Offer eller förövare?
"Vankila", fängelse, förkunnar en trafikskylt som vilken som helst strax utanför Tavastehus centrum. Vi tar till vänster, i den trygga förvissningen att vi kommer att köra åt andra hållet om några timmar. Så är det inte för alla. För många som sitter inspärrade här har vägen varit smal och stenig och ofta kantad med såväl våld som missbruk före den slutliga svängen.
Vid kanten av ett stort fält och invid ett skogsbryn ligger några gulbruna lådor grupperade enligt en eller annan snillrik funktionalitet. På håll skiljer de sig inte från otaliga andra lådor vid fält och skogsbryn, men då man kommer närmare kan man se att det löper ett högt metalltrådsstängsel runt dem. Ännu närmare syns också gallren för fönstren.
I Tavastehus fängelse bor närmare 200 personer, fångar för längre eller kortare tid. Den här dagen finns här 89 kvinnor, alltså ungefär hälften, precis som utanför murarna. Men den här fördelningen är egentligen inte representativ. Bara ungefär sju procent av dem som sitter i de finländska fängelserna är kvinnor, men över hälften av dem finns just i Tavastehus. Här finns också Vånå fängelse, med drygt femtio öppna platser för kvinnor och tio för familjer – i praktiken kvinnor och deras små barn.
Sju procent, trots att kvinnorna utgör ungefär halva befolkningen. Å andra sidan – andelen kvinnliga fångar har fördubblats under de tjugo senaste åren, och jämför man med andelen för fyrtio år sedan har den till och med tredubblats.
Priset för jämställdheten, hävdar gärna feminismens belackare. Knappast, säger sociologen Emmi Lattu, som forskar i kvinnors våldsbeteende vid Tammerfors universitet.
– Det är inte precis kvinnorna i fängelserna som dragit största nyttan av jämställdheten, tvärt om. De befinner sig ofta i våldsamma och ojämställda relationer. Jämställdheten är förbehållen medelklasskvinnorna. Här finns inget orsakssamband.
Om det finns annat än omständigheterna som föder kriminalitet skulle man tro att inte alla fångar kommer från en underprivilegierad bakgrund. Men faktum är att tre av fyra kvinnliga fångar haft problem att klara av sina utgifter i det civila, tre av fyra har utsatts för våld i en nära relation, över hälften har alkoholproblem och ännu fler använder droger. Olika slags personlighetsstörningar, ångest och depression är vanliga, visar Brottspåföljdsverkets utredning från 2008.
– Utbildningsnivån bland fångarna är lägre än genomsnittet, en del har inte avslutat grundskolan och det förekommer mycket arbetslöshet. Visst begås brott i alla samhällsklasser men de mindre privilegierade är klart överrepresenterade, säger Lattu.
Att kvinnor begår färre och lindrigare brott än män och mer sällan återfaller i kriminalitet är ett universellt fenomen, konstaterar kriminologen Matti Laine, överlärare vid Brottspåföljdssektorns utbildningscentrum. Men vem som egentligen sitter i fängelserna speglar sist och slutligen lagstiftningen och det omgivande samhället.
– Det har funnits perioder till exempel på 1800-talet då fler kvinnor än män suttit fängslade på grund av brott mot liv. Då var ett utomäktenskapligt barn en stor katastrof för en kvinna, och det hände betydligt oftare än i dag att kvinnor tog livet av sina nyfödda barn. Under 1940- och 50-talen fanns det också mångdubbelt fler kvinnliga fångar jämfört med i dag, då straffen var stränga för olagliga aborter.
Ett finländskt särdrag när man tittar på statistiken för de europeiska länderna är att våldsbrott är de vanligaste brotten bland finländska kvinnliga fångar. I de flesta andra länder är de vanligaste brotten bland kvinnliga fångar egendomsbrott eller narkotikabrott. Det förklarar Emmi Lattu på två sätt.
– I Finland finns ett utkomstskydd som gör att man i alla fall inte behöver bryta mot lagen för att få mat på bordet för barnen. Därför är egendomsbrotten kanske inte lika vanliga. Å andra sidan handlar det också om att Finland traditionellt är ett våldsamt samhälle.
Laine har ännu en förklaring: dryckeskulturen. Att andelen kvinnliga fångar har tredubblats på de senaste fyrtio åren beror enligt Laine på att kvinnorna nu närmar sig männen i fråga om alkoholbruket. Då kvinnornas andel av rattfylleristerna ännu för ett par decennier sedan var en procent, är andelen i dag 16–17 procent.
