Kolumn: Praoeleverna blir fler i hockeylekskolan
"Signalen är minst sagt oklar. Han efterlyser och kräver framgång samtidigt som han är redo att ta stora risker då man utnämner nyckelpersonerna i organisationen."
De hänger på rad uppe på väggen alldeles under Åboarenans tak. Mästarbanderollerna. Elva stycken. Det är nästan som man drar efter andan då man ser dem och tänker tillbaka på storhetstiden då klubben dominerade hockeyn i Finland, klubben var en föregångare på och utanför isen och man kunde sätta likhetstecken mellan namnet TPS och framgång.
Banderollerna påminner publiken om framgång, de påminner publiken om traditioner och de påminner publiken om hockeykultur. TPS var en gång i tiden en mytomspunnen klubb som alltid var att räkna med och som alltid var med och kämpade om titeln.
På 13 säsonger åren 1988–2001 spelade TPS i final elva gånger och tog hem åtta guld.
På 13 säsonger efter det har det blivit ett silver och ett guld och en placeringsrad på 4–8–2–6–10–9–10–8–1–13–10-13–13. Och den här säsongen utgör inget undantag, klubben presterar på sin nya normalnivå och ligger på tolfteplats i tabellen.
Tiden då TPS kunde kalla sig en storklubb är över. De senaste tio åren har klubben gått från att vara en maktfaktor och en föregångare till att vara en klubb som håller till i botten, som är rejält på dekis och som utåt sett ser ut att befinna sig i totalt och ständigt kaos.
Det är inte bara en eller två gånger man bytt styrelse, ordförande, tränare, spelare eller strategi vid Aura ås stränder sedan det började storma i TPS i mitten av 2000-talet. Sedan det sensationella guldet våren 2010 har klubben haft sju tränare.
TPS har inte bara saknat kontinuitet och långsiktighet i sin verksamhet, man har inte heller haft en klar strategi eller konkreta mål för verksamheten. Under de senaste tio åren har de idrottsliga, ekonomiska och organisatoriska kriserna avlöst varandra i rasande takt.
Samtidigt som klubben försökt skapa en röd tråd i verksamheten har det pågått en maktkamp i kulisserna där parterna inte alltid haft klubbens bästa i tankarna.
Och då TPS hade behövt en klar och tydlig linje och riktning har man i stället fått nöja sig med olika strategier som presenterats med stora ord och allvarliga miner med jämna mellanrum. Resultaten av strategierna och den spretande verksamheten kan läsas i raden 10–9–10–8–1–13–10–13–13 och för tillfället 12.
Våren 2014 lanserades en ny strategi där man talade om att lyfta det idrottsliga in i centrum. Man hade tidigare lockat tillbaka mästartränaren Kai Suikkanen med en fet lönecheck. Suikkanen plockade in en del (dyra) egna spelare. Signalen var klar: TPS ska tillbaka till toppen.
I höst var situationen till den grad inflammerad att Suikkanen fick sparken. En kombination av dåliga resultat på isen och ett missnöje bland spelarna med en omodern ledarstil ledde till att ligans bäst avlönade tränare fick gå. Och en tid senare fick också lagets bästa målskytt Radek Smolenak lämna klubben.
Men i stället för att följa den färska strategin med att sätta det idrottsliga i centrum fick klubbledningen för sig att representationslaget skulle fungera som läroanstalt för tränare. Man lyfte in Miika Elomo som ansvarig tränare trots att det fanns gott om meriterade coacher på marknaden.
Elomo hade fyra månaders erfarenhet av att leda klubbens A-juniorer i bagaget. Som assisterande tränare fick han två andra oskrivna kort. Marko Kiprusoffs erfarenhet som tränare är från division 2 och som Elomos assisterande tränare i A-juniorerna medan Fredrik Norrena tog sina första steg som coach i höst i samma team. Han skällde dessutom ut TPS i våras i samband med att han avslutade sin spelarkarriär.
– Jag skäms över att bära TPS-skjortan. Det känns tungt då jag känner till klubbens historia. Jag har aldrig i hela min karriär sett något liknande som det här, sade han till Turun Sanomat om läget i klubben i våras.
Tanken var att trion har en tillräcklig erfarenhet av livet i omklädningsrummet och att alla varit med i framgångsrika lag som spelare och därför skulle klara av att vända på den negativa trenden. Att deras meriter som tränare var så gott som obefintliga tog klubbledningen inte i beaktande.
Suikkanen tränade TPS i 18 matcher i höst. Under de 18 matcherna tog TPS 26 poäng och hade ett poängsnitt på 1,44 poäng per match.
Elomo har tränat TPS i 19 matcher. Under de 19 matcherna har TPS tagit 18 poäng och haft ett poängsnitt på under 1 poäng per match, vilket är sämst av alla tränare i ligan den här säsongen.
