Alexandra Roos: Att veta eller inte veta?
"Vi idrottare behöver lära oss hantera feedbacken så att den gynnar oss och ger oss nycklar till framgång", skriver handbollslandslagets Alexandra Roos i sin kolumn.
Fysik, taktik och mental styrka är grundpelarna i varje idrottares vardag. Utöver dessa består vår vardag av allt från förberedelser och analys till återhämtning och kost. Alla delar kan ensamma vara avgörande för vår utveckling och våra prestationer. För att ständigt kunna arbeta för att förädla samtliga områden behövs och krävs feedback och återkoppling. Den stora frågan är hur vi idrottare hanterar detta så att det gynnar oss bäst som individer?
För mig byggs idrott framför allt upp av tre delar. Den fysiska kapaciteten och den taktiska delen är något som tränas konstant och som direkt påverkar om jag presterar eller inte i jämförelse med andra. Den tredje delen, som för mig är lika avgörande, är den mentala biten.
Styrkan att kunna fokusera på det väsentliga, agera med självförtroende och hantera press är något som kräver ständigt arbete. Det är områden som ibland, om man lyckas, till och med kan höja den fysiska kapaciteten.
För att kunna kartlägga sina egna styrkor och svagheter, förbättringsområden och fokuspunkter måste vi arbeta med feedback. Feedback är ett begrepp som används både inom arbetslivet och inom idrotten.
Feedback ska ges i positivt syfte, antingen höjande eller konstruktivt i ett utvecklingssyfte. Vi idrottare behöver lära oss hantera feedbacken så att den gynnar oss och ger oss nycklar till framgång. Om inte vi kan ta emot vare sig positiv eller utvecklande feedback finns det en risk att allt färre ger oss feedback i framtiden.
Mitt första år i Sverige var ett av de tyngsta men samtidigt det mest givande i min karriär. Jag presterade inte som jag önskade och utvecklades inte heller i den takt jag hade hoppats. Jag saknade självförtroende, målbilder och framför allt visste jag inte vilket område jag skulle börja med att förbättra, det var ju så mycket som skulle bli bättre.
Vändningen kom då jag insåg att jag målade upp en sämre bild av min egen förmåga än verkligheten. Jag behövde höra konkreta saker jag kunde fokusera på, så att min hjärna kunde släppa det den bara hittat på. Det var bättre att veta än att inte veta.
När det inte går enligt planerna, när man inte vinner eller prestationerna inte blir som man önskat är det lätt att enbart fokusera på det negativa. Man börjar älta det som är dåligt i stället för att ta tag i det som var bra och utveckla det som kan bli bättre. Att leva i en värld där de negativa tankarna ges chans att växa kommer till slut att hämma idrottarens utveckling mer än att få höra sanningen, även om det ibland är både tungt och svårt att höra det som utvecklande feedback kan innebära.
Jag kommer alltid att kräva och be om feedback då jag tror det gynnar mig i mitt arbete att bli en bättre spelare och människa. Vi lever i en vardag där vi vill utvecklas både som idrottare och i att hantera feedback. För mig förblir en värld med feedback bättre än en värld utan feedback, även om det gör ont ibland.