Kommentar: Ett förlorat silver som smakar guld
Finlands första VM-medalj var mer än bara ett brons.
Äntligen – Finlands första medalj i skid-VM. Än en gång var det Aino-Kaisa Saarinen som klev fram och frälste Finland med en grym insats på den första sträckan.
Före Falun hade Finland tagit medalj i damstafetten i fem av de sex senaste stortävlingarna och inget mindre förväntades nu heller. Men finskornas insatser de senaste veckorna har inte precis övertygat – och ingen hade garanterat väntat sig att Finland skulle blanda sig i kampen om guldet och silvret.
Till slut var Norge förstås överlägset och Stina Nilsson gav inte Krista Pärmäkoski en chans på upploppet. Men det här var ett brons som hade en silverkant – eller kanske en guldkant.
Aino-Kaisa Saarinen hoppade omkring med en gipsad fot när rivalerna inledde skidsäsongen, Riitta-Liisa Roponen platsade inte ens i stafettlaget i OS förra säsongen och Kerttu Niskanen och Krista Pärmäkoski har letat efter formen efter att ha varit sjuka i januari. Roponen har hållit stabilt hög nivå hela vintern, Saarinen gjorde säsongens bästa lopp när det gällde som mest, Niskanen ser ut att ha toppat formen perfekt till VM och Pärmäkoski har återfunnit flytet.
För dem får den här medaljen en speciell plats i prisskåpet. Ett brons som väger tyngre än bara ett brons.
För Finland utgör medaljen skillnaden mellan katastrof och ett godkänt VM. Nu kan förbundskapten Reijo Jylhä och förbundspamparna dra en lättnadens suck.