Kolumn: En handbollsfest vi gärna minns
"Det var första gången på länge man kan tala om en verklig handbollsfest, i ordets alla bemärkelser, då herrlandslaget stått på planen"
Man kan bli utspelade och förnedrade, man kan förlora mot ett sämre motstånd, man kan förlora på grund av otur, man kan sjabbla bort en seger i slutminuten och man kan förlora för att orken tar slut.
Alla dessa förluster svider på olika sätt.
Men att förlora efter att man överträffat sig själva, lyckats sätta press på motståndare som är flera klasser bättre och inse att också fullblodsproffs och världsstjärnor är människor precis som man själv är både lärorikt, frustrerande och inger hopp och självförtroende för framtiden.
– Jag hade tagit en sjumålsförlust när som helst om någon erbjudit mig det inför matchen och jag är otroligt nöjd med det här resultatet. Men innerst inne så finns det en liten tanke "lite till".
Tränaren Mikael Källman upprepade gång på gång hur nöjd och stolt han var över sitt lags insats. Att ligga under med två bollar med tio minuter kvar mot Spanien är en makalös bedrift av laget.
Handboll är en obönhörlig gren då det kommer till klasskillnader. Då man i ishockey kan satsa allt på att täppa till mittszonen, bevaka den egna blålinjen och ha ett betongförsvar kring det egna målet och i fotbollen kan "parkera bussen" framför den egna buren går det inte att satsa ultradefensivt i handboll. Det finns ingen möjlighet att på förhand bestämma sig för att vi satsar alla våra krafter på försvar och hoppas på att kontra och avgöra på det sättet.
Därför är lagets insats näst intill magisk.
För det finländska laget spelar det inte så stor roll att spanjorerna med stor sannolikhet underskattade sitt motstånd, inte klarade av att ladda upp ordentligt inför matchen och att man till slut efter vissa problem gjorde vad man kom till Finland för att göra utan att glänsa.
De finländska herrarna visade vad det betyder att kämpa i 60 minuter.
Det fanns inte en spelare som gav upp eller inte spelade en situation till slut. Teemu Tamminen, som brukar gilla att spela huvudrollen och i vissa matcher tänkt mera på sig själv än lagets bästa, bad själv om att bli utbytt efter 20 minuters spel. Förklaringen: han var trött.
– Jag var helt slutkörd. Det finns ju ingen chans att vila i försvaret i de här matcherna. Och såg du vad som hände i följande anfall. Jocke (Broman) fick ett läge och gjorde mål då han var fräsch, sade Tamminen efter matchen.
Det visar vilken enorm laginsats Spanienmatchen handlade om.
Att vara med i matchen och ha Spanien lite i gungning med 10 minuter kvar att spela visar att laget har vuxit enormt mycket.
Det syntes inga spår på för stor respekt för de namnkunniga motståndarna. Direkt från start såg man att koncentrationen och laddningen var på topp i laget och att spelarna verkligen njöt varje gång de däckade en motståndare med starkt försvarsspel eller satte bollen i mål i anfallet. Efter varje stor eller liten lyckad sak på planen såg man glöden i ögonen hos spelarna då de klappade om och eldade på varandra.
De var inte rädda att ta för sig och utmana spanjorerna och trots att fysiken var på motståndarnas sida vägrade de blåvita spelarna vika sig en tum. De finländska spelarna agerade som om de mötte motstånd av den här kalibern till vardags trots att de flesta aldrig varit med om att spela mot killar av den klass som de mötte i går.
En fullsatt arena kokade och publiken gav ett stöd åt laget som de aldrig upplevt på hemmaplan tidigare. Det var första gången på länge man kan tala om en verklig handbollsfest, i ordets alla bemärkelser, då herrlandslaget stått på planen.
Ska man se något negativt efter tre lyckade halvlekar den här veckan är det att laget nu måste vänta till våren för att få möta Österrike. Den drive och känsla som man har för tillfället och det större självförtroendet man fick efter matchen mot Spanien är guld värt om man vill rå på österrikarna som är en nivå under de två tidigare motståndarna men ändå en nivå ovanför det finländska laget.