Filip Saxén: En stabil grund att bygga på
"Med rätt pjäser på rätt positioner är IFK ett lag som spelar om medaljer om ett år" skriver HBL-sportens Filip Saxén.
HIFK:s säsong tog slut i Ishallen på måndagen. Samtidigt var det slutet på det första steget för organisationen med Antti Törmänen bakom bänken.
En säsong som avslutades med kvartsfinalförlust mot Tappara efter att man hade goda chanser att ta sig till semifinal förde en hel del gott med sig. Men den visade också att det fortfarande finns en del brister i laget och spelet.
Då sportchefen Tom Nybondas för ett knappt år sedan satte sig ner vid det stora bordet, blickade ut över de samlade journalisterna och presenterade Törmänen som ny tränare hade han ett klart budskap han ville få fram:
– I dag börjar en ny tid i IFK. Det här är dag ett. Turbulensen tar slut nu, sade han med allvarlig min och tystnade.
Han syftade på de kaotiska åren efter ligaguldet och Kari Jalonen då tränare och spelare kommit och gått, verksamheten stundtals sett ut att helt sakna en röd tråd och framgångarna i rinken varit minst sagt blygsamma. Det hela kulminerade förra säsongen i att Raimo Summanen fick sparken bara någon vecka före grundseriens slut då läget i laget var så pass inflammerat att flera av spelarna på allvar övervägde att lägga av med hockeyn helt.
Nybondas sade att det nu krävs tålamod av både klubbledning, supportrar och spelare då något nytt ska byggas upp. Klubben gjorde stora satsningar på juniorsidan, kontinuitet och långsiktighet lyftes fram som ledord och målet var klart och tydligt: IFK ska bli synonymt med framgång. Kanske inte direkt, men definitivt i framtiden.
Efter en säsong är det lätt att konstatera att klubben tagit de första stegen på vägen och att de är tagna i helt rätt riktning även om de inte kanske blev riktigt så långa som man hade tänkt sig.
Törmänen sade under sin första dag som IFK-tränare att klubben den här säsongen skulle spela hockey i april. Riktigt så gick det inte. Men laget kom nära.
Så ska man se Törmänens första säsong i IFK. Man kom rätt nära, men räckte ändå inte riktigt till.
IFK inledde säsongen överraskande bra. Laget spelade en tempostarkt och offensivt inriktad hockey där både spelare och puck rörde sig snabbt och riktningen var mot motståndarnas mål. Under hösten hörde laget till de stora utropstecknen i ligan och kring årsskiftet var man till och med uppe och nosade på tätplatsen.
Det märkliga med den här säsongens IFK är att laget spelat på ett sätt man inte är van vid i Finland. Laget har periodspelat. I klartext betyder det att man haft grymt starka perioder i matcherna där man avgjort medan man spelat helt okej, mediokert eller dåligt resten av tiden.
I slutet av höstsäsongen räckte det här periodspelandet, och då talar jag inte om perioder som i en hockeymatch utan perioder som i korta tidsintervall, till seger rätt många gånger. Laget var oerhört starka i slutet av matcherna och vände underläge till seger flera gånger.
Det är naturligtvis en stor styrka att kunna göra det men i längden skördar det inte framgångar om spelet inte annars fungerar som det ska. Då motståndarna efter jul inte längre lät IFK spurta i kapp och förbi samtidigt som rödtröjornas matchprogram var mördande tufft med 15 matcher på 30 dagar och skadeproblemen hopade sig för laget såg det mesta att falla ihop vid värsta tänkbara tidpunkt.
I slutet av februari var laget inne i sin djupaste kris då man åkte på förluster på löpande band då samspelet inte ville fungera. Samtidigt såg det ut som om spelarna inte riktigt vågade eller ville tro på sig själva eller laget vilket betydde att intensiteten i matcherna var som bortblåst.
IFK hade inte spelat fysiskt i bemärkelsen att tackla mycket under säsongen men i vintras förlorade man dessutom närkamper – något som under hösten varit en av lagets styrkor.
Lågvattenmärket och vändpunkten – och kanske räddningen – blev hemmamatchen mot Ilves den 24 februari då det stod 0–6 på tavlan efter 28 minuters spel. Efter den matchen hölls dörren till omklädningsrummet stängd, spelarna höll krismöte tillsammans med Törmänen och man sådde det frö som i vår redan gav en liten skörd.
