Två förebilder att högakta
Luis Suarez högg men här gången var det inte hans tänder som stal huvudrollen. Och trots att Suarez avgjorde Champions League-finalen var det inte uruguayanen alla talade om efter matchen, skriver Jonas von Wendt i bredsidan.
Diskussionen handlade i första hand om två mästare, Xavi Hernandez och Andrea Pirlo. En vann, en förlorade men ingendera försvann någonstans alls.
- Juventus–Barcelona 1–3 (0–1)
- Mål: 4 min Ivan Rakitic 0–1, 55 min Alvaro Morata 1–1, 68 min Luis Suarez 1–2, 90 min Neymar 1–3.
- Juventus: Gianluigi Buffon; Stephan Lichtsteiner, Leonardo Bonucci, Andrea Barzagli, Patrice Evra (89 min Kingsley Coman); Claudio Marchisio, Andrea Pirlo, Paul Pogba (v); Arturo Vidal (v, 79 min Arturo Pereyra); Carlos Tevez, Alvaro Morata (85 min Fernando Llorente).
- Barcelona: Marc-Andre ter Stegen; Dani Alves, Gerard Pique, Javier Mascherano, Jordi Alba; Ivan Rakitic (90 min Jeremy Mathieu), Sergio Busquets, Andres Iniesta (78 min Xavi); Lionel Messi, Neymar, Luis Suarez.
- Domare: Cuneyt Cakir Turkiet.
De två har under de senaste 15 åren hört till den absoluta världseliten bland centrala mittfältare och knappast hade ens den mest fanatiska Barcaanhängarna missunnat Pirlo en sista stor titel. Respekten för Xavi är lika stor bland Juventussupportrarna.
Och varför skulle den inte vara det. I en obehagligt självcentrerad, narcissistisk, girig, avundsjuk och på alla sätt allt annat än sympatisk fotbollsvärld där devisen me, myself and I gäller i allt högre grad kan dessa två utan tillstymmelse till överdrivan kallas för två av de sista bastionerna för det som ibland kallats för The Beautiful Game.
Bara det att bådas frisyrer är snygga och att underarmar, rygg, nacke och ben inte täcks av den ena groteska tatueringen efter den andra är en lättnad i en gren där det till synes verkar pågå en kamp om vem som kan se mest härjad ut. Neymar och Dani Alves kunde när som helst gå in och spela huvudrollerna i Ciudad de Dios, Carlos Tevez vore klippt och skuren för en kåkfararroll och Arturo Vidal känns som en värdig efterträdare till Freddy Kruger.
Andrea Pirlo däremot skulle däremot bäst passa in i något av Fellinis eller Rosselinis mästerverk. Xavis eftertänksamhet och Pedro Almodovar vore en gångbar kombination.
Xavi har vunnit precis allt som går att vinna och katalanen kan med ro i kropp och själ byta ett hektiskt proffsliv till en angenäm och oerhört välavlönad tillvaro i Qatar där han ämnat spela några år till innan pensionen. Frågan är vad Xavi gör sedan? Mannen som personifierat Barcelona och det spanska landslaget i många år känns onekligen som klippt och skuren för ett tränarjobb i framtiden. Att forna klubbkamraten Luis Enrique fått en sådan flygande start på sin tränarkarriär kan ju också spela in. Känns som en lågoddsare att Xavi någon dag lotsar Barca mot nya titlar.
Också i avskedets stund visade Xavi sin storhet.
– Jag kommer att sakna Barcelona mera än vad Barcelona kommer att sakna mig.
Så talar en ödmjuk person som aldrig haft något behov att lyfta fram sig själv. I stället har han koncentrerat sig på det väsentliga och gjort det bättre än de allra flesta.
Pirlos cv med VM-titeln 2006 som främsta merit går inte heller av för hackor. I en tid där italiensk fotboll efter succén 2006 i viss mån hamnat något på efterkälken har Pirlo stått stark som galjonsfigur för en spelstil som egentligen inte borde vara gångbar längre.
Pirlo är inte och har aldrig varit särskilt snabb men speluppfattningen, passningsregistret och den sammetslena beröringen har gjort att han kunnat förlänga tiden på absolut toppnivå. Få tränare är i dag intresserade av att tumma på sina principer och sitt taktiska tänk på grund av en spelare men Pirlos specialkunnande är på den nivå att tränarna tvingats foga sig.
- 2014–15: Barcelona
- 2013–14: Real Madrid
- 2012–13: Bayern München
- 2011–12: Chelsea
- 2010–11: Barcelona
- 2009–10: Inter
- 2008–09: Barcelona
- 2007–08: Manchester United
- 2006–07: Milan
- 2005–06: Barcelona
Inte på grund av att Pirlo krävt det utan för att man helt enkelt insett storheten i den filmstjärnecoola 36-åringen som naturligtvis äger en egen vingård, klär lika bra i kostym som i skinnpaj, i loafers eller gummistövlar och alltid med det vackra håret lika symmetriskt på hjässan som hans passningar på planen.
Xavi sticker till Qatar, Pirlo har talat en del om MLS-ligan och USA. Om båda två försvinner från europeisk klubblagsfotboll under sommaren lämnar de ett tomrum efter sig på många plan. Inte bara på grund av hur de spelade utan för vad de stod för. Det finns lirare och så finns det Lirare. De här två är bland det bästa och finaste som bevärdigat de gröna mattorna med sin närvaro.