20 års väntan över – Dicken äntligen mästare
Efter en paus på 20 år fick Dickenspelarna lyfta mästarpokalen. Spelarna lovar att det blir en lång guldfest.
HIFK–Dicken 24–29 (11–12)
Dicken mästare med 3–2 i segrar.
– Det här känns så otroligt bra. Jag tror inte riktigt jag förstått vad vi gjort. Men bra känns det. Det är en helt overklig känsla.
Lagkaptenen Anna Lindahl ser sig omkring på planen i Idrottshuset. Hennes Dicken har precis tagit hem klubbens första mästerskap på 20 år och golvet är fyllt av firande spelare, föräldrar, kompisar, släktingar och juniorer. Mitt i det hela försöker Lindahl sammafatta vad det betyder att vinna guld i sin fostrarförening.
– Det är helt jätte viktigt för föreningen att ha topplag. Det är viktigt för juniorerna att ha spelare att se upp till, säger hon.
Den egna känslan är det svårare att klä i ord.
– Vi går från fyra år från division ett till att vinna guld. Det är helt otroligt stort, slår hon fast.
Lindahl visade, tillsammans med målvakten Sofia Lindholm, vägen då laget ryckte under den sista kvarten av den femte finalen och tog hem mästerskapet.
Lindholm är om möjligt ännu mer tagen av situationen än Lindahl. Då hon ska beskriva vad det var som hände då matchen avgjordes skakar hon på huvudet.
– Jag minns inte vad som hände i andra halvlek, säger hon leende.
– Det här känns helt overkligt. Det finns inte en bättre känsla än det här. Vi har jobbat hela säsongen och nu vinner vi.
De fem finalerna blev rena publikfesten med den sista drabbningen som det största partyt av dem alla. Närmare 900 åskådare såg Dicken ta hem sitt första mästerskap sedan 1995.
– Jag har aldrig varit med om något liknanande i Finland. Publiken var helt otrolig i alla matcher, berömmer Lindholm.
Annika Näräkkäs leende sträcker sig från öra till öra då hon står med den nytryckta mästartröjan på sig på golvet.
– Jag trodde inte att den kunde kännas så här bra. Det är så sköööönt, säger hon med eftertryck.
– Vi har förtjänat det här.
Hon beröättar att laget i paus taladeatt man inte hade rätt drive i sitt spel och att den extra växeln saknades. I den andra halvleken hittade man den och då kunde IFK inte stå emot. Men trots att laget hade en sex måls ledning med tre och en halv minut kvar vågade man inte visa att man trodde att guldet var säkrat.
– Jag ville hoppa upp från bänken då det var tre minuter kvar att spela men någon sade att jag inte skulle göra det. Med två minuter kvar var jag säker på att vi vinner, säger Näräkkä.
Lagkaptenen Lindahl sade att också hon vågade börja tro på guldet först med ett par minuter kvar att spela.
– Det var inte tryggt före det. Men då två minuter var kvar på klockan våägade jag tro på seger, säger hon.
Näräkkä sähger att hon sist och slutligen tror att det var Dickens starkare vilja som fällde avgörandet.
– Det handlade bara om vilja. I de två föregående finalerna var vi inte riktigt redo att spela men i den här matchen började allt från noll igen. Vi ville vinna och så fick vi extra energi då vi märkte att de såg trötta ut.
Den enorma viljan och extra energin behövs under guldfesten som inte lär ta slut i första taget.
– Det blir ett långt valborgsfirande, säger Lindahl med ett skratt.
HIFK: Silja Borgarsdottir Sandelin 3, Lotta Kulju 5, Kathlen Ax 3, Linda Cainberg4.JohannaHilli 9.
Dicken: Anna Lindahl 8, Tove Salokivi 1, BetinaLillqvist 4, Alexandra Ahlroth 4, Jessika Gammals 2, Martina Genberg 1, Carolina Böckelman 4, Anna Lindholm 5.