– Att andelen kvinnliga fångar ökat beror på att missbruket förändrats. Ännu i början på 1960-talet var de finländska kvinnorna så gott som helnyktra. Då allt fler kvinnor missbrukar inte bara sprit utan också andra droger begår de också fler våldsbrott.
Enligt statistiken har tre av fyra kvinnliga fångar upplevt våld i en nära relation. Här kanske också ligger en nyckel?
– Visst har kvinnornas våld anknytning till männens. Men jag har också hört uppfattningen att det ofta är slumpen som avgör vem som råkar hålla i filekniven. Då missbruk och våld växer och eskalerar kan det hända att det slutar i brott mot liv, säger Laine.
Slump eller inte, faktum kvarstår att de kvinnliga fångarna har blivit utsatta för våld i högre grad än männen samtidigt som männen utgör över nittio procent av fängelsepopulationen. Emmi Lattu talar om den sociala kontrollen som en faktor som effektivt håller kvinnorna inom lagens ramar. Aggressivt beteende fördöms betydligt hårdare hos kvinnor, medan det i vissa sammanhang till och med är accepterat hos män.
– Man kan säga att de kvinnor som begår brott blir dubbelt stämplade. Dels för att de begår brott, dels för att de är kvinnor som begår brott och därigenom bryter mot alla förväntningar på vad en kvinna ska vara, säger Lattu.
En annan faktor som i någon mån kan skydda kvinnorna från brott är moderskapet, menar hon.
– Huvudansvaret för barnen och för att upprätthålla familjen ligger fortfarande ofta på kvinnan.
Inuti den av de gulbruna lådorna som inrymmer avdelningarna för kvinnliga fångar är stämningen lugn, lågmäld, vänlig den här dagen. Avdelningarna ser ut som en blandning mellan myndighetskorridorer och sjukhus, en känsla som förstärks av invånarnas likadana collegedräkter, mjukisbyxor och kjolar. På avdelningen för dem som förbundit sig att få slut på sitt missbruk försvinner de flesta in på sina rum då vi kommer, ett par unga kvinnor sitter i rökrummet och någon läser en tidning. Men vad en utomstående ser under några minuter har förstås ingenting att göra med upplevelsen hos den som sitter inspärrad, ibland i många år.
Då gäller det att försöka fylla sin tid med någonting. Att innanför murarna försöka omskapa sina förutsättningar så att man slipper komma på nytt. Till exempel genom rehabilitering, utbildning, arbete och terapi – förutsatt att sådant finns tillgängligt.
I Brottspåföljdsverkets rapport från 2008 påpekas att den verksamhet som ordnas för kvinnorna i fängelse ofta är slumpmässig och sporadisk eftersom kvinnorna är så få. Systematisk rehabilitering och utbildning saknas.
I Tavastehus är antalet kvinnliga fångarna ändå störst i landet. Här kan de ansöka om att få arbeta i köket, städa eller arbeta med sömnad. Dessutom kan de avlägga grundskolan och gymnasiet. Så värst mycket hjälper det ändå inte med tanke på möjligheterna att skaffa sig försörjning utanför fängelset.
Mest akut är ändå att få slut på våld och missbruk. I Tavastehus fängelse ordnas rehabilitering för våldsamt beteende till exempel genom diskussionsgrupper, och det finns handledare till stöd för dem som missbrukar.
– Men tyvärr lider vi av enorm resursbrist till följd av orimliga sparkrav. Det drabbar rehabiliteringen. Personalen räcker inte på långt när till. Det skulle behövas så mycket mer, ett samtal räcker inte för att förändra ett beteende, säger brottspåföljdschefen Leena Salomäki.
Hårdare tag och strängare straff är en medicin som många utanför murarna gärna ordinerar för att få bukt med kriminaliteten. Salomäki har ett annat perspektiv.
– De flesta här har viljan att stanna upp och fundera över sina liv. Det är väldigt tråkigt att inte kunna erbjuda dem det stöd de behöver.
I fängelset finns en psykolog på närmare 200 fångar, tre alkohol- och droghandledare och en handfull som leder rehabiliteringen för personer med våldsamt beteende. Enligt Salomäki skulle det behövas många fler.
– Man kan bara hoppas att ingen åker härifrån i värre skick än då hon eller han kom. Att inte psykiska problem och missbruk åtminstone förvärrats.
