Drömfinalen slutade i tårar
Det var en alla tiders VM-final. Finland och Sverige, jämsides enda uti det sista. Men hur fantastisk matchen än var, blev avslutningen den värsta tänkbara – förlust på straffar.
Final: Sverige–Finland 5–4 e str (1–2, 3–1, 0–1, 0–0)
Finland och Sverige bjöd på en alla tiders VM-show framför fullsatta läktare i Hakametsähallen. Det var en idrottsfest från början till slut, men än en gång slutade festen i blågult guldjubel och i blåvita bittra tårar.
Regerande världsmästaren Sverige vände matchen i andra perioden men Elina Kujala utjämnade nitton minuter före slutsignalen. Två storspelande målvakter såg till att det blev förlängning och straffdrama då siffrorna stod 4–4 efter 70 minuter.
Ett straffdrama där Finland såg ut att ta hem ett historiskt VM-guld, men som ändå slutade med en makalös svensk vändning.
Efter tre skyttar ledde Finland med Veera Kauppis mål och hade lett med två mål om My Kippiläs straff inte ogiltigförklarats. Domaren såg att Kippilä flyttade bollen bakåt i finten som ledde till ett snyggt zorromål. Sedan steg Amanda Johansson Delgado fram. Först utjämnade hon straffläggningen och så satte hon den gyllene straffen som sjätte straffskytt.
– Känns bra, får hon fram då hon omringas av den svenska pressen i intervjuzonen.
Johansson Delgado skrattar och besvarar de glada journalisternas frågor. En bit längre bort hasar sig tårögda finländare mot omklädningsrummet.
– Det var en drömmatch, säger Aliisa Pöllänen med en sorgsen min.
Pöllänen, 21, spelade en lysande VM-turnering och satte 8+2 poäng på sex matcher. Hon var en av de som inte lyckades i straffläggningen.
– Jag borde ha kunnat ge mera i finalen.
– Vi spelade så sjukt bra. Vem som helst hade kunnat vinna den här matchen. Den här gången var det Sverige, säger hon och sväljer ett par gånger.
"Väldigt stolt"
VM-silvermedaljen smakar inte. Besvikelsen är grym. Pöllänen tittar upp och tackar sitt lag.
– Jag är väldigt stolt över varenda tjej. Vi har ett grymt fint lag och vi lyckades spela vår bästa match i turneringen mot Sverige.
Pöllänen får en klapp på axeln av sina lagkamrater som en efter en går mot omklädningsrummet. Sist bort från planen kommer målvakten Jonna Mäkelä, som Finland har att tacka för att matchen över huvud taget gick till straffar.
Mäkelä kan ha gjort sin sista landslagsmatch. Hon har svårt att hålla sig för tårar då hon berättar det. Så lysande som hon var känns hennes självkritiska ord näst intill orättvisa.
– Jag hade en chans att döda matchen men jag kunde inte. Det var en otrolig stämning och jag vill tacka åskådarna. Det grämer att vi inte kunde ge dem en avslutning de hade varit värda, säger hjältemålvakten medan ögonen fylls av tårar.
Mäkelä stod för ett par jätteräddningar under ordinarie speltid och gjorde en fantomräddning i straffläggningen. Men svenskarnas tre sista straffar hittade sin väg till nätmaskorna.
– Det är bara att se sig själv i spegeln, säger Mäkelä.
"Jag gråter, jag skrattar"
Mäkelä lämnar intervjuzonen kanske för sista gången på sin landslagskarriär. Samtidigt stiger en matchhjälte, svenska målvakten Emelie Frisk, fram från den jublande blåtröjade massan. Svenskorna har nyss fått VM-bucklan och kramar om varandra.
– Sorry, jag har ingen röst mera, säger Frisk skrattande.
Hur känns det att vinna på det här sättet?
– Det är svårt att förklara. Det var så tajt. Det kunde ha gått hur som helst. Jag gråter, jag skrattar, säger hon.
Finlands tappra kamp imponerar Frisk.
– Vi behövde all energi för att vinna. Men vi har ett lysande lag. Det var otroligt att spela framför fullsatt läktare. Jag vet att de inte hejade på oss, men det kändes ändå fint säger hon leende innan hon försvinner in i omklädningsrummet där guldfesten sparkas i gång med champagne och vilda jubelskrik.
I omklädningsrummet bredvid kommer det att vara tystare. Aliisa Pöllänen hör till de sista som lämnar intervjuzonen. Det var en alla tiders kamp. Nu finns bara tomhet kvar.
– Det är svårt att säga vad vi gör nu. Vi är säkert bara tillsammans. Och summerar allt.