”Jag var en självsäker ung fjompsa”

Hög ålder, 93 år närmare bestämt, är ingen orsak att låta bli att fröjdas åt varje dag och ta vara på de kulturbegivenheter som bjuds, i synnerhet om det gäller musik och teater.

Ibland får handikapptaxin vika av till kvarteret Vitsippan flera gånger i veckan, där Pepé Hagelstam bor med sin dotter Micaela Gustafsson, för att plocka upp henne för en konsert i kyrkan, en Metropolitanopera på bio Forum eller en föreställning på kulturhuset Karelia.

– Jag känner mig alltid uppiggad efteråt, fastän jag kan vara trött ibland av andra orsaker. Det är viktigt att bevara sin nyfikenhet och följa med vad som händer.

På bordet hemma ligger en bunt av den franska veckotidningen L’Express. Den läser Pepé Hagelstam från pärm till pärm varje vecka.

– Det är en bra tidning som har som devis att berätta sanningen “så som jag upplever den” och det finns väldigt mycket att läsa i den. Jag är glad att Sarkozy inte längre är president. Honom kunde jag inte tåla. Hollande verkar mycket bättre, fastän det sägs att han är lite otydlig i sina visioner.

Pepé Hagelstam oroar sig över den högerpopulism och den invandrarfientlighet som nu drar över Europa.

– Jag kan inte förstå att man röstar på sådana partier. Har folk inget hjärta? Jag tycker att vi visst skall ta in invandrare i landet bara de har rena papper. Ofta är det nog eget folk som bär sig illa åt, inte är det invandrarna som gör det.

Intresse för det franska

Pepé, som egentligen heter Hélène, är frankofil ut i fingerspetsarna.

– Jag är född i Paris och bodde där under mina första tre år. När jag lekte i sandlådan med en pojke som hette Memé beslöt jag att jag ville kallas Pepé och så blev det.

Hennes båda föräldrar var finlandssvenska. Pappa Wentzel Hagelstam, författare och journalist, måste fly från Finland under ofärdsåren i början av 1900-talet. Han hörde till den grupp upprorsmän som motsatte sig generalguvernör Bobrikoff. Småningom hamnade han i Frankrike och var en tid korrespondent för Hufvudstadsbladet i Paris.

Pepés mamma Anna, född Silfverberg, var en berömd och uppskattad konsertsångerska, som uppträdde både nationellt och internationellt, med franska sånger och Sibelius som sin specialitet.

Pepé Hagelstam var som ung för sin del fascinerad av teater.

– När jag var 17 år tyckte mamma att det var dags att jag återvände till Frankrike för att lära mig franska ordenligt och vi reste dit tillsammans.

Där introducerades hon för  Suzanne Desprès och Aurélien Lugné-Poë som talade om såväl skandinavisk dramatik som Strindberg och Ibsen.

Vad du rädd för att sedan stanna där ensam?

– Pyttsan! Jag var en självsäker ung fjompsa, säger Pepé Hagelstam och visar ett foto av en glad ung flicka i rutig klänning.

– Det togs när jag precis hade kommit till Paris. Klänningen hade jag sytt själv.

– Småningom blev jag god vän med Denyse Carotts och fick bo i hennes familj.

Tyskarna kommer

Pepé Hagelstam började studera teater vid konservatoriet och hade två mycket berömda skådespelare som lärare, Louis Jouvet och André Brunot.

– De var mycket inspirerande och höll sin hand över mig och jag såg en massa teater utan att behöva betala för biljetten. Studierna gick bra. För att få ett bra uttal och god artikulation övade vi att prata med en penna i munnen. Lärarna poängterade också hur viktigt det var att vara naturlig och inte spela över.

Medan vinterkriget pågick i Finland stannade Pepé Hagelstam kvar i Paris, men stöveltrampet i Europa blev allt starkare.

– Jag minns ett cykelbud på gatan som ropade: De har kommit till Triumfbågen! Det var tyskarna som ockuperade Frankrike 1940.

Nu följde obehagliga tider i Paris och rädslan gick som en underström bland människor.

– Jag minns hur Gestapo en dag kom in i vår klass och förde med sig en förfärad judisk flicka. Vi var vettskrämda. Vad som hände med henne har jag aldrig fått reda på.

Mamma Anna skrev oroliga brev till Pepé och ville att hon skulle komma hem.

– Men jag svarade att det här nog går över snart och stannade kvar. Plötsligt slutade breven att komma och jag undrade vad som hade hänt.

På darrande ben gick Pepé till ett av Gestapos kontor och bad att få besked.

– Det var obehagligt, men de var vänliga mot mig och förklarade vart breven adresserades.

Pepé hann vara fyra år i Frankrike innan det blev dags att åka hem. Vid det här laget hade hon lärt sig språket perfekt, även om det fanns så pass mycket utländsk accent kvar att hon inte skulle kunna arbeta som skådespelare på franska.

– På hemvägen skulle jag byta tåg i Berlin. Där undrade en bärare vad jag tyckte om Hitler och Tyskland. Huu! Jag slank i väg som ett skitigt streck. Det hände att tyskarna slängde ut folk genom fönstret på tågen!

Skådespelarliv

Mitt under brinnande krig blev Pepé Hagelstam anställd som skådespelare vid Svenska Teatern och fick åka ut till fronten för att underhålla soldaterna.

– Efter kriget träffade jag min man Eric Gustafsson som också var skådespelare. Han kom från Bromarv och vi bosatte oss där i en villa på  Rilax gård i några år, tills det bar av till Helsingfors igen.

Hon trivdes bra på Svenska Teatern och arbetade där i över fyrtio år.

– Jag minns framför allt rollen som Poncha i Bernardas hus av Lorca. Visst fanns det intriger på teatern, som på alla andra ställen, men dem har jag glömt.

I slutet av 1980-talet flyttade paret tillbaka till Bromarv där de lät bygga ett hus.

– Det blev ett mycket bra hus, men Eric hann bara bo där ett år innan han dog.

Skyddsänglar

Själv bodde Pepé kvar i många år, men fick allt mera problem med balanssinnet och sina fötter så det blev besvärligt.

– Jag fick god hjälp av hemvården, men Micaela tycker att jag skall bo här med henne och det är jag mycket tacksam för. Jag har fantastiska skyddsänglar. Tänk på alla dem som är ensamma och inte har någon som hjälper dem.

När kursen i franska på medborgarinstitutet börjar i januari igen sätter sig mor och dotter på skolbänken.

– Inte lär jag mig så mycket nytt, men det är bra att lyssna på språket. Och jag har nog hållit föredrag på franska om ockupationen i Paris. Det är bra att kunna många språk. Jag förstår inte att det skall finnas motsättningar mellan finska och svenska. Min pappa sade alltid: Lär dig landets båda språk – och det har jag gjort.