Han vill sparka homofobin från läktarna
Samtidigt som samhället blir allt öppnare för sexuella minoriteter fortsätter homofobin att klänga sig kvar på läktarna. Det svenska initiativet "Fotbollssupportrar mot homofobi" vill ändra på den saken.
Showan Shattak tar fram en färgglad banderoll ur sin ryggsäck. Vi står mitt i en rondell på Kristianstadsgatan, ett stenkast från Möllevångstorget i Malmös hippa kvarter.
– Kolla, visst är den häftig?
Mot den regnbågsfärgade bakgrunden syns ett motiv som i fotbollsvärlden är nästan lika sällsynt som finländska framgångar –två manliga fotbollsspelare som passionerat kysser varandra.
När Anton Hysén våren 2011 kom ut som Sveriges första manliga homosexuella fotbollsspelare trodde många att det var startskottet för en ökad öppenhet gentemot sexuella minoriteter i fotbollsvärlden.
Men fyra år senare har Hysén fortfarande inte fått sällskap, och på läktarna fortsätter det att ropas "bög", "homo" och "jävla fjolla" för att elda på spelarna.
Till slut tröttnade Malmö FF-supportern Showan Shattak på den grabbiga jargongen. Tillsammans med kompisen Åsa Wendin drog han hösten 2013 igång supporterinitiativet "Fotbollssupportrar mot homofobi" (FSMH), ett nätverk som arbetar för att skapa en positiv läktarkultur.
– I fotbollssverige tänker man alltid att det inte finns några alternativ – men nu visar vi att det visst finns det. Att en annan läktarkultur är möjlig, säger Shattak.
Inspiration från Tyskland
Med varsin räkmacka slår vi oss ner på ett förmiddagstomt kafé. Shattak är nyligen hemkommen från Manchester där han deltagit i en stor konferens om fotboll och homofobi. Intrycket från helgen förstärkte bilden av att FSMH arbetar på ett unikt sätt.
– I Sverige har vi supportrarna som första prioritet medan man på andra håll i Europa mer fokuserar på spelare och klubbar. Visst är det arbetet också viktigt, men supportrarna är ju så många fler och kapabla till så mycket mer. Dessutom har fansen en helt annan energi.
Konceptet för FSMH är hämtat från Tyskland. Nätverket består av en aktiv kärna på cirka 20 personer, hälften män och hälften kvinnor, som ideellt ordnar aktiviteter runtom i landet. Det handlar om allt från arrangerandet av föreläsningar till skapandet av t-shirts och fanprylar.
– Det handlar inte om att göra alla arenor till regnbågar. Vi kontaktar helt enkelt supportrar som visat intresse och erbjuder hjälp med att starta upp liknande verksamhet i deras stad, säger Shattak.
Tragisk inledning
Nätverkets första hela säsong blev dock inte som det var tänkt. Efter en demonstration på Internationella kvinnodagen blev Shattak överfallen av ett gäng nazister och låg en vecka i koma. Han är fortfarande sjukskriven och brottas med konstant huvudvärk och minnessvårigheter.
– Åsa och de andra fick dra ett väldigt tungt lass, men initiativet har ändå lyckats sprida sig till Stockholm och Göteborg. När Malmö åkte till Elfsborg och säkrade SM-guldet 2013 syntes den första regnbågsbanderollen på Borås arena.
Diskussionen om sexism och homofobi har ännu inte riktigt tagit fart på läktarna. Och det finns de som aktivt motsätter sig en öppnare fotbollskultur. I början av mars beslöt Sofia B Karlsson, som arbetat med AIK:s projekt "Fotboll för alla", att lämna klubben efter upprepade hot.
– Det finns folk högt upp i supporterhierarkierna som inte gillar det vi sysslar med. Konservativa fans som är rädda för att stämningen ska dö ut om de inte får ropa vad de vill. Så vi har en lång väg kvar, säger Shattak.
En föråldrad mentalitet
När läktarproblemet diskuteras i media finns det en tendens att utmåla fotbollssupportrar som idioter. Shattak håller inte med, enligt honom är fotbollen en spegelbild av samhället. Läktaren erbjuder en fristad för att uttrycka åsikter – på gott och ont.
– För mig är fotbollen en fristad mot samhällets normer. För andra blir det en fristad att skrika "fitta".
Shattak beskriver den kollektiva massan på läktarna som fotbollens allra vackraste sida. Samtidigt är det just anonymiteten som öppnar upp för jargongen. Det räcker med att någon börjar sjunga "Stå upp som en riktig man" så hakar resten på utan att reflektera över att det exkluderar människor.
Läktarproblemet går dock djupare än folk som ropar dumheter.
– Det är en hel mentalitet som behöver förändras. En mentalitet som säger att det bara är riktiga män som kan vara fotbollssupporters. Det är fortfarande mycket svårt för kvinnor, homosexuella och transpersoner att bli accepterade som riktiga supportrar, suckar Shattak.
Den allsvenska premiären ligger runt hörnet och planen är att FSMH ska fortsätta växa under säsongen. På kort sikt är Shattak ändå skeptisk inför läktarkulturens framtid. Han tycker arbetet går alldeles för sakta.
– Min generation är körd. Så är det bara. Men jag gör inte detta för mina polare, utan för mina barn. Jag vill att de ska få växa upp i en värld där sexualitet inte spelar någon roll.
Han viker ihop banderollen och sätter in den i ryggsäcken.
– Inget gör mig mera arg än när människor inte får vara som de är. Oberoende om det är på eller utanför fotbollsarenan.