Saxén: Kanada tog hockeyn till nya höjder
HBL:s sportchef Filip Saxén sammanfattar VM: "Our time, our game".
"Our time, our game".
Så skrev det kanadensiska ishockeyförbundet på twitter ett par timmar efter att VM-guldet var säkrat i Prag. Det korta meddelandet publicerades tillsammans med en bild där segerpokalen stod i förgrunden och laget som höll om varandra i bakgrunden.
Kanada hade före det stått för en av den moderna VM-historiens mest imponerande hockeyuppvisningar i en final.
Då Kanada och Ryssland möts i en VM-final med spelare som Sidney Crosby, Alexander Ovetjkin, Jason Spezza, Jevgenij Malin, Tyler Seguin och Vladimir Tarasenko i laguppställningarna är förväntningarna högt uppskruvade.
Inför matchen snackades det om ett klassikermöte, om en match som kommer att gå till historien som en av de stora och om ett gigantmöte av sällan skådad rang i VM-sammanhang.
Och visst blev det något alldeles speciellt. Det blev en match vi knappast glömmer i första taget. Och det blev en match där stjärnorna glänste och bjöd på det där lilla extra i rinken.
Men att det skulle bli en så ensidig historia var det nog inte många som kunde förutspå.
Det var inte bara klasskillnad mellan lagen. Det var som om det handlade om lag från olika nivåer.
Kanada körde fullkomligt över Ryssland.
Att Ryssland i mittperioden bara fick ett ynka skott på mål berättar det mesta om styrkeförhållandena på isen. Samtidigt smällde lönnlöven in tre puckar bakom Sergej Bobrovskij och hade bud på flera.
Men det var inte bara i finalen Kanada var överlägset. Lönnlövens insats i Prag kan beskrivas som den mest imponerande och överlägsna insatsen i ett VM sedan Sovjetunionens fall.
Kanada gick obesegrat genom turneringen och hade en målskillnad på smått otroliga 66–15 på sina tio matcher.
Kanadensarna har också tidigare år haft ett starkt lag utan att lyckas nå framgång. Den här gången blev det inte bara framgång – det blev total dominans.
En delorsak att det nu blev guld och ett mästerskap i överlägsen stil var att tränaren Todd McLellan skapade ett vinnande koncept och en spelstil varje spelare kände sig hemma i.
Men framför allt handlade det om lagkaptenen Sidney Crosby. Utan Crosby i laget är det inte alls sagt att det blivit en kanadensisk guldfest i Prag.
Efter att Pittsburgh Penguins avslutat säsongen i NHL tog Crosby själv kontakt med det kanadensiska förbundet och anmälde sitt intresse för spel i VM.
Då kanadensarna tidigare år koncentrerat sig på att ha kul vid sidan om planen, bekanta sig med värdstädernas nattliv och agerat oinspirerat och oengagerat i rinken fick Crosby årets lag att spela som ett lag och samtidigt njuta av turneringslivet och samvaron.
– Det var en speciell tid för oss och vi hade en fantastisk grupp spelare här. Att våra familjer kom hit i mitten av turneringen gjorde det ännu bättre och gav oss extra energi, sade VM:s bästa back Brent Burns till HBL efter finalen.
– Vi hade otroligt kul hela turneringen.
I Crosbys Kanada finns det inget utrymme för en halvhjärtad inställning eller egofasoner. Kaptenen själv visar vägen med att jobba hårt i varje byte, sätta laget först och prestera kväll efter kväll. Att Crosby noterades för poäng i alla Kanadas matcher i VM visar att han aldrig har en off-kväll.
Crosby blev den 26:e spelaren som blev medlem i Triple Gold Club – en exklusiv grupp spelare som vunnit OS, VM och Stanley Cup. Det som gör Crosby till ledare i den samlingen spelare är att han är den enda som vunnit alla titlar som kapten för sitt lag.
Kanada hade ett rätt starkt lag på benen i VM. Men det är långt i från ett all star-gäng eller ens det lag man kommer att få på benen i World Cup nästa år. Kanada hade en stabil stomme och några storstjärnor.
