannarna.
Lägenheten som Abu Zaids familj hyr i Amman kostar 200 dinarer per månad. Hyran är det största bekymret, men med hjälp av det månatliga bidraget lyckas familjen betala den. Matkuponger och mat delar storfamiljen på, då räcker de längre.
Men människan lever inte av bröd allena.
– Jordanierna är bra människor, men vår situation är svår. Vi kan inte leva som de. Här i Jordanien har vi ingenting, ingen livskvalitet. Före kriget var vi lyckliga.
För Abu Zaid finns det bara en riktning: hemåt. Det är tillbaka till Syrien hon hoppas på att en dag kunna återvända. Det är dit längtan strävar, svårare vissa dagar än andra.
De yngre har inte råd att låta längtan agera kompass. De som har barn har andra bekymmer. Barn behöver skola, utbildning, fungerande hälsovård, trygghet, framtidsutsikter. I det vakuum som råder bland de syriska flyktingarna i Amman är det svårt att komma vare sig bakåt eller framåt. Därför vill många bort, även om sextiofemåriga Amna Khalaf Abu Zaid tvivlar på att det egentligen är bättre någon annanstans. Hemma bäst.
Men kan man inte vara hemma får man ta näst bäst. I det här fallet: försäkra sig om att man överlever. I konkurrens med otaliga andra med samma mål. Det är inte bara till Jordanien de syriska flyktingströmmarna söker sig. I Libanon, med drygt fyra miljoner invånare, steg antalet registrerade syriska flyktingar nyligen över en miljon. I Turkiet finns 700 000, i Irak 220 000, i Egypten 140 000. Och i Jordanien alltså snart 600 000. Totalt finns snart 2,7 miljoner syriska flyktingar utanför landets gränser, och ännu fler innanför.
Globalt har UNHCR registrerat över tio miljoner flyktingar som flytt utanför sitt lands gränser. Totalt beräknas antalet flyktingar närma sig 50 miljoner.
I Finland har 485 syrier sökt asyl sedan krisen i Syrien bröt ut för tre år sedan. Under samma tid har 343 positiva beslut om uppehållstillstånd fattats. Sjuttiotvå syrier har skickats tillbaka till det EU-land dit de först anlänt, med stöd av EU:s Dublinförordning.