I den bästa av världar
I den rosa världen lyser solen eller stjärnorna, teet doftar och kakorna har söta dekorationer. Vem eller vad du är kan kvitta så länge du har den rätta klänningen.
I en havsnära lägenhet i östra Helsingfors bor Tony och Jenni Kosonen. I tamburen står rader av ballerinaskor, pumps och rosa vinterstövlar och inredningen bär spår av Jennis hand. Det är Jenni som gillar rosa och Hello Kitty. Mycket. Tamburen, köket och sovrummet har redan fått rosa väggar, nästa i tur är vardagsrummet. Framför fönstren vajar blommiga gardiner och på hyllorna och i soffan sitter Hello Kitty i olika skepnader.
– Tony lever klockan 7–15 på vardagar, det är han som tjänar pengarna och Jenni som slösar bort dem. Tony har hamnat allt mer i marginalen, han är en no life loser. Han har inte så mycket socialt liv heller medan Jenni är väldigt social och utåtriktad, förklarar Jenni Kosonen.
Hos Tony och Jenni är det kläderna som gör mannen, och kvinnan.
– Kläderna är helt centrala för identiteten. Jag lever två liv. Då jag tar på mig Tonys kläder blir jag Tony, då jag tar på mig Jennis kläder blir jag Jenni.
Det är fredag eftermiddag, arbetsveckan är slut och Jenni har tagit över. Tony finns inte här. Det är Jenni vi har kommit för att hälsa på, och hon som har dukat bordet med blommiga koppar och rosa mazariner och lagt doftande äppelwienerbröd i ugnen. Vi ska också träffa Jennis kompis Momo, eller Joona Vainisto, och prata om hur det är att vara en brolita och lolita.
Sött, inte sexigt
Men först begreppen: brolita kommer från brother + lolita, och betecknar en manlig lolita. Lolita är en subkultur med ursprung i Japan, som kretsar kring en flickig och pyntad klädstil. Sedan finns det variationer inom stilen: sweet lolitas klär sig i pastell och öser på med spets, rosetter och volanger. Mönster och accessoarer får gärna varar barnsliga, till exempel nallar, karuseller, bakelser, karameller och allt annat som är sött och gulligt. Classic lolitas gillar också volanger och rosetter, men väljer mer dämpade färger och lite mindre pynt. Och så finns det goth lolitas, ero lolitas, punk lolitas, guro lolitas, sailor lolitas, country lolitas, deco lolitas, casu lolitas ... bara fantasin sätter gränserna. En sak tar lolitorna ändå avstånd från. De har ingenting med Vladimir Nabokovs klassiker att göra: berättelsen om en medelålders mans otillbörliga sexuella känslor för mycket unga flickor. Tvärtom. Subkulturen, åtminstone i sin gulliga version, placerar sig i ingenmansland bortom barndom och vuxenhet, där allt komplicerat eller hotfullt som hör vuxenlivet till är bortskalat.
I stället dricker man te och äter bakelser. Man ordnar picknickar, tar fotografier och beundrar varandras klänningar. Ölkassar på picknicken är uteslutet. Det får gärna vara kawaii – alltså gulligt.
– Kawaii är japanskans mest använda ord. Då man i väst strävar efter skönhet och sexighet är det sött och gulligt som gäller i Japan. Det syns också i produkter och bland annat i skyltningen. Det är helt mainstream, också en vuxen man kan gilla söta grejer, säger Momo.
Momo studerar Asienforskning vid Helsingfors universitet och vet vad hon talar om. Men varför är gullighet inte särskilt uppskattat här?
– Kanske för att självständighet är så centralt. Gullighet kopplas till barnslighet, omvårdnad, behov av uppmärksamhet – alltså ingenting som anses passa en vuxen, säger Momo.
Mer än kläder
För Momo är det ett en hobby att klä sig som lolita. Men att klä sig kvinnligt är allt annat än en hobby. Med en färsk diagnos på att hon är en transperson handlar det om mycket mer än kläder. Men kläder är en viktig markör.
– Allt hänger ihop. År 2010 köpte jag min första lolitaklänning, och den använde jag första gången på Tracon. Det är lättare där, miljön är sådan att det är lätt att se ut hur man vill, säger Momo.
Tracon är ett evenemang kring manga och anime, som sorterar under japansk populärkultur. Och på träffarna är det många som är utklädda eller lolitaklädda. Men den allra första gången i kvinnokläder var i ett köpcentrum, i vardagskläder.
– Folk glodde och någon ropade att hej, pitten syns. Det var inte en så positiv upplevelse i sig, men känslan då jag var på väg ut överträffade ändå motgångarna.
Jenni hittade lolitastilen för tre år sedan, på internet.
– Plötsligt bara slog det ned: Så har jag alltid velat se ut! Jag kom ut ur garderoben i samma veva. Genom att lolitakläderna var ett slags rollkläder var det lättare. Jag behövde inte se ut som en kvinna på riktigt. I dag har de blivit mer än en roll för mig.