Efter katastrofmatchen skruvade Törmänen till spelet en del. Anfallsspelet blev enklare och rätlinjigare, det kom till en starkare fysisk aspekt i spelet och försvaret blev igen en mer kollektiv affär.
Ilves blev på många sätt vändpunkten för IFK. I de återstående matcherna i grundserien hittade laget tillbaka till ett kompaktare försvar, ett mångsidigare anfall och framför allt till en vilja och en intensitet som saknats tidigare.
Då lagen möttes i slutspelets första omgång var det ett helt nytt IFK som bjöd upp till dans. Laget spelade fysiskt på flera olika sätt. Spelarna gav och tog emot tacklingar, ställde upp för varandra då det hettade till framför målen och framför allt hittade man en drive, en vilja och en arbetsmoral som gjorde att man såg till att vinna de flesta närkamperna i matcherna.
Då laget ställdes mot Tappara i kvartsfinalerna hade man stor nytta av matcherna mot Ilves. Det ettriga spelet och den enorma kampviljan har hela våren personifierats av Joonas Rask. Det är inte många spelare, om någon, som jobbar lika hårt byte efter byte, kväll efter kväll som Rask gör. Han åker skridsko som besatt, han ger sig in i varje närkamp med en sällan skådad beslutsamhet och han vill verkligen vinna i varje situation.
Rask är naturligtvis inte ensam om att ge allt på isen men det är på honom det syns bäst. Hans inställning smittade av sig på resten av spelarna vilket gjorde att Tappara, som var ligans formstarkaste lag inför slutspelet, fick oväntade problem med IFK i kvartsfinalerna.
Rätt talande är att IFK:s spel blev betydligt mycket sämre då Rask tvingades lämna isen i den sista matchen med befarad hjärnskakning.
Törmänens första säsong i IFK är godkänd med darr på ribban, inget mer.
Visst, det var kaotiskt i klubben i dyningarna efter Summanens tid. Man har sällan sett ett så avslappnat gäng som IFK-spelarna då de äntligen fått en tränare som ser dem och behandlar dem som människor. Men den där sista beslutsamheten saknades under den katastrofala perioden i början av året då man förlorade de bästa chanserna till framgång.
Visst, laget utmanade Tappara och var rätt nära att ta sig till semifinal. Men man borde aldrig ha hamnat i ett läge där man måste inleda slutspelet i den första omgången och sedan ställas mot grundserietvåan.
Visst, laget spelade sin bästa hockey i slutspelet. Men man borde inte ha haft en så djup formsvacka precis innan vårens viktigaste matcher utan haft en längre stigande trend bakom sig.
Visst, Törmänen var ny i organisationen och båda parterna måste lära sig hur allt fungerar och hur man bäst jobbar tillsammans. Men med tanke på vilka resurser IFK har till sitt förfogande är en sjundeplats i grundserien inte tillräckligt bra.
Den grund Nybondas, Törmänen & Co lagt den här säsongen är bra att bygga vidare på. Spelartruppens stomme fortsätter vilket är en mycket viktig sak. Men några bitar måste uppgraderas medan andra måste komma till om laget vill kämpa om medaljer kommande säsonger.
Till målvaktsposten behöver man en bra sparrningspartner till Kevin Lankinen då Ville Husso med stor sannolikhet lämnar laget.
Matti Kuparinen är på väg bort och nu behöver IFK en center som håller för spel hela säsongen och som är betydligt mera offensivt inriktad än Kuparinen. Teemu Ramstedt visade i vår att han kan leda offensiven men positionen som den andra offensiva centern måste fyllas med en skickligare spelartyp än slitvargen Kuparinen.
Man behöver också en målskytt av hög klass då Juuso Puustinen lär vara på väg bort. Hur man ska ersätta Nikolaj Goldobins tekniska finess är en viktig fråga.
I defensiven behövs betydligt mer styrka och tuffhet än det fanns i årets upplaga. Det syntes senast i matchserien mot Tappara där motståndarna allt för ofta kom åt att näta ostört från närhåll.
Och man måste låta de unga spelarna fortsätta utvecklas. De unga i laget gick framåt mycket under säsongen tack vare att de fick ansvar. En del i den kontinuitet klubbledningen förespråkar är att fortsätta ge klubbens unga, lovande spelare chansen att lyckas och ta steg framåt i karriären.
Med rätt pjäser på rätt positioner är IFK ett lag som spelar om medaljer om ett år.