Anne, 27 år:
"Då jag var 18 år träffade jag den man jag sedan gifte mig med. Genom honom kom jag i kontakt med tunga droger och började använda dem regelbundet. Han hade också alkoholproblem, och söp i perioder. Sedan kunde han vara nykter en tid igen.
Då han drack blev han våldsam, och en gång försökte han döda mig. Jag gick till polisen, men efter ett tag drog jag tillbaka min anmälan. Vi separerade, men jag älskade honom så mycket att jag återvände.
En tid efteråt var det ganska bra, min man höll sig nykter i ungefär ett halvår. Men sedan började han dricka igen. Livet var på många sätt ganska kaotiskt.
Så en kväll var jag och min man i ett sällskap hemma hos en annan man. Den andre mannen misshandlade min man. Sedan hotade han mig och flög på mig och attackerade mig sexuellt. Han hade tagit ifrån mig telefonen. Jag var trängd och hade inga alternativ. Nödvärn var vad det var.
Efteråt var det jag som ringde ambulansen och släppte in polisen. I tingsrätten fick jag livstid, men hovrätten mildrade domen till nio år för dråp. Nu har jag avtjänat två och ett halvt år. Jag är inte en våldsam person, och jag har aldrig begått våldsbrott tidigare.
Det är klart att jag är ledsen att det måste gå som det gick. Det är något som kommer att följa mig hela livet och som jag måste lära mig att leva med. Men jag hade inga alternativ. Hade min man försvarat mig då hade jag inte varit här nu. Men han försökte inte ens. Nu fortsätter han på samma sätt medan jag sitter här.
Jag har tagit ut skilsmässa, men ringer min före detta man ibland för att höra hur han har det. Men jag tänker inte återvända, det finns sådant jag inte kommer över. Då vi var tillsammans använde jag droger och tänkte kanske inte riktigt klart, jag hoppades att allt skulle ordna sig. Då man älskar någon så hoppas man ju att allt ska bli bättre. Vi talade nog om att söka vård båda två, men vi kom aldrig så långt.
Nu har jag sluppit drogerna. Det var svårt. Utan droger måste man lära sig att möta motgångar och handskas med dem. På det viset är jag tacksam för att jag fått en ny chans. Jag håller på att göra mig klar från grundskolan och jag jobbar här i fängelset. Jag hoppas att framtiden blir bättre. När jag slutfört grundskolan hoppas jag kunna utbilda mig till kosmetolog. Jag har ansökt om en plats på öppen avdelning, där man kan få lov att studera utanför fängelset.
Då jag kommer ut härifrån tänker jag flytta till Helsingfors där ingen känner mig. Jag hoppas att jag får ett jobb och ett normalt liv, jag behöver inget annat. Men jag vill ta det försiktigt, jag vågar inte hoppas för mycket."
Helena, 53 år:
"Då jag var tonåring hände en sak som gjorde att någonting liksom gick sönder. I högstadiet träffade jag min första pojkvän, som tyvärr var en "bad boy" och gillade att supa. Jag gick i åttan då vi firade valborg tillsammans, och min pojkvän och hans kompisar våldtog mig i grupp. Jag kunde inte anmäla våldtäkten för ingen på den lilla orten skulle ha trott mig. Men någonting hände, och jag brydde mig liksom inte längre så mycket om att se efter mig själv.
I nian hände sedan ännu en sak som gjorde det omöjligt att stanna kvar. Vi hade en lärare som inte kunde hålla händerna borta från eleverna. Han utnyttjade mig. Det var en stor skam när det kom fram.
Efter grundskolan flyttade jag till Helsingfors, och livet gick ganska vilt till. Min första man hade också alkoholproblem. Vi var tillsammans i sju år och fick tre barn. Det visade sig att han var våldsam, och våldet blev bara värre. En gång kom han hem i fyllan och hotade att döda mig med sina bara händer. Då var det någonting som klickade till, och nästa minnesbild är att jag står med kniven i handen. Jag hotade honom, och som tur var backade han. Det var kulmen på fyra år av misshandel.
Sista gången min man misshandlade mig hade misshandeln säkert fått dödlig utgång om inte grannarna ingripit. Jag tog barnen med mig och åkte till ett skyddshem, och efter det tog jag ut skilsmässa.
Många undrar varför man inte bara sticker ur ett våldsamt förhållande. Det är inte så enkelt. Redan hotet om våld är ett förtryck. Förövaren får offret att känna att hon förtjänar våldet. Dessutom hade vi tre små barn. Jag hade börjat dricka själv också, som ett slags självmedicinering mot ångesten. Det började egentligen redan med skammen över händelsen med läraren.
