Karvinen damlejonens vapen i VM
Michelle Karvinen leder de utsvultna damlejonens offensiv i Malmö-VM. – Det här blir året då vi vänder på steken, säger hon.
Finlands medaljtorka börjar bli oroväckande lång: damlejonen blev fyra i VM både 2012 och 2013 och OS i Sotji slutade i en förödmjukande förlust i kvartsfinalerna mot Sverige. Nu är ett föryngrat landslag ute efter revansch.
– Jag har enorma förväntningar. Vi har ett superungt lag, men jag är superivrig. Vi är så hungriga efter Sotji och alla besvikelser. Jag tror vi kan göra något speciellt i det här VM, säger Michelle Karvinen som är en av Finlands ledstjärnor i VM i Malmö.
– Det känns som att vi alla är på samma våglängd. Under de senaste säsongerna har vi ofta spelat bra i turneringarna före VM, men sedan stupat på mållinjen. Jag tror vi kan vända på steken i år.
Karvinen fyller 25 den här veckan, men hör till de mest erfarna spelarna i Finlands landslag. Hon var med i VM första gången i Tavastehus 2009, då Finland vann brons. Nu är hon en av kaptenerna i landslaget, där många av spelarna gör sitt första VM. Utmaningen blir inte mindre av att målvaktsklippan Noora Räty är skadad och missar hela festen.
– Jag ska få de yngre spelarna att känna sig bekväma och tro på sig själva. Utan tvekan har de talangen, men jag minns ju mitt första VM, säger Karvinen.
– VM är någonting vi drömt om under hela vår karriär. Men det är en mentalt tuff turnering. Den varar bara en vecka och är fort över. Jag måste vara där för dem och stödja dem både när det går bra och när det går dåligt.
Nästan som hemma-VM
För henne är VM i Malmö något alldeles särskilt. Hon har vuxit upp i Danmark, hennes familj bor i Köpenhamn och många av hennes vänner och släktingar kommer att komma över och följa matcherna.
– Det är enormt stort för mig. Många gamla lagkamrater, min familj och människor som stöttat mig under karriären kommer att vara där. Det är definitivt ett stort plus för mig, säger hon på flytande engelska med en tydlig nordamerikansk brytning.
Karvinen har tillbringat de senaste fyra åren i USA, där hon studerat och lirat ishockey vid University of North Dakota. Förra säsongen gjorde den målfarliga forwarden 14+9=23 poäng i 24 matcher.
Studierna i grafisk design är på slutrakan och hon kan sköta en del på distans. I november anslöt hon till Blues, sin gamla klubb där hon vann två FM-guld 2008–2009.
– Jag hade två storslagna säsonger med Blues när jag var yngre och det var riktigt kul att vara tillbaka och få spela med mina gamla lagkamrater, säger Karvinen som studerade svenska vid Mattlidens gymnasium under sin tid i Finland.
Nästa säsong i Europa
Blues vann sitt tredje raka FM-guld, men fick se sig slagna i Europacupen. Linköping och SKIF Nizjnij Novgorod var bättre.
– Jag har flugit av och an mellan Europa och USA. Det har blivit en hel del resande. Åtminstone nästa år kommer jag att tillbringa i Europa, närmare hem. Jag har varit borta i över fyra år, säger Karvinen.
För en damspelare gäller det inte bara att hitta en bra klubb, utan en arbetsplats och en bra omgivning. Det går inte att leva på ishockeyn – åtminstone inte särskilt länge.
– Jag vill komma in i arbetslivet och syssla med det jag har studerat. Det är viktigt för min framtid. Jag måste finna en lösning som ger en bra balans mellan arbete och ishockey, säger Karvinen.
– Jag har fått några erbjudanden i Sverige.
Karvinen började spela ishockey redan som treåring och har, precis som de flesta andra toppspelarna, lirat med pojklag som yngre. Hon gjorde också ett par säsonger med Rødovre i danska division 2 och hade fått chansen att göra historia genom att spela i danska herrligan, men valde i stället att åka över till Nordamerika och spela universitetshockey.
Du har inte tänkt pröva vingarna i en herrliga?
– Jag skulle aldrig säga aldrig. Jag har spelat med pojklag och herrlag förut. Men det beror på omständigheterna och helheten.
En sak är säker. Karriären fortsätter.
– Definitivt. VM är förstås en målsättning varje år och så siktar jag på nästa OS.
USA och Kanada är i en klass för sig och Ryssland, Schweiz och Sverige har också gått framåt en hel del. Finland får jobba för medaljerna i framtiden.
– Det hjälper förstås att fler och fler flickor får chansen att spela med killar. Men det är svårt om du inte spelar i Kanada eller USA. Du får inte hemskt mycket hjälp från omgivningen, säger Karvinen.
– Men jag tror vi kommer närmare. Det är inte omöjligt att slå USA och Kanada, det har vi visat förut.