Kommentar: Glädjen är tillbaka
"Det är här spelarna vill vara. Det är det här de vill göra. Och det är tillsammans de vill uppleva de här känslorna." skriver Filip Saxén om handbollslandslagets comeback.
Händerna åkte upp i luften.
Spelarna skrek ut sin glädje.
Man klappade om varandra på planen efter mål och man klappade om varandra på planen efter missar. På bytesbänken var minerna koncentrerade, förväntansfulla och lyckliga då man följde med sina lagkamraters prestationer.
Det gick inte att ta miste på glädjen och ivern då damlandslaget var tillbaka i hetluften efter en paus på ett år.
Det är här spelarna vill vara. Det är det här de vill göra. Och det är tillsammans de vill uppleva de här känslorna.
Att det skedde en del enkla missar både framåt och bakåt var naturligt och störde inte comebacken. Att det blev seger var både välförtjänt och rättvist. Men det viktiga var att spelarna fick spela, tävla och kämpa på allvar.
Då förbundet för ett år sedan meddelade att "man anpassar verksamheten efter resurserna" och "går in i en ny fas" var besvikelsen och bitterheten stor inom laget. Att inte få spela kvalmatcher eller ens veta hur framtiden såg ut var inte rättvist.
Då de äntligen fick göra det var spelarna sammanbitna att visa att det är i kvalmatcher laget hör hemma. De var laddade och förväntansfulla att få uppleva känslan av en riktig tävlingsmatch och de var lyckliga över att få göra det de helst av allt vill göra.
Glädjeyttringarna på planen var som vanligt stora och laddade. Då spelarna vrålade ut sin glädje efter en lyckad kontring, ett genombrott eller en målvaktsparad kom det direkt från hjärtat och de israeliska spelarna och lagledningen på läktaren tittade undrande på varandra.
Det kändes bra att se landslaget tillbaka där de hör hemma. Och det kändes speciellt bra att se att glädjen var tillbaka där den hör hemma.
Sången som ekade från omklädningsrummet i Karishallen och säkert hördes hela vägen till stationen vittnar om hur stort det är att vara tillbaka.