Första gången Jenni var lolitaklädd var i samband med Prideparaden i Helsingfors.
– Det var mitt på dagen mitt i stan. Jag tänkte att överlever jag det här så. Och alla var vänliga, folk log och Iltasanomat tog foto. Det var en väldigt positiv upplevelse.
Nu för tiden går Jenni ut också i vardagliga kvinnokläder.
– Jag smälter in. Folk tar väl mig för en medelålders fet kärring.
– Du har det bra då du har så gott självförtroende. Jag är osäkrare och det syns säkert utanpå, även om det blivit bättre, säger Momo.
– Jag är nöjd med mig själv. Jag har odlat ett slags mentala skygglappar. Jag bara är mig själv.
– Ja det försöker jag också, men ibland händer det ändå att jag tittar åt sidorna. Det kan kännas tröttsamt när andras reaktioner tvingar en att hela tiden fundera på vem och vad man är.
Den rosa drömmen
Frågade man den finske genomsnittsmannen om han hellre simmade med hajar eller drog på sig en rosa volangklänning och ballerinatossor är det förmodligen många som skulle välja hajarna. Men så är Jenni och Momo heller inga genomsnittsmän. Att så fullständigt bryta mot rådande normer kräver ändå stort mod. Jenni talar om att rollen ger skydd.
– Men det är kanske lättare för mig. Det är inte så viktigt att folk går på det, de får tycka vad de vill.
– För mig är det lite annorlunda. Jag tycker ju att andra också ska uppfatta mig som kvinna eftersom jag själv gör det, säger Momo.
I den bästa av världar behövde man inte kategorisera.
– Men det är så centralt i samhället att man ofrånkomligen funderar på kategorierna själv. Det kan vara frustrerande, säger Momo.
Jenni har i alla fall slagit fast sin personliga kategori:
– Mitt själslandskap är en 17-årig flickas och min lägenhet en sexårig flickas drömlägenhet. Men jag försöker leva ett helt liv i stället för att analysera mig själv för mycket.
Dessutom: Vad har man för nytta av etiketter när det gäller människor?
– Man kan ju fråga sig – vad spelar det för roll? Lolitasamfundet kategoriserar inte, säger Jenni.
Nej, lolitasamfundet kategoriserar inte enligt kön eller sexualitet – bara enligt stil. Jenni är en sweet lolita och Momo en classic lolita, med allt vad det innebär av klänningar och accessoarer.
– Sweet lolita är min grej. Det motsvarar min rosa personlighet. Kanske det är för att jag inte fick leva den rosa drömmen som sexåring, säger Jenni.
Dyrbar hobby
För Jenni och Momo är det en hobby att vara lolita, men det finns de som har det som livsstil, som inte går utanför dörren i andra kläder. Man väljer själv hur mycket vikt man vill fästa vid kläder, tedrickning, bakverk eller övrig japansk populärkultur.
Jenni klär sig till vardags som vem som helst, men i lolitakläderna vill hon gärna synas – det är ju det som är poängen.
– Visst är det roligt då folk kommer fram och säger härlig utstyrsel, får man ta ett foto? säger Jenni.
Någon billig hobby är det inte. Lolitor är klädsnobbar.
– Javisst! Den här kostade 300 euro, säger Jenni och nyper lite försiktigt i den rosa klänningen hon bär: Dripping Lace av märket Baby, the Stars Shine Bright.
Sammanlagt beräknar hon att dagens utstyrsel, medräknat tårtörhängen, rosetter, karamellringar, underkjolar, skjorta, knästrumpor, rosa ballerinaskor och så vidare, går på 500–600 euro.
Momo bryr sig inte så mycket om märken.
– Min dyraste klänning kostade 170 euro på loppis. Men jag har också en 30 euros Bodyline från Japan.
– Bodyline är lite av ett svärord bland lolitor, förklarar Jenni.
Momo bedömer att dagens utstyrsel med åskblå volangklänning, spetsstrumpbyxor, skjorta, högklackade skor är värd kanske 170 euro.
– Klänningen är av märket Fanplusfriend, men det är ett så kallat offbrand som inte riktigt räknas. De säljer också annat än lolitakläder.
På ett räcke i Jennis sovrum hänger klänningar och kjolar i lätta pastellfärger. Perfume Bottle, Angelic Pretty, Victorian Maiden, Cloudberry Lady. Märken och plagg har poetiska namn. På räcket hänger också ett par rosa parasoller och en kasse med accessoarer.
Parasoller och inte paraplyer, förtydligar Jenni. I lolitornas värld ska det helst vara solsken. Inte duggregn och iskall snålblåst som den här dagen, inte lera och besvärliga rötter som klackarna kan fastna i.
Då Jenni tagit av sig klänningen, tvättat bort sminket och dragit på sig jeansen och t-tröjan dyker Tony upp. Han är lite försyntare än den självsäkra och utåtriktade Jenni. Men precis lika hemma bland Hello Kitty och de rosa väggarna. Varför kategorisera?