Köklaxbarnen tillbringar sin dag i paviljonger
Paviljongerna har blivit permanenta i Köklax. Både Kungsgårds daghem och skola är beroende av sina tillfälliga byggnader.
Ett nytt skolhus står högt på önskelistan bland Esbosvenskarna i Köklax. Kungsgårdsskolan är en charmig byggnad i trä, med sneda innertak och många krypin att sitta och läsa böcker i. Men den är en av de äldre skolbyggnaderna i Esbo och över hundra år av skolverksamhet har satt sina spår.
Rektor Christel Rusk räknar upp en lång rad brister i skolan, men lärarna är kreativa och hittar på lösningar så att vardagen rullar på.
– Vi tycker om vårt skolhus. Men vi kan inte följa läroplanen, speciellt inte i gymnastik, då vi saknar en gymnastiksal och ordentliga omklädningsrum, säger Rusk.
Värst är situationen i matsalen, eller egentligen röda uthuset, som redan tidigare har byggts om till matsal. Barnen måste springa utan jackor och mössor till lunchen, för det finns ingen plats för ytterkläder i uthuset.
– Vi ville förstora matsalen och ta bort toaletterna som inga elever vill använda för att de är så gamla och ofräscha. Men det fick vi inte för staden, då skulle skolan ha för få toaletter i förhållande till antalet elever, berättar Rusk.
Kungsgårdsskolan har 112 elever i år och nästa år blir de sannolikt 118. Skolan har i tio års tid haft en paviljong på gården, där ett par klasser har sina klassrum. Eftis saknar egna rum, så eftermiddagsverksamheten måste starta utomhus. Barnen kan komma in först när klassrummet de använder blir ledigt efter skoldagens slut.
– Både elever och lärare trivs här. Skolan har alla tjänster besatta med behörig personal; det har få andra skolor i Esbo.
Rusk får ibland förfrågningar om varför den svenska skolan inte åtgärdas, när det på samma område finns tre nya finskspråkiga skolor.
– Vi ströks från investeringsplanen i fjol för att det inte hade gjorts någon behovsutredning för en ny skola, suckar Rusk.
Tidigast om fem år
Vd Carl Slätis vid affärsverket Lokalcentralen, som administrerar alla Esbo stads byggnader, deltog förra veckan i ett möte som områdesföreningen i Köklax ordnade.
– Kungsgårds skola är ett utredningsobjekt. Det betyder att staden kan göra en del förberedande undersökningar inför den egentliga behovsutredningen, som borde göras under det här året, säger Carl Slätis.
Det finns en tomtreservering för ett nytt skolhus i skogsdungen söder om Åminnevägen. Slätis bedömer att en behovsutredning tar ett drygt halvår att göra, därefter måste skolan fås in i följande års budget och projektplan. Han uppskattar att den nya skolan i Köklax står färdig om tidigast fem år.
Den gamla skolbyggnaden orsakar huvudbry hos både stadens beslutsfattare och hos lärarna. Byggnaden är kulturhistoriskt värdefull och ska bevaras. Frågan lyder: Vad kan man använda den till?
– Det är en viktig byggnad för ortens befolkning. Jag hoppas att huset kan användas för finlandssvensk verksamhet, för ung som gammal, säger Birgitta Åberg, föreståndare för Kungsgårds daghem.
Genast för trång
Också daghemmet borde byggas till, men där är situationen inte lika akut som i skolan. Daghemmet öppnades 2003 och var genast för litet. Två år senare fick det en paviljong, där förskolan och femåringarna håller till.
– Vi har varit jättenöjda med paviljongen, den är ny, fräsch och fungerar alldeles utmärkt. Den är säkert bättre än många arkitektritade daghem, säger Åberg.
Paviljongen måste ändå flyttas under våren, för nu står den precis där Kurtbyvägens norra ända ska gå. Stadens tekniska sektor bygger om en del vägar i den växande stadsdelen och den del av Kurtbyvägen som går framför skolan ska bli cykelväg.
– Det är svårt att ställa prognoser för hur många barn som behöver dagvårdsplats, för det flyttar hela tiden in nya familjer till Köklax. Många familjer är tvåspråkiga, men vi vet sällan i förväg vilket daghem de väljer, säger Åberg.
Både Åberg och Rusk har stora förhoppningar om den nya skolbyggnaden.
– En enhetsskola med både daghem och förskola vore det bästa för barnen. Där kunde de gå från att de börjar i dagis tills de flyttar till högstadiet. Kontinuitet är viktigt, säger Birgitta Åberg.
– Det jag saknar allra mest är en stor sal där alla elever får plats samtidigt, en sal där vi kan ordna fester och ha gymnastik. Vi saknar också klassrum för musik och bildkonst, säger Christel Rusk.