Det är aldrig för sent att byta bransch
Han är ingenjören som sadlade om och läste till präst strax innan han fyllde 60. Trots finsk bakgrund rör han sig som fisken i vattnet i sin svenskspråkiga skärgårdsförsamling på Hitis.
Antti Kuokkanen är inte de stora gesternas man, än mindre lägger han sina ord med prästerligt patos. Han ger intryck av att vara tillbakadragen och fundersam, försynt och lite blyg.
Han fungerar på öar där ett företagsamt och smått egensinnigt släkte med stark integritet har funnits redan före vikingatiden.
Kuokkanen har stor respekt för släktet, skärgårdsfolket och han stör ingen för han lägger sig inte i, men han finns där, närvarande i vardagen. Och han tar sig tid att lyssna, som när elfte generationens Hitisbo, 90-årige Gunnar Hollsten som bor på äldrehemmet Solglimten, erinrar sig 1941 och dagen då bomberna föll över Hitis och landade bara 100 meter från kyrkan som klarade sig oskadd.
Ödslig skog, ensliga gläntar
Kuokkanen rattar sin gamla bil, som egentligen är hustruns för hans egen behöver rostbehandlas, genom en ödslig skog och förbi ensliga gläntor. Ett tunt lager nysnö har lagt sig på våta vägar och trafiken vid färjefästet på Långnäs, som ligger ungefär mitt emellan byarna Rosala och Hitis, är gles.
I december syns inte skymten av sommargästerna som sätter sprutt på byarna under några semestermånader, och de få som rör sig ute vinkar eller blinkar åt prästen. Han kallas så, prästen eller Antti. Hitisborna är okomplicerade i sin relation till honom och när han tittar in hos Mikaela Stenström som driver Holmströms lanthandel, den enda butiken på Hitis och Rosala, hojtar någon: Se där kommer prästen. Hej Antti!
Kuokkanen har parkerat bilen utanför och lämnat nycklarna i. Så här års skulle ingen komma på tanken att låsa.
Lanthandeln lokala nyhetsbyrån
Mikaela Stenström har bullat upp med glögg och pepparkaka och byborna trängs runt kaffebordet för att prata, eller skvallra som en annan förtydligar.
– Butiken är samlingsplatsen och den lokala nyhetsbyrån, förklarar Mikaela Stenström. Här handlar man varje dag för storstadsmänniskornas storhandlande i stormarknader fungerar inte i små samhällen som Hitis och Rosala där de drygt 200 åretruntborna är beroende av Kasnäsfärjans några avgångar.
Byborna makar på sig och Kuokkanen slår sig ner för att dricka sin glögg och utbyta lite ”nyheter” med familjen Fihlmans Marica, Heidi och Anna samt Hitisbarnen Jenns, Fijona, Elvira och Ilone. Fast alla vet redan det mesta om alla. Kännedomen om varandra är så ingående att också färjkarlarna på Aura II känner sina stamkunder.
– En gång i somras såg det ut att bli trångt ombord så jag frågade om jag borde köra lite längre fram för att göra plats åt en eventuell bil till men svaret löd: Det behövs inte! Du är alltid sist, säger Kuokkanen och medger att han tenderar att vara en tidsoptimist.
Bröllop och jordfästningar drar
Kyrkan på Hitis, Sankt Andreas som är fiskarnas skyddshelgon, färdigställdes 1686 och är Finlands näst äldsta träkorskyrka. Lagom liten och hemtrevlig, om man får säga så om en kyrka, och med utsökt akustik. Men med undantag för bröllop och jordfästningar samt gudstjänster kring jul och påsk är söndagspredikan ingen publiksuccé.
– Gudstjänsten lockar inte fler än tio personer. Jag välkomnar naturligtvis så många som möjligt. Men problemet är gemensamt för hela Finland. Gudstjänsten hör inte längre till helgprogrammet hos oss, säger Kuokkanen som i vinter är tvungen att sätta lapp för luckan i Sankt Andreas eftersom det blåser snåla vindar över Kimitoöns församling. Församlingen har bestämt att stänga kyrkorna i Hitis, Dalsbruk och Västanfjärd under vintermånaderna för att spara på värmekostnaderna.
– Fast vi måste hålla uppe en liten grundvärme för att kyrkobyggnaden inte ska ta skada, säger Kuokkanen och nämner att han förrättar gudstjänster i församlingsgården i stället.
Kimitoöns församling har 6 000 medlemmar och sex kyrkor och man räknar med att de tre, som har vinteröppet, ska räcka till mellan nyår och påsk.
Prästvigd vid 60 år
Kuokkanen är ingalunda den borne prästen. Han är egentligen dataingenjör men när han träffade sin blivande hustru, Anna-Kaisa, barnmorska och diakonissa kom tron in i vardagen.
– Vi flyttade till Kisii i Kenya och jag jobbade med allt möjligt, byggde på ett hälsocenter och skötte ekonomin. Men när jag mirakulöst överlevde en flygolycka kände jag att Gud tog hand om mig, säger Kuokkanen som fick studieplats vid Åbo Akademi. År 2009 prästvigdes han, 59 år gammal. I dag är han 64 och hoppas får fungera i ämbetet till 68.
Den avgörande olyckan hände för fjorton år sedan då Kuokkanen och en annan man åkte glidflygplan i Afrika. Planet gjorde en misslyckad landning på toppen av ett berg på 3 000 meters höjd. Kuokkanen skadade ryggkotor, den andra mannen spräckte bröstbenet. Det såg illa ut, på den höjden sjunker temperaturen drastiskt till natten, men spaningshelikoptern fann dem bara tio minuter före solnedgången.
Kuokkanen uttrycker sig ledigt på svenska, ibland söker han ord men troligtvis uttrycker han sig på samma sätt på sitt modersmål. Svenskan lärde han sig ingalunda i skolan utan i samtal och umgänge med svenska missionärer i Kenya där han och hustrun hann bo sammanlagt tio år.
– Jag var en typisk skolpojke med ringa intresse för andra språk. På julbetyget hade jag 4 i både svenska och tyska, på vårbetyget 5.
Efter prästvigningen hade han tänkt sig en tvåspråkig ort som Karis eller Ekenäs men det blev först en kort sejour i Dragsfjärd och sedan Hitis 2010.
– Jag har blivit som vilken präst som helst som säger ett och gör ett annat, säger han och preciserar på sitt sätt:
– Jag dricker kaffe alla dagar fast jag egentligen inte tycker om det.
Han ser stora likheter i livet och människorna på Hitis och i Kenya.
– Man lever på naturens villkor, är ödmjuk och värnar starkt om gemenskapen. En skillnad är att kenyanerna inte tänker på morgondagen och lever för stunden. I skärgården planerar man på sikt enligt årstiderna och rådande, ofta kärva förhållanden. Men den gemensamma nämnaren är visdomen att man inte behöver veta precis allt som händer i morgon. Och det är gott att leva så.