Gratis arbetskraft bygger världens dyraste OS
Om en knapp månad inleds OS i Sotji. I hela OS-byn pågår febril aktivitet för att allt ska bli klart i tid. Men arbetarna får inte betalt. De är lärare och dagisfröknar som tvingas jobba gratis.
SOTJI/ADLER – Vi får mat och husrum, vi har ingenting att klaga över. Det är trevligt att vara i Sotji. Hemma hos oss är det tjugo minusgrader just nu. Här är det åtminstone varmt och skönt, säger Azar Gadzjijev.
Han står med händerna i byxfickorna och grinar brett. Gadzjijev jobbar i vanliga fall som polis i byn Uspenskij i Krasnodardistriktet. Nu planterar han och hans kolleger träd i OS-byn i Sotji. För dem är det ett äventyr att få vara med och förbereda olympiska spel. Då gör det inte så mycket att de har blivit utkommenderade på sin nyårsledighet för att sköta ett jobb som de inte får betalt för. Hela OS-byn sjuder av lärare, poliser och övriga kommunalt anställda som har beordrats infinna sig för att anlägga alléer och gräsmattor.
Många vill inte ställa upp på intervju. Däremot bekräftar de anonymt att de har hotats med avsked om de inte ställer upp.
Högstadieläraren Arsen Vysjnevskij valde att strejka.
– Jag infann mig första dagen, fick en spade i handen och skulle jobba med att breda ut jord. Vi hade inte ens arbetskläder! Dem skulle man ha med sig själv. Efter några timmar fick jag nog och gick hem. Jag tänker inte återvända, konstaterar Vysjnevskij lugnt. Han undervisar i historia och samhällslära på ett högstadium i Sotjis tvillingstad Adler.
Pengarna stjäls
I likhet med många andra lokalbor frågar sig Vysjnevskij hur det kan vara möjligt att arrangörerna för världens dyraste OS (de totala kostnaderna uppgår till 51 miljarder dollar hittills) kräver att folk ska jobba gratis. Även om han vet svaret. Det vet även Semjon Simonov, jurist som jobbar för människorättsorganisationen Memorial i Sotji.
– Först betalar regeringen ut pengar för OS-projekten till Krasnodarguvernementet. Därefter betalar guvernementet till byggbolagen och till sist ska bolaget betala ut löner till sina arbetare. Vid det laget har så mycket försvunnit i korruption att det ofta inte finns några pengar kvar.
I somras uppstod spontana protester bland gästarbetare som i månader hade väntat på sina innestående löner. Myndigheterna svarade blixtsnabbt med svepande deportationer av utländska medborgare, framför allt gästarbetare från Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Poliserna gjorde raider på OS-byggena och arresterade hundratals personer, oberoende av om de hade lagliga arbetstillstånd eller inte.
Därefter har majoriteten av OS-arbetarna varit ryska medborgare. Men fortfarande har Simonov i sitt register ungefär tusen personer som inte har fått sina löner. Somliga har innestående löner för tio dagar, andra för sju månader eller mer.
Säkerheten i fokus
Säkerhetspådraget i Sotji är enormt. Över 40 000 poliser patrullerar i Sotji och Adler och vägspärrar kontrollerar alla infartsvägar till staden. Utanför staden breder tältstäder ut sig där utsocknes poliser har inkvarterats. Efter självmordsbombarna i Volgograd är myndigheterna pressade att ha full kontroll – till vilket pris som helst.
Irritationen över de drakoniska åtgärderna är stor bland Sotjiborna.
– Vi kallar det för ”det olympiska systemet”. De kringskär vår rörelsefrihet mer och mer hela tiden. Nu är huvudvägen mellan Sotji och Adler stängd för alla fordon utom de OS-ackrediterade. Alla torg har stängts och även köpcentrumen ska stängas. De öppnar inte på nytt förrän om tre månader och folk förlorar sina inkomster. Vi är så fruktansvärt trötta på allt det här och önskar bara att det vore över, säger journalisten Anna Gritsevitj. Hon jobbar på webbportalen Sotjinksije novosty, ett av de få oberoende lokala medierna i staden.
Invånarna hamstrar både mat och ved. Utifall att. Innan OS är över kan vad som helst hända, säger Vitalij Vasiljev.
– Jag har lagt upp ett lager med fiskkonserver, grötflingor, ris och makaroner. Dessutom köpte jag ved och ljus. Vi är fullt beredda på att myndigheterna plötsligt inte låter oss lämna våra hem över huvud taget. Då måste man ju kunna överleva utan att gå ut, säger Vitalij Vasilev som jobbar som chaufför.
Ny medborgaraktivism
OS har väckt en ny medborgerlig aktivism hos Sotjiborna. Det ser miljöaktivisten Vladimir Kimajev från Norra Kaukasiens miljövakt som en positiv sak.
– Tack vare OS har folk plötsligt börjat uppleva att vi har ett gemensamt samhälle. Intresset för miljöfrågor har blivit större. Det är nytt.
