Kolumn: Damerna – ett andra klassens landslag?
"Landslaget står efter den här veckan utan tränare, utan åtminstone en del av lagledningen och utan konkreta framtidsplaner"
9 juni 2014 – Dagen då Handbollförbundet förvandlade damlandslaget till en hobbyverksamhet.
Förbundet vill förstås inte kalla det så utan talar om att "anpassa verksamheten efter resurserna", att "landslaget går in i en ny fas" och att "verksamheten fortsätter, men i annan form".
– Det här betyder inte att landslaget läggs ner, sade förbundets verksamhetsledare Päivi Mitrunen upprepade gånger då hon berättade de dåliga nyheterna för spelarna i Solvalla på måndagen.
Mitrunen säger att det finns pengar för att spela träningsmatcher i höst. Hon talar om fyrnationsturnering och att både Italien och Färöarna bjudit in damerna för landskamper. Och enligt planerna ska landslaget delta i EM-kvalet hösten 2015.
Det är vackra ord och tanken är säkert att de ska trösta spelarna som plötsligt står inför en oviss framtid. Men då Mitrunen varken kan garantera att de nämnda matcherna blir av eller lägga fram en konkret verksamhetsplan för landslaget känns orden rätt ihåliga.
Speciellt med tanke på att inbjudningarna hon talar om redan funnits en längre tid men att de inte utnyttjats med hänvisning till ekonomin och några tre- eller fyrnationsturneringar inte tidigare år kunnat arrangeras på grund av resursbrist trots en del diskussioner om möjligheten.
I den verkligheten är det förståeligt att spelare, tränare och ledare ställer sig rätt skeptiska till Mitrunens kommentarer.
– Jag tror på det då jag ser det, var flera spelares kommentar.
Handbollförbundet valde att klippa av vingarna på damlandslaget precis då man börjat få luft under vingarna. Medan herrlandslaget mer eller mindre stampat på ställe de senaste tio åren har damerna tagit enorma kliv framåt på kort tid.
Men på förbundet har man valt att satsa mera på herrarna än på damerna. Något som ytterligare förstärks av måndagens besked.
Då handboll visats i tv har det handlat om herrfinaler och herrkvalmatcher. Damerna har fått tv-tid som en plan B om herrfinalerna varit avgjorda. Det beror inte bara på tv-bolagens vilja utan också förbundet har valt att prioritera herrarna i tv-frågan.
Då handbollförbundet instiftade Hall of Fame i vintras var det 30 män och inga kvinnor som valdes in.
Då herrlaget spelade kvalmatcher i Karis mot Rumänien bodde spelarna i Ekenäs och hade 20 minuter till hallen för träning och match. Då damerna i morgon möter Island i samma hall bor de i Solvalla i stället för Ekenäs. De får sitta över en timme i buss per riktning för att ta sig till och från hallen.
Då landslaget i mars reste till bortamatchen i Slovakien tog resan 16 timmar från flygplatsen i Helsingfors till hotellet i Michalovce. Ingen optimal reseplan dagen inför en kvalmatch.
I går lade man ner damlandslagets tävlingsverksamhet på obestämd tid medan herrarna spelar vidare som planerat. Det här genom ett styrelsebeslut utan att ha kontaktat tränare, lagledning eller spelare för att höra deras synpunkter.
Lägger man ihop alla ovannämnda märkligheter är det rätt enkelt att dra vissa slutsatser om hur viktigt damlandslaget är för förbundet.
Landslaget står efter den här veckan utan tränare, utan åtminstone en del av lagledningen och utan konkreta framtidsplaner.
Vill förbundet inte förlora allt det arbete och alla de framsteg laget gjort de senaste åren måste man snabbt lägga fram en konkret plan för spelarna för att rädda vad som räddas kan.
Det måste finnas en tränare.
Det måste finnas en verksamhetsplan.
Det måste finnas kontinuitet.
Och framför allt måste det finnas ett förtroende mellan förbund och landslaget. Det förtroendet saknas för tillfället bland spelarna.
Förbundet ska finnas till för att skapa förutsättningar för spelarna. Det har man misslyckats med.
Nu använder laget förbundets beslut som tändvätska inför hemmamatchen mot Island på onsdag.
De vill visa att förbundet har fel. De vill visa att de har rätt att spela kval och de vill göra det de brinner för – dra på sig den blåvita landslagsdressen, ge järnet på planen och ha kul tillsammans i en kvalmatch med verkliga insatser.
11 juni 2014 – Dagen då det kämpande och glada landslaget spelar sin sista tävlingsmatch på hemmaplan på obestämd tid.
Damerna förtjänar allt stöd de kan få i Karis.