Bakom barrikaderna
I månadsskiftet januari-februari tillbringade fotografen Niklas Meltio två veckor tillsammans med en av de tiotals motståndsgrupper som installerat sig på Självständighetstorget i Ukrainas huvudstad Kiev. Under den här tiden dokumenterade han vardagen bakom barrikaderna – de barrikader som den 21 februari slogs ner i blodiga spillror och på vars ruiner det just nu pyr en olöst konflikt som kan komma att omforma hela Europas framtid.
Demonstrationerna tog fart redan i november men de flesta i det här tältet som kallas Druha Sotnya, eller andra plutonen, har kommit till Självständighetstorget, Majdan, i januari. Okända för varandra, av en slump placerade i samma tält, med olika bakgrund och olika starka tankar kring varför de är här, i ett av de tjugotal tält som slagits upp på det här symbolladdade torget i Ukrainas huvudstad Kiev.
Men de är alla förenade av en stark övertygelse om att landet måste förändras.
De har anlänt till torget från olika håll av landet för att kräva frihet. Rätt till en stabil vardag. En rättvis framtid.
De kanaliserar sin konkreta ilska och frustration mot president Viktor Janukovytj, och det system som stöder honom.
De talar om revolution, om rättvisa, om Europa.
När och hur förändringen, eller revolutionen, ska ske vet de inte, men Anastasia, Sasha, Max, Dionis, Yaroslav och de andra väntar, ser tiden an.
Över torget vilar vintern, som tidvis utmanar övertygelsen med temperaturer som ligger kring tjugo köldgrader. Men de har sitt tält som hålls varmt. Ett tält där de sover, äter, pratar, möts och skils. En ocku-perad byggnad intill fungerar som servicecenter. De stadsbor som inte själva kan bo på torget visar sitt stöd genom kläd-, penning- och matdonationer samt genom att bjuda hem demonstranter då någon av dem behöver duscha eller gå på toa.
Medan de väntar förbereder de sig. Tränar, vaktar, vilar. Umgås, patrullerar, kontrollerar.
Dagarna går. Veckorna går.
Och frustrationen växer, för att ingenting händer.
– Jag hatar den här tystnaden. Vi vet inte vad som ska hända och hur lång tid det tar. Vi bara väntar och folk blir frustrerade. Det är inte bra. Jag har byggt ett vapen och allt möjligt, men jag vill inte använda det. Jag vill bara ha en fredlig revolution, säger Dionis, 24, i början av februari.
Han har efter noggrant övervägande lämnat sin dödssjuka flickvän kvar på ett sjukhus som ligger långt borta från det här tältet.
Han har gjort det för sakens skull, för att stå på barrikaderna när Ukrainas folk kräver en ny framtid.