I början av 1990-talet hade jag en helt nykter relation, som resulterade i ett barn. Det var på många sätt en bra tid. Men relationen tog slut, mannen kände sig inte hemma i rollen som far i en stor styvfamilj även om han nog försökte sitt bästa. Jag är väl själv en svår person också. Genom AA (Anonyma Alkoholister) har jag lärt mig att jag inte är fullt så trevlig som jag trott.
Under åren som följde kom och gick olika partner, men gemensamt för dem var att alla var alkoholister – antingen supande eller nyktra. Från slutet av 1990-talet var jag själv helnykter i fjorton år, till 2012. Då hade jag inga våldsamma relationer. Men 2012 började den egentliga händelsekedja som i slutändan ledde hit.
En hemsk sak hände mitt barnbarn, som då var åtta år. Hon hade varit hos mig, då hon plötsligt gick in i en psykos och var helt sönder. En äldre man som bodde i samma hus som jag och var bekant sedan länge hade utnyttjat henne sexuellt, och hon vågade inte berätta. Det tog tre veckor innan jag insåg vad som hade hänt. Känslan då jag förstod var förkrossande, jag var så ursinnig, jag satt och skakade i två timmar med en kudde i famnen och bad till Gud att jag inte skulle rusa i väg och flyga på honom. Jag hatade honom intensivare än någonsin någon av de misshandlande männen.
Jag tror att den här händelsen kan ha bidragit till att jag började dricka igen. Plötsligt hade fyra öl förvandlats till en hel kasse lonkero. Jag borde ju ha vetat bättre. Jag träffade också en man som söp. Grälen var värre än i tidigare förhållanden, och mannen var också sjukligt svartsjuk.
När jag tidigare hade nöjt mig med språkliga uttryck blev jag nu också själv våldsam. Det kom som en total överraskning. Förutom den enda gången då jag hotade min första man med kniv hade jag aldrig slagit tillbaka. Nu slogs jag tillbaka med en ursinnets kraft som jag inte visste att jag hade.
För att få slut på drickandet och förhållandet lade jag in mig för vård. Men mannen lämnade mig inte i fred. Jag klarade inte av att stå emot, och åkte tillbaka. Alkoholen var något som band oss samman. Ibland är det bandet starkare än någon som helst kärlek.
Jag vet inte riktigt vad det var i mig och i förhållandet som gjorde att jag också blev våldsam, men grälen blev bara värre och återkom oftare. Mannen drog in min familj i sina hotelser. Jag tror att det var den utdragna rädslan och pressen som ledde till vad som sedan hände.
Det var en dag i juni förra sommaren. Vi var helt nyktra på morgonen, men då vi hälsade på hos grannen hällde han upp supar åt oss. Medan kvällen framskred tänkte jag att nu går jag innan jag får stryk. Fast vi flyttat isär hade mannen mina nycklar, men jag ville inte sova i samma lägenhet som han utan satte mig på krogen att vänta tills han slocknade för att sedan ta hans nycklar och åka hem till honom i stället.
Men då jag öppnade dörren kom han emot mig i tamburen. Han hade gjort en barrikad för att höra när jag kom. Ovanpå den fanns en hammare, som jag svingade mot honom. Han tryckte upp mig mot diskbänken i köket och hotade att döda mig. Jag minns fortfarande hans ansiktsuttryck. Jag har aldrig sett ett så kallt och omänskligt uttryck. Jag var säker på att nu dödar han mig.
Sedan har händelseförloppet raderats ur mitt minne. Plötsligt bara såg jag att han satt i soffan, blodig. Jag hällde ut mina grejer ur väskan för att få tag på telefonen och ringde ambulansen. I rättegångsprotokollet har jag läst att han hade ett knivhugg i kroppen, och att det träffat rakt i hjärtat. Jag hade under en promille alkohol i kroppen.
Jag är dömd till åtta år och nio månader för dråp. Det tog någon månad innan jag alls kunde förstå vad som hänt, och det kommer säkert att ta år att lära sig att leva med det. Att ha dödat någon. Jag har alltid avskytt och fördömt våld. Det som hände är tragiskt och våld är alltid hemskt, oavsett vem som gör sig skyldig till det. Men ibland är det ett resultat av någonting som pågått en mycket lång tid."