Hbl träffar Irina Sitnikova på en anti-OS-demonstration i Sotji, den sista tillåtna som äger rum i staden. Från den 7 januari måste alla demonstrationer få tillstånd av underrättelsetjänsten FSB och därefter hållas på ett särskilt ställe.
Sitnikova bor i byn Kudeptsa utanför Sotji, som framgångsrikt lyckades avvärja ett gaskraftverksbygge.
– Vi har en så vacker bergsmiljö i vår by. När ett byggbolag plötsligt dök upp och meddelade att här skulle byggas ett kraftverk beslöt vi oss för att kämpa emot in i det sista. I tre år spärrade vi av vägar och höll vakt 24 timmar om dygnet. Till sist avstod bolaget från hela bygget eftersom det ändå inte hade blivit färdigt i tid inför OS. Gissa om vi är stolta! säger Irina Sitnikova och formligen strålar.
Diskret bögklubb
En annan positiv sak enligt många medborgaraktivister är att den ryska antihomolagen har fått så stor uppmärksamhet. Men på Sotjis enda gayklubb Majak säger artisten Andrej Smetanin att han har svårt att förstå upprördheten.
- OS i Sotji går av stapeln den 7–23 februari och blir det dyraste OS genom tiderna. De totala kostnaderna har beräknats till 51 miljarder dollar. (OS i Peking kostade 40 miljarder dollar.)
- Människorättsorganisationen Human Rights Watch har kritiserat OS-arrangemangen hårt i täta rapporter under fjolåret.
- Ungefär 2 000 familjer har tvingats lämna sina hem på grund av OS-arrangemangen. HRW anser att ryska staten inte har gjort tillräckligt för att kompensera de här familjerna.
- Av de 70 000 arbetare som har jobbat på OS-byggena har många tvingats arbeta tolv timmar per dag med en ledig dag i månaden. Deras pass har konfiskerats och lönerna har inte betalats ut.
- HRW kritiserar även de ryska myndigheterna för att sätta press på medierna, för miljöbrott och för antihomolagen.
– Den nya lagen påverkar inte våra liv alls. Jag bor i Sotji och känner mig inte speciellt förtryckt här som bög, jag lever som alla andra. Femtio procent av klientelet på Majak är heterokillar och -tjejer. Alla vet att vi finns men ingen har någonsin stört oss, konstaterar Smetanin.
Han står i sminkrummet bakom scenen och gör sig i ordning inför kvällens dragshow. Majak är en klubb som fungerar ytterst diskret – för att hitta den måste man veta exakt var den ligger, gömd i en liten gränd bakom en massiv ståldörr. Klubben har en sträng face-kontroll och majoriteten av kunderna är stamgäster.
– Vi har existerat i åtta år och aldrig haft några problem. Men vi vet också exakt vilka vi släpper in, säger en av de anställda som vill förbli anonym.
Vinnare
Uppe i den fashionabla skidorten Rosa Chutor avgörs tävlingarna i slalom och utförsåkning. Hbl besöker platsen sista dagen innan backarna stängs helt och hållet som ett led i OS-förberedelserna.
Jekaterina Popova och har bägge har fått jobb på hotell i Rosa Chutor. De är glada och fyllda av förväntan.
– Att få vara med och ta del av OS, det är stort! Vi är stolta över vårt land och stolta över Rysslands nya Chamonix, säger Jekaterina Popova och tänderna blixtrar i hennes solbrända ansikte.
Förlorare
OS skapar vinnare och förlorare. En av de sistnämnda är Aleksej Kravets, som blev av med det hus han hade byggt under femton år vid Svarta havets strand. I dag är han bostadslös och vågar inte visa sin gamla tomt i dagsljus. Han kör oss dit i sin gistna gamla Lada klockan sju på morgonen medan det är kolmörkt och ingen ser oss.
– Pappa hade fått tomten av Statens järnvägar under Sovjettiden och den privatiserades i början av 1990-talet. Jag ansökte om tillstånd för att bygga ut huset. Myndigheterna drog ut på det, flera gånger var jag tvungen att lämna in min ansökan på nytt eftersom de tappade bort den.
Till sist började han bygga i alla fall. År 2010 meddelade OS-kommitténs byggbolag Olimpstroj att de hade övertagit rätten till tomten. Kravets erbjöds en etta i kompensation och sade nej tack. Efter två års kamp marscherade poliser in i hans hem, tömde det med våld, kastade ut allt lösöre och rev byggnaden.
Tomten ligger i Adler, precis intill den nybyggda imposanta järnvägsstationen i stål och krom därifrån tåget går upp till Rosa Chutor. Vi klättrar upp på en betongvägg och går ett tiotal meter framåt. Kravets pekar på en asfalterad, oupplyst parkeringsplats.
– Där borta låg mitt hus. Och min trappa ned till havet. Jag badade varje morgon, jag brukade simma från den ena piren till den andra och tillbaka.
Aleksej Kravets tittar ut över havet. Bakom honom ligger den nya järnvägsstationen i stål och krom, upplyst som en jättelik fyrbåk i mörkret.
– OS är säkert bra för dem som har fått nya jobb. Men för oss som har förlorat allt vi lyckades bygga upp är det ingen tröst.