Laget ligger på tolfte plats. Med Suikkanens poängsnitt skulle laget vara nia.
Hur man byter ut en meriterad och erfaren mästartränare mot ett gäng nybörjare i en situation där starkt ledarskap är ett måste för att lösa problemen är svårt att förstå.
Två månader, en brant idrottslig nedförsbacke och flera besvikelser senare kunde man tro att klubbledningen lärt sig av misstaget och insett att man inte kan ha oerfarna lärlingar på nyckelpositioner i organisationen.
Men då klubbens nyutnämnda vd Mika Eskola med stora ord och en powerpoint-presentation lade fram ännu en strategi kom han med ett verkligt överraskningsnamn då han presenterade klubbens nya sportchef.
– Antero Niittymäki är ny sportchef, sade han på presskonferensen.
– För den här säsongen, fortsatte han innan han berättade att före detta sportchefen Ari Vuori fortsätter i klubben som spelarkoordinator.
Lösningen på det kaotiska läget med tränarbyten, spelartrafik in och ut ur klubben och utebliven framgång är med andra ord att degradera sportchefen, ta in en praoelev på hans post och dessutom bara skriva ett kontrakt på några månader med den nya sportchefen.
– De börjar bygga nästa års lag och tränarteam och det är deras prioritet nummer ett.
– Man kan säga att Niittymäki har prövotid under våren. Då får han chansen att visa vad han går för, säger Eskola.
TPS ersatte alltså en av klubbens ex-spelare med erfarenhet av NHL-scouting med en annan ex-spelare med erfarenhet av NHL-scouting. Och han ska visa vad han går för under ett par månader i stället för att klubben tagit in någon som redan uppvisat behövlig kompetens och kunnande.
– De där banderollerna i taket förutsätter framgång. Så är det bara, säger Eskola.
Signalen är minst sagt oklar. Han efterlyser och kräver framgång samtidigt som han är redo att ta stora risker då man utnämner nyckelpersonerna i organisationen.
TPS talar om att sätta det idrottsliga i centrum. Samtidigt tar Petteri Nummelin en selfie från omklädningsrummet mitt under pågående match och klubben publicerar bilden på sitt officiella twitterkonto.
Tränaren Miika Elomo börjar se allt mer desperat ut på sin post. Att han är fel man på fel plats vid fel tidpunkt är lätt att inse. Och hans ord lät nästan uppgivna då han blickade framåt efter förlustmatchen mot IFK.
– Segrarna kommer nog bara vi fortsätter på samma sätt, sade han.
– Hockeygudarna ler inte åt oss för tillfället.
Hittills har det blivit fyra trepoängssegrar på 19 matcher under Elomos ledning. Då är det onödigt att tala om hockeygudar och otur.
Frågan är om inte ett nytt tränarbyte börjar vara aktuellt i Artukais. Det finns inget som tyder på att det skulle ske en drastisk förbättring i lagets spel med Elomo bakom bänken. I synnerhet som laget efter att ha mött serietvåan IFK ställs mot -ettan Kärpät (två gånger), -trean KalPa och -femman Lukko de kommande omgångarna.
Eller nöjer sig klubbledningen med att det blir ännu en djupdykning för TPS i vår innan man ska börja implementera den nya strategin inför nästa säsong? Frågan är om den nya vd:n är redo att inleda sin karriär på posten med en floppsäsong eller om han, tillsammans med nya sportchefen Niittymäki, kommer att känna sig tvungen att ta till drastiska åtgärder i vår för att försöka tvinga fram framgång.
För att Eskola & Co ska gå en ljusare framtid till mötes behövs det mer än fina ledord som ”turkulaisuus”, ”legender”, ”traditioner” och ”strategi”.
Eskola säger att han vill ta TPS tillbaka till toppen. Det är ett bra mål.
Han säger att det på nytt ska bli attraktivt att spela i TPS. Det låter klokt.
Han säger att han vill se ett vinnande TPS i en fullsatt arena. Det låter som en fin tanke.
Det som behövs mest av allt är trovärdighet, gärningar som visar att det inte är tomma ord och framför allt behövs rätt personer på rätt plats i organisationen – både på och utanför planen.
Då har man inte råd att hålla sin kompis om ryggen utan det är kompetensen som måste avgöra. Om de mest kompetenta personerna har ett förflutet i klubben och är TPS-legender är det givetvis en fördel och en merit. Men det får inte vara ett självändamål eller det avgörande kriteriet då man väljer nya nyckelpersoner.
Annars får publiken fortsätta blicka upp mot taket och minnas tillbaka till de gamla goda tiderna då framgången var en naturlig del av TPS och inte bara en utopistisk tanke som man likt Elomo tror att kommer om man fortsätter banka huvudet i väggen och be till hockeygudarna.