Ronn Moss, regnbågsnaglar och Zlatan om schack
Hbl:s sportjournalister listar tio saker de minns från sportåret 2013. Här är Christoffer Herberts lista.
Belgare, bosnier och bara sport
Belgiens största politiska parti vill dela landet i två halvor. Partiets största problem är ett fotbollslandslag som får flamländare och valloner att för första gången på länge stolt kalla sig belgare.
Bosnien-Hercegovina är fortfarande en djupt splittrad nation, präglad av ett administrativt och politiskt kaos. Det är bara i fotbollslandslagströjan som bosniaker, serber och kroater drar åt samma håll.
I VM i Brasilien i sommar är det endast ett land som för första gången är med i slutspelet: Bosnien-Hercegovina. Och ska det bli en helt ny världsmästare som inte tagit VM-guld tidigare är expertisen enig om vilket land som har allra störst chans att skrälla: Belgien.
Och så finns det de som säger att det ”bara är sport”.
Matchen alla såg
Enligt en urban legend undersökte ett opinionsinstitut i USA hur många amerikaner som sade sig ha varit på plats på Woodstockfestivalen 1969. Resultatet blev 20 miljoner. Alla ville så otroligt gärna kunna berätta för vänner, barn och barnbarn att de minsann var med när det begav sig.
Motsvarigheten i finländsk idrott i år är basket-EM-matchen mellan Finland och Ryssland. Enligt Finnpanels siffror var vi bara 160 000 som satt bänkade framför tv:n, men i omröstningen ”årets idrottsögonblick” lär den fenomenala upphämtningen få en tätplacering.
Det var sportdramatik av bästa klass, som alla önskar att de hade sett, vare sig de i själva verket satt och såg på Sverigekampen i friidrott eller inte.
Det kunde ha blivit 10–0
En junikväll såg jag en kvart av herrarnas Confederations Cup-möte Spanien–Tahiti, en match som slutade 10–0. En månad senare på Gamla Ullevis läktare var känslan av déjà vu stark. Inför en imponerande högljudd publik bjöd Sveriges damer på show. Med bättre blågul skärpa hade det blivit tio nu också, slutsiffrorna 5–0 smickrade Finland.
Tre dagar senare var vi tillbaka på Gamla Ullevi. Att Finland så kort efter utskåpningen fick 1–1 mot ett duktigt Danmark och till slut bara var en reflexräddning från att gå till kvartsfinal avslöjar vilken mental styrka som ändå fanns i den blåvita truppen.
Fest för friidrottsfolket
En het långhelg i juli arrangerades FM i friidrott i Vasa. Inte en enda ny kvalgräns till VM nåddes. Herrarnas spjut var den enda tävlingen som höll något som ens liknade världsklass.
Ändå var vi 22 000 helnöjda åskådare. Kalevaspelen visade på nytt det som klubbfotbollssupportrar i Norge och Sverige vetat länge. Idrott behöver inte hålla överdrivet hög klass för att det ska bli sevärt. Allt handlar om atmosfär, arrangemang och inramning.
Sommarens bästa match
På tal om det: en fredagskväll i Gijon var faktiskt inte enda gången allt föll på plats för finländsk fotboll under 2013.
En söndag i augusti fick vi märka hur roligt det kan vara. HJK mot Honka. Folkligt, festligt och fullsatt.
Spelarna bjöd lämpligt på sommarens bästa ligamatch. Och 4–2 till Klubi kom dessutom med facit på hand att bli resultatet som avgjorde hela serien.
Ironiskt nog fanns Ronn Moss på plats som medlem i matchens pris-jury. Ironiskt för att vilken minut som helst i HJK–Honka varit en betydligt bättre reklam för Veikkaus verksamhet än de olyckliga tv-reklamer som i stället blev följden av Mr Moss besök.
Årets idrottare
– Det känns som en liten grej, att bara visa var jag står och hur jag tänker. För mig handlar idrott om att respektera och tolerera varandra, sade Emma Green Tregaro efter att ha kvalat i VM i Moskva med naglar målade i regnbågens färger.
En VM-femma i höjdhopp skapade rubriker över hela världen. Green Tregaro visade att en liten idrottare kan sända stora signaler, över fyra månader innan Barack Obama hoppade på samma sporttåg och utsåg gayikoner till den amerikanska delegationen till Sotji-OS.
If and only if
På trettondagen 2013 kom det väntade beskedet: det blir en halv NHL-säsong. Det är fullständigt onödigt – och väldigt kul – att spekulera i vad som hade hänt i finländsk ishockey om beskedet hade blivit ett annat.
Hur hade hockeyvåren sett ut i Björneborg? Vad hade hänt i VM? Hade Erik Karlsson och Valtteri Filppula spelat för Jokerit under slutspelet? Hade Jokerit i så fall vunnit FM-guld? Hade Hjallis med segerfesten i färskt minne haft lika bråttom att flytta till KHL? Hade Tomi Lämsä haft ett jobb i dag? Och hade Vasa Sport på Trettondagen 2014 förberett sig för att spela i ligan oavsett resultaten i rinken?
Schack med en svensk kung
I VM i skidskytte och på skidor tog Finland sammanlagt en medalj, ett brons. Norge tog 16 guld. Ändå var årets norska ”idrottare” en schackspelare, världsmästaren Magnus Carlsen. Samtidigt i Sverige handlade det mesta som vanligt om Zlatan Ibrahimovic. Riktigt roligt blev det när grannländernas fokuserade mediedrev krockade.
På presskonferensen inför Sveriges oerhört upphaussade fotbollskvalmatch mot Portugal fick en norrman ställa första frågan – och frågade givetvis om schack. De svenska journalisterna kunde inte tro sina öron, men den blågula huvudpersonen tog det hela med fattning.
– Ja ... jag gillar schack. När jag var yngre spelade jag mycket, men inte längre. Schackspelare kan se framåt, så det är smarta människor. Men det är inget jag följer, sade Ibrahimovic.
1986 var Sedinarna fem år
Andy Murray blev första brittiska herrvinnaren i Wimbledon på 77 år. Sebastian Vettel slog ett 50 år gammalt rekord då han vann nio formel 1-lopp i rad. Sport är stort när sviter bryts. Så hatten av för Tre Kronor. På 27 långa år hade ingen värdnation vunnit VM-guld i ishockey, trots en mängd seriösa försök. Sverige lyckades i Globen efter en finalhelg då laget var fullständigt överlägset.
En och annan Lejonsupporter följde förvånat med upplösningen. Tvillingarna Sedin har på sina håll i finländska medier framställts som räddhågsna förlorare men VM-turneringen avgjordes av två artister med vinnarskalle.
Sportvärlden är stor – och liten
Det här är en personlig lista, och personligen var jag stora delar av 2013 på resande fot, tjänstledig från jobbet. Det betyder inte att jag skulle ha sett mindre sport, snarare tvärtom. Det är påtagligt hur otroligt enkelt det är att följa med sport världen över, och hur stor idrotten är i alla hörn.
En oktobernatt på Phi Phi i Thailand satt jag med tyskar, portugiser, nyzeeländare och ortsbor och såg spanska ligans El Clasico. Med samma referensramar diskuterade vi alla en match där huvudrollerna innehades av en brasilianare och en walesare och där matchens starttid bestämts av tv-intressen i Mellanöstern. Den pengastyrda globaliserade elitidrotten framställs ofta som något fult, men precis just då kändes den väldigt, väldigt fin.