Laget visade med all tydlighet att då ett kanadensiskt gäng bestämmer sig för att spela med hjärta, hjärna och som ett kollektiv finns det ingen som kan rå på dem.
Att Kanada har de bästa spelarna och den största bredden är ingen nyhet eller överraskning.
Att man kan mönstra det på pappret klart starkaste laget i turneringar där alla de bästa är med är ett välkänt faktum.
Men att man med ett lag som inte är nära heller det bästa tänkbara kan krossa allt motstånd och totalt köra över ett Ryssland som är betydligt närmare sin World Cup-trupp visar att det finns ett lag som är någon nivå bättre än alla andra i hockeyvärlden för tillfället.
OS i Sotji visade det och VM i Tjeckien förstärkte ytterligare bilden av kanadensisk briljans. Att båda turneringarna dessutom spelats i de större europeiska rinkarna som nordamerikanerna inte är vana vid visar bara hur bra Kanada är.
Då spelet bygger på arbetsmoral, kampstyrka, skridskoåkning, snabba spelvändningar och rörlighet är det inget hinder för nordamerikanerna. Tiden då storväxta, tröga, fysiska bjässar dominerar i NHL och i VM är över. I den moderna hockeyn är det andra kvaliteter som gäller.
Därför blev det två nordamerikanska medaljer i VM.
Då jag satt på läktaren i Prag-arenan och njöt av att se den kanadensiska uppvisningen smög sig en smått obehaglig tanke in i mitt huvud.
Hur hade det sett ut som lejonen mött detta kanadensiska lag i en match där lönnlöven gett allt?
De kanadensiska spelarna är makalösa i sin skridskoåkning, spelvändningarna får en att nästan tappa andan, tempoväxlingarna plötsliga, effektiva och en fröjd för ögat och den individuella tekniska skickligheten är av en helt annan klass än hos de blåvita spelarna.
Såg ni de snabba, hårda passningarna man ger i den egna zonen då motståndaren sätter enorm press genom aggressiv forechecking? Såg ni de stenhårda långa passningarna som fastnar som klistrade på mottagarens klubblad? Såg ni de rappa, hårda och välriktade skotten som avfyras från både trängda och svåra lägen?
Den individuella skickligheten och säkerheten kan vi bara drömma om i Finland, speciellt då vi inte ens talar om de allra bästa spelarna i landet.
De kanadensiska spelarna är oerhört skickliga på precis alla delområden i spelet. Det finns inga svaga delar och då man hittade det kollektiva spelet gick laget inte att stoppa.
Silverlaget Ryssland då? Laget var precis lika uselt efter som under matchen. Efter att ha blivit utspelat, utklassat och förnedrat på isen visade laget och spelarna sin sämsta sida under Kanadas guldceremoni.
Det hör till VM-protokollet att silverlaget stannar på isen för nationalsången för att hedra motståndarna och visa sin respekt för de som varit bättre, för mästerskapet och för sporten.
En stor del av de ryska spelarna försvann från isen, trots arrangörernas försök och vädjan att stanna kvar, redan före Oh Canada spelades ur högtalarna och det visade sig att de ryska spelarna hotade med mediebojkott i fall man inte fick lämna isen.
Frågan är nu vad resten av hockeyvärlden ska hitta på under de 16 månaderna inför World Cup. Kanada har visat att man är minst ett steg före de övriga. Då man dessutom får med spelare som Duncan Keith, Jonathan Toews, Steven Stamkos och Shea Weber (bara för att nämna några) blir skillnaden till de övriga lagen ännu större. Den största utmaningen för det kanadensiska laget i World Cup kommer att vara att få det till ett sammansvetsat gäng storstjärnor där alla är nöjda med sina roller och att inga egon känner sig stötta på grund av mindre ansvar och speltid än i klubblagen.
Det finns en enkel lösning på de eventuella problemen. Med Sidney Crosby som ledare kommer alla att jobba för kollektivet.