von Wendt: En seger förändrar inte den stora bilden
En seger mot Ungern och optimisterna kan gotta sig åt en fotbollshöst där Finlands dröm om en plats i Frankrike alltjämt lever. Förlust och det är definitivt ridå i ett kval som då måste betecknas som det kanske största magplasket i finsk fotbollshistoria.
Tror i och för sig inte ens att en seger räcker till längre eftersom det sannerligen inte är mycket som talar för att Finland skulle göra så fantastiskt väl ifrån sig på hösten. Rumänien borta är bland annat en totalt omöjlig uppgift, Grekland borta och Nordirland hemma är inte heller några lätta nötter att knäcka.
Mixu Paatelainens saga vid rodret börjar bli all även om det rent ekonomiskt kanske inte är särskilt smart att avskeda honom vid en eventuell förlust i kväll. Paatelainens tankar och ledarskap för inte finsk landslagsfotboll framåt, tvärtom har försprånget till övriga nationer bara ökat.
Det är givetvis inte enbart Paatelainens fel, materialet har sina begränsningar men jag tror att också tränaren själv är överens med att han inte fått ut maximalt kunnande ur sina mannar.
Framför allt måste hans envishet att hålla fast vid en taktik och ett spelsystem som inte fungerar ifrågasätta. Det är bra att tro på sin sak men då gränsen för högmod passerats för länge sedan finns det senast i höst bara en lösning. Att säga adjö till den forna anfallskolossen. Lyckas du inte på tre och ett halvt år skapa en fungerande defensiv, för att inte tala om ens en hjälplig offensiv, är du fel man för jobbet.
Det viktiga är nu att förbundet verkligen analyserar, funderar och konfererar vem som tar över, vilka styrkor han ska ha, vilken roll han ska ha och i vilken riktning han ska styra ett för tillfället väldigt akterseglat flaggskepp.
Sen kan det bli aningen svårt att locka något meriterat namn till en nation som i värsta fall återfinns i lottningskorg fem inför ett redan på förhand sett totalt omöjligt VM-kval. Inte så att toppnamnen direkt står i kö utanför Bollförbundets kontor inte.
Men marknadsför du jobbet på rätt sätt ska det gå att hitta ett dugligt namn och det namnet ska inte vara inhemskt. Inte Hyypiä, inte Lehkosuo utan någon så att säga utifrån. Morten Olsen, Åge Hareide och Bod Bradley har nämnts. Frågar någon mig borde valet falla på Bod Bradley. Han gjorde ett utmärkt jobb med det amerikanska landslaget och tänker fotboll på ett sätt som kan passa ett finskt landslag rätt bra. Vore fräscht med lite amerikansk optimism vid rodret efter all finländsk melankoli.