Kommentar: Ett enormt fiasko
Då Iivo Niskanen förlorar med 0,2 sekunder åt Daniel Richardsson på 15 kilometer känns det tungt, men efter att ha smält besvikelsen inser man snabbt att hans insats var fantastisk.
Då Krista Lähteenmäki förlorar spurten i stafetten mot Charlotte Kalla efter att ha tappat en klar ledning är förtvivlan den första känslan, men efter en stund smakar silvermedaljen rätt bra.
Men då damlejonen förlorar mot Sverige finns det inget som får den enorma känslan av besvikelse och uppgivenhet att försvinna.
I det första fallet handlade det om att överträffa sig själv och i det andra om att äntligen ta en medalj. I hockeylagets fall handlar det om att vara sämst då det gäller och inte klara av att prestera då det behövs som mest. Det som skulle vara en av de säkraste finländska medaljerna i OS slutade i ett fullkomligt magplask.
Inför turneringen talade spelarna om att utmana Kanada och USA och kämpa om guld. I stället blir det nu att ladda om och försöka hitta motivation för att spela om placeringarna 5–8.
Mot Kanada och USA klarade Finland av att spela hyfsat bra då man fick satsa på defensivt spel och kontringar. Men då man agerade favorit och skulle föra spelet mot Schweiz och Sverige fick man problem. Spelet föll sönder då man skulle ta initiativ och föra matcherna. Resultatet en förlängningsseger på fyra matcher är med besked underkänt.
I synnerhet med tanke på att laget under den här säsongen inte förlorat en enda match på ordinarie speltid mot lag från Europa. En strafförlust mot Sverige är enda plumpen i protokollet.
Inför OS-kvarten hade Finland släppt in 4 mål mot Sverige den här säsongen – i OS-kvarten släppte man in lika många som på de sju tidigare matcherna tillsammans.
Det var en kollektiv kollaps där spelarna såg ut att ha tappat självförtroendet, viljan och kunnandet samtidigt som svenskarna såg möjligheter där finländarna såg faror.
Det var det största finländska fiaskot i OS hittills.